Alvablot stundar – om Hel och hennes världar…

Alla goda svenskar vet att det snart är Allhelgonahelg, en helg då vi inte alls hedrar några katolska helgon, utan istället våra egna döda anhöriga, förfäder och förmödrar. Men långt färre av oss känner till Alvablotet, det Hedniska och Asatrogna fest som föregick allhelgona, en fest som den kristna kyrkan först försökte införa år 784, enligt vad en del påstår.

De flesta forskare är också helt ense om att den kristna allhelgonatraditionen kom till Norden först under tidig medeltid, och ersatte en tidigare fest, som firats över hela det germanska och keltiska området.

Jag har skrivit mycket om Alvablotet här ovan, under rubriken ”Högtider och Blot” och ifall du inte läst dessa stycken från tidigare år, kanske det är dags för dig att läsa dem. Alvablotet har man alltid traditionsenligt firat vid övergången från Höstmånad till Slaktmånad, som Oktober respektive November kallats i den nordiska traditionen. De som verkligen är lärda, vet också att ”Alv” är namnet på det mineralrika lager, som finns under matjorden, och att sagans alfer, ”de små under jorden”, ”jolbänningarna” (Jämland) ”vittran” (Norrland) och Vanernas gudaätt, ursprungligen var ett och samma begrepp. Förfäderna, som tänktes bo under jorden nära människornas hus och gårdar, gav god äring och årsväxt, och till och med tomten, personifikationen av den egna tomten, gården och gårdstunet, och även gårdens förste inbyggare, hörde till samma grupp av väsen.

”Alva” eller alv, är det jordlager med urlakad mineraljord, som du ser vid C) ovan

Förklaringen till denna tro var enkel. Vårdade sig man om naturen och dess resurser, och odlade man sina fäders och mödrars jord utan att överlåta den till något annat folk, ja då hedrade man också sina döda, och de som vilade i jorden. Samhället fick kontinuitet och bestånd, och nya generationer kunde växa upp och leva där de gamla arbetat. Så växte ett samhälle, en odal. Med tiden kom också dessa föreställningar att byggas ut, och idag har somliga inte längre reda på dem. I utlandet, till exempel, har man högst dimmiga begrepp om hur de nio världar som fanns i Världsträdet Yggdrasil egentligen var organiserade, vilka som låg underst och överst, och hur de förhöll sig till varandra eller helheten.

Redan namnet Alva kan vara ett namn på Hel, dödsrikets gudinna, och Alfheim, det grönskande land Frej fick i tandgåva (nej, vi Hedningar d-ö-p-e-r aldrig någonsin våra barn, eftersom vi anser att det är fel att tvinga dem att anta en tro de inte valt själva, men däremot ger vi dem gärna en gåva när de får sin första tand) är vanligen tänkt att ligga under jorden, och inte uppe i himlen. I keltisk mytologi förekommer samma föreställning, Tir na Nog är ett grönskande rike under jorden, dit man kan få komma när man dör. Kelterna trodde till och med långt fram i tiden, att människor besökt det stället i drömmar, syner eller på riktigt, och så sent som på 1100-talet beskrev man också hur besökare därifrån genom en grotta skulle ha tagit sig upp på markytan, och angav en faktisk by i England, där detta skulle ha hänt.

Om vi tycker detta låter konstigt eller underligt, skall vi komma ihåg att man också i 1600-talets Sverige trodde att bergtagning, eller att hamna hos ”de underjordiska” var en fysisk realitet, och inte en fantasi, vilket till och med protokoll från våra tingsrätter kan ge besked om – till och med på 1700-talet sysselsatte sig svenska domstolar med detta, helt på allvar, helt utan någon form av ironi.

Hel, underjordens härskarinna, har demoniserats av de kristna men är ett dubbelbottnat väsen…

Ibland benämndes Alfheim också Ljosalfaheim, och tänktes bebott av ljusa, vänliga makter – under det låg Svartalfaheim, som var bebott av betydligt dunklare varelser. Redan i föreställningarna om dessa två världar – som nämns först av Snorre på 1200-talet, märker vi hur en kristen demonisering av den hedniska underjorden börjar sätta in. På Sturlassons tid tänkte man sig ännu de två rikena som någotslags hem för elementarandar, i antikens anda – man talade ju om olika sfärer för eld, vatten, jord och luft, men det egentliga Hel, själva dödsriket, var skilt från Alfheim, eller de godas elyseiska fält, där man levde i en behaglig tillvaro.

Nifelhel eller Nifelheim en värld av dimma, töcken och dis – en värld i evig höst – tänktes ligga över Svartalfaheim. Snorre säger på ett ställe i sin prosaedda, att bara de som dött ”den andra döden” eller som ”dör ur Hel” kommer till Svartalfaheims eviga mörker. Många har missat den här avslöjande detaljen, liksom det faktum att Hel inte alls var något grått Hades från början, utan en ganska dräglig plats. I Helheim, eller Hels salar fanns till exempel den stora gilleshallen Okolner – den o-kalla eller varma. Där var det fest och gamman. Redan Viktor Rydberg beskrev Okolner eller det glada och positiva Hel i sin ”studier i Germanisk Mytologi” på 1880-talet, och redogjorde för hur de kristnas demonisering och nedvärdering av Hel hade gått till.

Men i Okolners gilleshall skulle Liv och Livtraser, det sista människoparet, överleva Ragnarök och Surts förgörande eld, och sedan komma tillbaka till Midgård eller jorden tillsammans med Balder och Höder, och alla de försonade döda, som skulle återkomma när Världen en gång återföds. ”En ulv hänger över dörren, över ingången gapar örnen” heter det om Okloner i skaldepoesin, och dit in kunde alltså ingen komma, som inte redan vore död. Skillnaden mellan Valhall och Helheim var bara att man inte alls behövde dö i strid för att komma till Hel, hon tog även de sjuka, de gamla och de svaga till sig, ja till och med de små barnen, och var barmhärtig emot dem alla. Den ursprungliga Hel skildrades som rättvis och stark, och det var bara Náströnd eller Likstranden, det yttersta och understa Helvetet, som låg djupt under Hel, som i någon egentlig bemärkelse var Hels Vite, eller hennes straff.

Dit kom bara de som mördat sina fäder, brutit eder – eller – det har en annan hand än den som ursprungligen tecknat ned Voluspás originaltext i ”Codex regius” skrivit, enligt Frans G Bengtsson – ”de som förför en annans hustru”. Tydligen hade avskrivaren, som levde på 1200-talet, själv dåliga erfarenheter av det där med hustrur, men den ursprunliga Hel var alltså annorlunda – hon var en dödsgudinna, ibland skildrad som en trött gammal gumma, ibland som en tidlös varelse – ”hon är äldst av allt skapat” står det i Prosa-Eddan, och kanske har hon de som trofast dyrkar henne, också idag… Jag själv känner en sådan, men jag ska inte avslöja hans verkliga namn.

Scen från Nástrand

Hedendomens helveten är inte permanenta, likt kristendomens. Även holmen Glyngve, som ligger norr om Nástrand som en egen liten ö i havet, där Loke ligger bunden, övervakad av sin hustru Sigyn, som i sin barmhärtighet stannar hos honom intill Ragnarök, skall gå under, och som sagt – det var bara ett försvinnande litet antal döda, som alls hamnade där. Den ”andra död” som Snorre talar om, är den stora glömskan, för först när en död person inte längre blir ihågkommen, firad av de sina eller ingen minns den döde eller döda mer, ja först då är personen död på riktigt. Så länge vi minns och ärar de döda, är de också med oss, och då finns de i säkert förvar hos Moder Hel.

lokeLoke och Sigyn i sin klipphåla ”Detta är kärlekshatet, och det är av avgrunden !” skrev en gång August Strindberg…

I livstiden bedrog Loke stackars Sigyn tusentals gånger, till och med när han förvandlade sig till ett sto och födde Hel, och nu ligger han bunden med sina söners tarmar, som den ärkeförrädare han är. Men Sigyn är fortfarande honom trogen, och står med en giftskål för att samla upp ormettret, som annars rinner Loke i ansiktet. Någon gång vart århundrade tömmer hon skålen, och då vrider sig Loke i plågor. Detta kallar människorna för jordbävning, skrev Snorre borta på Island, men när Ragnarök slutligen kommer, skall Sigyn bli fri från sina bottenlösa kval och allt sitt elände.

En 1800-tals skildring av samma motiv

Att verkliga offer till Hel också förekommit, ser vi av platser som ”Frau Holle Teich” i Tyskland. Långt inne i Hohe Meissners bergsmassiv ligger en offersjö med detta namn, och där lär man på botten ha hittat järnåldersfynd, både i form av krossad keramik och svärd, spjutspetsar och andra vapen, som först böjts och gjorts obrukbara. Också i Nordiska mossar, som Hjortspringkobbel i Danmark och flera andra platser – också i Sverige – finns liknande offersjöar bevarade, och Holle – Hulda – Hel, den döljande och hulda gudinnan, krävde alltid ut sin tribut till sist.

I modern tradition har amerikaner och andra börjat skildra henne som till hälften försedd med sklettansikte, till hälften ung och levande. Det finns det inget som helst stöd för i den Nordiska traditionen. I Eddan står, att Hel är ”Hälften blå och hälften blek”, men det norröna ”blå” som i ”blåman” kunde också betyda svart, mörk och inte bara mörkblå, som en del har tänkt sig. Att Hel är till hälften blek, är väl inte heller så konstigt – lik brukar bli bleka och vitaktiga först, sedan blå eller svarta när förruttnelsen sätter in, men det var först in emot den mörka medeltiden, och de kristnas ankomst, som Hel tycktes så skräckinjagande.

Modernt träsnideri från England, tillägnat den sentida Hel. ”Hennes bädd heter sjukläger, hennes kniv hunger och hennes fat svält” skriver Sturlasson. ”Gångtrött heter hennes träl, Gånglata hennes trälkona” (se figurerna till vänster och höger i bilden)

Ännu modernare bild av Hel, gjord av undertecknad och en amerikanska i London…

Annonser

5 tankar om “Alvablot stundar – om Hel och hennes världar…

  1. Sveakungen Dyggver gifter sig med Hel så hon kan ju knappast vara någon form av skelettvarelse.
    Hel ser nog sur och farlig ut för de levande, men för de döda ser hon nog annorlunda ut.

    Gilla

  2. Kveðkat dul,
    nema Dyggva hrör
    Glitnis gná
    at gamni hefr,
    því at jódis
    Ulfs ok Narfa
    Konungmann
    kjósa skyldi;
    ok allvald
    Yngva þjóðar
    Loka mær
    of leikinn hefr

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s