Alvablot stundar – om Hel och hennes världar…

Alla goda svenskar vet att det snart är Allhelgonahelg, en helg då vi inte alls hedrar några katolska helgon, utan istället våra egna döda anhöriga, förfäder och förmödrar. Men långt färre av oss känner till Alvablotet, det Hedniska och Asatrogna fest som föregick allhelgona, en fest som den kristna kyrkan först försökte införa år 784, enligt vad en del påstår.

De flesta forskare är också helt ense om att den kristna allhelgonatraditionen kom till Norden först under tidig medeltid, och ersatte en tidigare fest, som firats över hela det germanska och keltiska området.

Jag har skrivit mycket om Alvablotet här ovan, under rubriken ”Högtider och Blot” och ifall du inte läst dessa stycken från tidigare år, kanske det är dags för dig att läsa dem. Alvablotet har man alltid traditionsenligt firat vid övergången från Höstmånad till Slaktmånad, som Oktober respektive November kallats i den nordiska traditionen. De som verkligen är lärda, vet också att ”Alv” är namnet på det mineralrika lager, som finns under matjorden, och att sagans alfer, ”de små under jorden”, ”jolbänningarna” (Jämland) ”vittran” (Norrland) och Vanernas gudaätt, ursprungligen var ett och samma begrepp. Förfäderna, som tänktes bo under jorden nära människornas hus och gårdar, gav god äring och årsväxt, och till och med tomten, personifikationen av den egna tomten, gården och gårdstunet, och även gårdens förste inbyggare, hörde till samma grupp av väsen.

”Alva” eller alv, är det jordlager med urlakad mineraljord, som du ser vid C) ovan

Förklaringen till denna tro var enkel. Vårdade sig man om naturen och dess resurser, och odlade man sina fäders och mödrars jord utan att överlåta den till något annat folk, ja då hedrade man också sina döda, och de som vilade i jorden. Samhället fick kontinuitet och bestånd, och nya generationer kunde växa upp och leva där de gamla arbetat. Så växte ett samhälle, en odal. Med tiden kom också dessa föreställningar att byggas ut, och idag har somliga inte längre reda på dem. I utlandet, till exempel, har man högst dimmiga begrepp om hur de nio världar som fanns i Världsträdet Yggdrasil egentligen var organiserade, vilka som låg underst och överst, och hur de förhöll sig till varandra eller helheten.

Redan namnet Alva kan vara ett namn på Hel, dödsrikets gudinna, och Alfheim, det grönskande land Frej fick i tandgåva (nej, vi Hedningar d-ö-p-e-r aldrig någonsin våra barn, eftersom vi anser att det är fel att tvinga dem att anta en tro de inte valt själva, men däremot ger vi dem gärna en gåva när de får sin första tand) är vanligen tänkt att ligga under jorden, och inte uppe i himlen. I keltisk mytologi förekommer samma föreställning, Tir na Nog är ett grönskande rike under jorden, dit man kan få komma när man dör. Kelterna trodde till och med långt fram i tiden, att människor besökt det stället i drömmar, syner eller på riktigt, och så sent som på 1100-talet beskrev man också hur besökare därifrån genom en grotta skulle ha tagit sig upp på markytan, och angav en faktisk by i England, där detta skulle ha hänt.

Om vi tycker detta låter konstigt eller underligt, skall vi komma ihåg att man också i 1600-talets Sverige trodde att bergtagning, eller att hamna hos ”de underjordiska” var en fysisk realitet, och inte en fantasi, vilket till och med protokoll från våra tingsrätter kan ge besked om – till och med på 1700-talet sysselsatte sig svenska domstolar med detta, helt på allvar, helt utan någon form av ironi.

Hel, underjordens härskarinna, har demoniserats av de kristna men är ett dubbelbottnat väsen…

Ibland benämndes Alfheim också Ljosalfaheim, och tänktes bebott av ljusa, vänliga makter – under det låg Svartalfaheim, som var bebott av betydligt dunklare varelser. Redan i föreställningarna om dessa två världar – som nämns först av Snorre på 1200-talet, märker vi hur en kristen demonisering av den hedniska underjorden börjar sätta in. På Sturlassons tid tänkte man sig ännu de två rikena som någotslags hem för elementarandar, i antikens anda – man talade ju om olika sfärer för eld, vatten, jord och luft, men det egentliga Hel, själva dödsriket, var skilt från Alfheim, eller de godas elyseiska fält, där man levde i en behaglig tillvaro.

Nifelhel eller Nifelheim en värld av dimma, töcken och dis – en värld i evig höst – tänktes ligga över Svartalfaheim. Snorre säger på ett ställe i sin prosaedda, att bara de som dött ”den andra döden” eller som ”dör ur Hel” kommer till Svartalfaheims eviga mörker. Många har missat den här avslöjande detaljen, liksom det faktum att Hel inte alls var något grått Hades från början, utan en ganska dräglig plats. I Helheim, eller Hels salar fanns till exempel den stora gilleshallen Okolner – den o-kalla eller varma. Där var det fest och gamman. Redan Viktor Rydberg beskrev Okolner eller det glada och positiva Hel i sin ”studier i Germanisk Mytologi” på 1880-talet, och redogjorde för hur de kristnas demonisering och nedvärdering av Hel hade gått till.

Men i Okolners gilleshall skulle Liv och Livtraser, det sista människoparet, överleva Ragnarök och Surts förgörande eld, och sedan komma tillbaka till Midgård eller jorden tillsammans med Balder och Höder, och alla de försonade döda, som skulle återkomma när Världen en gång återföds. ”En ulv hänger över dörren, över ingången gapar örnen” heter det om Okloner i skaldepoesin, och dit in kunde alltså ingen komma, som inte redan vore död. Skillnaden mellan Valhall och Helheim var bara att man inte alls behövde dö i strid för att komma till Hel, hon tog även de sjuka, de gamla och de svaga till sig, ja till och med de små barnen, och var barmhärtig emot dem alla. Den ursprungliga Hel skildrades som rättvis och stark, och det var bara Náströnd eller Likstranden, det yttersta och understa Helvetet, som låg djupt under Hel, som i någon egentlig bemärkelse var Hels Vite, eller hennes straff.

Dit kom bara de som mördat sina fäder, brutit eder – eller – det har en annan hand än den som ursprungligen tecknat ned Voluspás originaltext i ”Codex regius” skrivit, enligt Frans G Bengtsson – ”de som förför en annans hustru”. Tydligen hade avskrivaren, som levde på 1200-talet, själv dåliga erfarenheter av det där med hustrur, men den ursprunliga Hel var alltså annorlunda – hon var en dödsgudinna, ibland skildrad som en trött gammal gumma, ibland som en tidlös varelse – ”hon är äldst av allt skapat” står det i Prosa-Eddan, och kanske har hon de som trofast dyrkar henne, också idag… Jag själv känner en sådan, men jag ska inte avslöja hans verkliga namn.

Scen från Nástrand

Hedendomens helveten är inte permanenta, likt kristendomens. Även holmen Glyngve, som ligger norr om Nástrand som en egen liten ö i havet, där Loke ligger bunden, övervakad av sin hustru Sigyn, som i sin barmhärtighet stannar hos honom intill Ragnarök, skall gå under, och som sagt – det var bara ett försvinnande litet antal döda, som alls hamnade där. Den ”andra död” som Snorre talar om, är den stora glömskan, för först när en död person inte längre blir ihågkommen, firad av de sina eller ingen minns den döde eller döda mer, ja först då är personen död på riktigt. Så länge vi minns och ärar de döda, är de också med oss, och då finns de i säkert förvar hos Moder Hel.

lokeLoke och Sigyn i sin klipphåla ”Detta är kärlekshatet, och det är av avgrunden !” skrev en gång August Strindberg…

I livstiden bedrog Loke stackars Sigyn tusentals gånger, till och med när han förvandlade sig till ett sto och födde Hel, och nu ligger han bunden med sina söners tarmar, som den ärkeförrädare han är. Men Sigyn är fortfarande honom trogen, och står med en giftskål för att samla upp ormettret, som annars rinner Loke i ansiktet. Någon gång vart århundrade tömmer hon skålen, och då vrider sig Loke i plågor. Detta kallar människorna för jordbävning, skrev Snorre borta på Island, men när Ragnarök slutligen kommer, skall Sigyn bli fri från sina bottenlösa kval och allt sitt elände.

En 1800-tals skildring av samma motiv

Att verkliga offer till Hel också förekommit, ser vi av platser som ”Frau Holle Teich” i Tyskland. Långt inne i Hohe Meissners bergsmassiv ligger en offersjö med detta namn, och där lär man på botten ha hittat järnåldersfynd, både i form av krossad keramik och svärd, spjutspetsar och andra vapen, som först böjts och gjorts obrukbara. Också i Nordiska mossar, som Hjortspringkobbel i Danmark och flera andra platser – också i Sverige – finns liknande offersjöar bevarade, och Holle – Hulda – Hel, den döljande och hulda gudinnan, krävde alltid ut sin tribut till sist.

I modern tradition har amerikaner och andra börjat skildra henne som till hälften försedd med sklettansikte, till hälften ung och levande. Det finns det inget som helst stöd för i den Nordiska traditionen. I Eddan står, att Hel är ”Hälften blå och hälften blek”, men det norröna ”blå” som i ”blåman” kunde också betyda svart, mörk och inte bara mörkblå, som en del har tänkt sig. Att Hel är till hälften blek, är väl inte heller så konstigt – lik brukar bli bleka och vitaktiga först, sedan blå eller svarta när förruttnelsen sätter in, men det var först in emot den mörka medeltiden, och de kristnas ankomst, som Hel tycktes så skräckinjagande.

Modernt träsnideri från England, tillägnat den sentida Hel. ”Hennes bädd heter sjukläger, hennes kniv hunger och hennes fat svält” skriver Sturlasson. ”Gångtrött heter hennes träl, Gånglata hennes trälkona” (se figurerna till vänster och höger i bilden)

Ännu modernare bild av Hel, gjord av undertecknad och en amerikanska i London…

BBC SKÅDAR SÄRIMNER på Piktisk sten…

Igår skrev jag om den iriske hjälten Finn, och för någon dag sedan publicerade BBC spännande upptäckter om en piktisk sten i Skottland, där SJÄLVASTE SÄRIMNER verkar vara avbildad. Det är förstås ingen slump, ingen tillfällighet, utan ett exempel på vad vi hedningar kallar synkronicitet, dvs att flera sinsemellan helt oberoende händelser bildar ett mönster, och så att säga arbetar emot samma mål.

Bevisen är MÅNGA – ”Fatter is he, fatter is he who has dined upon the spam, the ham and the pork of ages”

Tidigare har också motiv med hedniska vildsvin – de nordiska myternas Hildisvin – setts flera gånger över det piktiska området. Den så kallade bildstenen från Knocknagael, idag förvarad i ett lokalt kommunhus, visar ett tydligt nordiskt vildsvinsmotiv, redan på 400 – 600 talet.

Denna gång har man hittat överdelen av ett keltiskt kors från 800-talet, men över det sitter två hedniska djur, och nedtill en dunkel inskrift. Det är ett vildsvin och en jakthund, som står ansikte mot ansikte och öga mot öga med varandra. Vildsvinet symboliserade pikter, vikingar och skottar – de fria hedningarna i Norden, vars vapendjur detta var. Hunden är de kristna, som härmed får bära hundhuvudet som vanligt. Sådan är Särimner – och åter har han skådats !

 

”IN HOC SIGNO VINCES – SIC SEMPER PORCUS !!”

En hymn till SÄRIMNER

Melodi: Tomorrow Belongs to me” aka ”Der Morgige Tag ist mein”

”Se, solen står låg över höstlikt land
men tanken är trots allt dock fri
Så samlas, mitt folk, till ett högre mål –
– För Särimners makt är min !

Förtryckta vi lever, med kors och islam
i ett land utan mening och hopp
Men någonstans väntar vårt ödes dag
– För Särimners makt är din !

Ja, Särimner lever, trots våld och trots hot
I det land som ändå är vårt
I tider av nöd står han upp för oss
Och Särimners makt blir din !

En morgon ska komma, när segern den vinns
För Särimners makt skall bli din

Ja, Särimners makt
Särimners makt
Särimners makt
Särimners makt är DIN !”

 

Hur många är de Asatroende Hedningarna i Riket ?

Att vara Hedning innebär att man inte tror som ”Svenska” Kyrkan tror. Det är att avsäga sig Monoteismen, och de Abrahamitiska samt Abderitiska Ökenreligionerna. Över 43 % av svenska folket har nu tagit detta viktiga steg, och på köpet sparat nästan en miljon kronor per man och kvinna, eftersom ”Svenska” Kyrkan annars tar ifrån dem dessa pengar under ett helt liv – men de som är Hedningar får leva som det anstår vuxna människor, och betalar inte denna fruktansvärda straffskatt, som man kallar ”Kyrkoavgift”.

Du kan också enkelt befria dig, genom att följa länken här. Det är gratis, och du behöver inte betala någonting för det.

Om du är Ateist, så är du också hedning. Om du är Agnostiker, och alltså tycker att man inte kan veta  något säkert om ”andliga” ting, så är du också Hedning. Du är hedning i fall du är Hindu, Buddhist eller något annat, och ifall du följer din egen väg. Du är hedning ifall du är Humanist. Du är hedning i fall du är fritänkare. Du är hedning om du är liberal, och tror på ett fritt och sekulärt samhälle, där Sharia-lagar och liknande inte har något utrymme mer.

Du kan också vara en Asatroende hedning som jag, såklart.

Somliga av oss är organiserade, andra inte. De största samfunden i landet är Nordiska Asa Samfundet, som nu har över 2000 medlemmar, enligt vad NAS själv rapporterar via sina många Facebook-sidor. Sedan finns också Samfundet Särimner, ett esoteriskt samfund med 700 medlemmar, som inte är öppet för envar, utan bara utser medlemskap på vissa meriter och egenskaper, som dess medlemmar måste ha. Till slut även något som kallas ”Forn Sed”, vilket mest är en disorganiserad grupp för New Age, med mindre än 300 aktiva medlemmar i dagsläget, men de är tveksamt om de individer som finns där, alls skall räknas till hedendomen överhuvudtaget.

Och till sist finns även de oorganiserade, och en hel rad mindre organisationer. Detta gör – enligt försiktiga beräkningar som jag tagit del av – att det nu finns över 6000 kända Asatroende i Riket. Ibland har vårt antal vuxit, ibland inte. Det har gått upp och det har gått ned, men vår tro består – den är som Särimner oförstörbar och evig.

Diskussioner har dock utbrutit på vissa nätforum om NAS trovärdighet som andlig organisation, och om man alls kommer att kunna komma över 10 000 medlemmar, och sedan upp till 100 000 och fler, som det ursprungligen var tänkt – och ur de diskussioner som förts inför öppen ridå, saxar jag litet:

Protesterna emot Runförbudet – ett förslag som numera är skrotat och inaktuellt, tillkom efter det att jag först av alla hade engagerat mig i frågan. Sedan ägde en namninsamling i NAS regi rum, och det förkastliga förslaget skrotades, till Kulturarvets och hela vårt lands fromma. Det var första gången vi Asatroende gick till gemensam politisk aktion, inte för att vi alls på något sätt ville det, men eftersom vi var så illa tvunga.

Våra organisationer blir fler och fler, och vår rörelse växer – men med den också interna splittringar, partistrider, svartmålningar av enskilda. Jag själv som varit med ända sedan 1990-talets första år känner igen alltsammans, och fler än jag efterfrågar en snar ändring.

Om det ska ske krävs dock en helt annan stabilitet än vad som hittills har funnits i svensk asatro. Tidigare grupper har tenderat att implodera och balla ur till höger och vänster. Vet inte om Nordiska Asa-samfundet är den organisation som kommer klara av uppgiften, men man kan ju hoppas. Nyckeln för att lyckas är hur som helst att visa över en längre tid att man är både seriös och stabil. En religiös organisation handlar ju väldigt mycket om att förmedla värdighet och meningsfullhet; det kan man inte göra om man riskerar att kollapsa när som helst.

Frågan är om NAS nuvarande förtroendevalda alls klarar den utmaningen, säger enskilda personer inom NAS som jag själv talat med. Organisationen verkar just nu minst sagt lite svajig, men Hedendomen växer – och det är det viktigaste !

Tror mer på att utgå från specifika initiativ, och sedan skapa medlemsorganisationer runt dem i den mån det behövs.

Som jag förstått det verkar en del personer bakom NAS bo i Norrköpingstrakten. Säg att de i stället för att starta NAS hade byggt en enkel liten gudstjänstlokal/gudahov i närområdet, och börjat hålla regelbundna högtidsfiranden för de lokalbor som var intresserade. Skapat något fint och trevligt för lokalsamhället, och hållit dörrarna öppna för alla som var nyfikna. I den mån det uppstod behov kunde de då ha skapat någon sorts stödförening kring lokalen, typ ”Finspångshovets vänförening”, och gradvis kunnat växa i populatitet, professionalitet, bygga ut och smycka lokalen allteftersom det blev möjligt, och så vidare. Sedan om det blev lyckat kunde det ha inspirerat liknande projekt på andra orter. Över tid kunde kanske samarbete mellan olika föreningar leda till en paraplyorganisation för samordning av större evenemang.

Nu började man i stället i andra änden. Man skapade först en rikstäckande medlemsorganisation, som utlovar aktiviteter, möjlighet till lokaler etc i den mån som organisationen lyckas växa. Det känns mer riskabelt. Om man börjar med att skapa nåt konkret och lokalt är det lättare att pröva sig fram, ett steg i taget, och se vad som fungerar.