I Alvatid: Utanför Kroppen, Nära Döden och Nära Grisen ? (Om att SKÅDA Valkyriorna och SÄRIMNER)

Nu när Alvablotets tid är inne, och vi befinner oss i dödsgudinnan Hels dystra årstid har jag börjat fundera en aning över såkallade Utomkroppsliga upplevelser – UKU på svenska, en ine helt välfunnen översättning av Engelskans OBE eller Out of Body Experience, respektive vad man i nyare litteratur kallar NDU, vilket på samma sätt är en översättning av Engelskans Near Death Experience, alltså en Nära-Döden-Upplevelse.

De kristna har försökt använda allehanda bevis för nära-döden-upplevelser i gammal tid (som på denna tavla av Hieronymus Bosch från tidigt 1500-tal) för att just deras religion skulle vara sann, men det motsägs av tjogtals med rapporter av fenomenet från icke-kristna tider och kulturer… Alltså existerar det oberoende av kristendomen

Mer eller mindre fanatiska kristna och evangelister har försökt använda sig av vetenskapliga resultat av de här upplevelserna, bara för att senare påstå att just deras religion skulle vara rätt. Men i själva verket finns det inget stöd för det alls, eftersom det också rapporterats om liknande fenomen från det gamla Egypten, i Gilgamesh-eposet, Indien under Vedisk tid, Kina före Buddhismens ankomst och det gamla Amerika innan Européerna ens kom dit. De finns också beskrivna i Eddan – den sena, halvkristna Eddasången ”Solarljod” hör faktiskt dit, och den innehåller flera rent hedniska element – på sitt sätt skulle vi också kunna föra all hednisk visionsdiktning som till exempel Voluspá till samma grupp av berättelser, även om den berättelsen inte är lika tydlig, och är tillkommen under sejd, inte under djup sömn eller medvetandeförlust.

Man har på senare tid också påbörjat forskning om Nära Döden Upplevelser i det moderna Indien och Japan, liksom hos Australiens Aboriginer, och kommit fram till att samma upplevelser finns också där, men att ingen av de personerna som där upplever dessa fenomen ser något kristet alls. Hinduer som undergått upplevelserna har tyckt sig rida på heliga kor emot det eviga ljuset, sägs det. De har sett Yama eller Yamaraja, hinduernas domare i underjorden, och många andra ting, helt utan kristna inslag. Man har påstått att de hinduiska upplevelserna skiljer sig från de västerländska i så måtto att personen ifråga inte tycker sig färdas emot dödsriket ensam, utan ihop med en följeslagare av något slag, i varje fall inga änglar, som de kristna hela tiden med fanatisk trosvisshet insisterar på. Det har jag dock inte hittat några statistiska bevis för.

Japaner har sett Buddhistiska väsen eller Kamis från deras egen Shinto-religion, och Aboriginer har vaknat upp efter hjärtattacker med minnen av ”Regnbågsormen” och andra väsen ur deras mytologi, och varför skulle just dessa folks berättelser vara ”mindre äkta” än de kristnas ? Det är ett djupt rasistiskt påstående, ifall någon alls skulle säga så. Som vi ska se, förekommer det också rent hedniska och Asatrogna NDE:s och OBE:s på nätet, och i litteraturen – till och med berömda personer har vittnat om Valkyriornas faktiska existens enligt dem, men låt mig nu inte avslöja detta i förväg.

 

Jodå, livet efter döden kan bli utmärkt bra ! Det är bara de kristna som har ångest inför det…

Buddhisterna, speciellt Tibetanska Buddhister, har för sin del alltid varit medvetna om att NDU och liknande fenomen existerar, men att de också är illusioner, eller ”Bardos” som de ser det. I den tibetanska dödsboken, ”Bardo Thödol” framhålls att vad man ser då man är nära döden eller kliniskt död, bara är en lång serie drömmar eller illusioner, som psyket undergår innan sin återfödelse någon annanstans – detta är med andra ord ett helt normalt förlopp enligt dem, och inget de lägger någon större vikt vid, hursomhelst. Buddhisterna säger sig också kunna uppnå alldeles samma upplevelser under meditation, då de kan frigöra sinnet från kroppen för en stund, och liknar alltsammans vid ett drömtillstånd. Förmodligen har de alldeles rätt, i alla fall som jag ser det – för deras tro ger oss början på förklaringen till hur de här fenomenen alls uppkommer, rent fysiologiskt och medicinskt.

 

Många folk har haft föreställningar som går ut på att de döda kommer att dömas efter döden. Enligt den Egyptiska dödsboken blev hjärtat vägt emot Sanningens Skrivfjäder, och guden Thot skrev upp resultatet – Men de ogudaktigas hjärtan slukades av Ammit, en fruktansvärd best som har stora, ja fysiskt påtagliga likheter med SÄRIMNER (de gamla Egyptierna hade aldrig sett några riktiga vildsvin i levande livet, men beskrev djuret med delar av andra djur – rumpan liknade en flodhäst, osv osv )

 

Mycket av det vi kallar ”Utanför-Kroppen-Upplevelser” upplever vi förr eller senare alla någon gång, då vi drömmer. Flygdrömmar är en vanlig företeelse, och forskare har påstått att det mänskliga minnet kan fungera så att vi ser oss själva snett uppifrån i en del äldre minnesbilder – allt det här ska bero på elektrisk stimulans i särskilt den högra temporalloben eller tinningloben, och det går att få försökspersoner att uppleva att de ”flyger” eller har drastiskt ändrad rumsuppfattning genom att stimulera hjärnvävnaden just där med elektroder. Droger, som DMT eller LSD kan framkalla precis samma resultat, men fungerar mera slumpartat, och till sist säger sig en hel del personer kunna gå utanför sin kropp under meditation eller yoga; vilket också vi hedningar kan, genom sejd och andra tekniker. Sejdmän och sejdfolk i det gamla Norden har vetat det i tusentals år, och berättelser om ”Hamnskifte” eller personer som färdats ”i flyghamn” är bara ytterligare ett exempel på samma sak.

De nordiska föreställningarna om Maran – som alltid är ett kvinnligt väsen – eller Mardrömmar, är en klar effekt av sömnparalys…

Sömnforskningen har också kommit fram till att det finns något som heter Sömnparalys, och som vi alltid upplever varje natt. Under riktigt djup sömn eller REM-sömn ligger man fullkomligt stilla, och verkar helt avsomnad, ja död. Det är en reflex som finns i de flesta däggdjur, och som förmodligen funnits med oss ända sedan dinosaurernas tid, när däggdjuren var mycket små, sorkliknande varelser som var tvungna att gömma sig dagtid, och ”spela döda” i sina bohålor eller ihåliga träd, men var aktiva på nätterna. Vaknar vi nu under sömnparalysen – det kan hända ibland – kan vi kanske få en flygdröm, uppleva det ”tunnelseende” som ingår i Nära-döden-upplevelserna och se en hel massa annat. Samma sak kan hända under insomnandet, eller uppvaknandet på morgonen, säger sömnforskarna, och alla har vi olika sömncykel natt efter natt – vi kan vakna och gå upp någon gång under natten, vända och vrida på oss under lättare sömn osv men under REM-sömnen ligger vi alla totalt stilla, och det faktum av att kroppen är fullständigt avdomnad och har legat så ett längre tag – låt oss säga mer än en halvtimme – kan ge upphov till störd eller förändrad rumsuppfattning, och ge illusionen av att man ”flyger” eller till och med befinner sig ”utanför” sin egen kropp.

Redan de här enkla mekanismerna, som vi alla har inbyggda i hjärnan och nervsystemet, förklarar mycket av OBE eller UKU, alltså utomkroppsliga upplevelser. Man kan också träna sig till att komma ihåg sina drömmar, och den enda anledningen till att alla av oss inte upplever UKU varje natt, är att vi tränger bort mycket av drömmarna, rent automatiskt. Redan Sigmund Freud visste att mycket av det vi drömmer är vad han kallade ”Dagsrester” eller frustration, besvikelser och minnen av allehanda motgångar under dagen – kanske försenade pendeltåg i London orsakade av några av Thunberg-sektens idiotiska medlemmar – som jag skrev om igår – och den tid vi skulle behöva lägga på att skriva ned alla drömmarna och komma ihåg dem, skulle bara ta tid ifrån vårt aktiva liv och vår normala vakentillvaro, vilket många redan upptäckt. Det är därför Buddhisterna sagt att drömmar bara är ”Bardos” eller illusioner, och att man därför inte skall lägga ned för mycket energi på att minnas just dem.

Men vad vi kallar Nära-döden upplevelser – som också är drömlika till sin karaktär – och som kan innehålla flera element av utomkroppslig upplevelse – verkar vara mer intensiva, mer medryckande och mer betydelsefulla för de personer som upplever dem, än vanliga drömmar. Hur ska man i så fall förklara det ? För det första kan vi konstatera, att håller man på att dö av exempelvis drunkning eller hjärtattack, men har tur nog att överleva, så nog tusan kommer man ihåg det ! De förnimmelser vi alltid har kan bli så mycket starkare vid ett sådant tillfälle, det säger nästan sig självt.

När amerikanska kristna – som ibland var läkarepå 1950-talet började med moderna undersökningar av de här fenomenen, gjordes det alltid i ett kristet kontext. Det hände till och med att man ”fejkade” nära döden upplevelser för patienterna, visserligen inte med så enkla och primitiva metoder som på skämtteckningen här ovan, men i alla fall. Många sjukhus och läkare blev senare avslöjade och påkomna med att ha använt minst sagt dubiösa forskningsmetoder, eller att vara alldeles för okritiska emot vad ”återupplivade” kristna patienter berättat.

Senare kom man på, att vad de kristna berättat om att de ”lösgjordes ur sin kropp och flög upp emot taket, upp emot himlen” osv inte alls var sant. Man placerade saker på hyllor uppe vid taket i operations-salarna, och sade sedan till de patienter som ansåg sig ha ”svävat” mot himlen i änglars sällskap att beskriva vad som stod på hyllorna. Hyllorna var ordnade i en sådan vinkel, att man inte kunde se vad som stod där underifrån, eller från normal höjd. Det visade sig snabbt, att inte en enda patient kunde svara rätt, och alltså hade de inte ”flugit” i verkligheten, utan bara fått en illusion av att göra det, orsakad av syrebrist i hjärnan – och så var det med den saken !

Andra forskare gjorde andra tester. Man placerade ut färgade skyltar eller sk ”targets” med röd, blå, grön eller gul färg bakom hörn, inne i andra rum och så att patienterna inte kunde se dem. Sedan bad man de patienter som vid medvetslöshet tyckt sig kunna ”sväva” och gå genom väggar att svara på vilken färg de såg på skyltarna – men fick mycket slumpvisa svar, som faktiskt inte bevisade någonting. En holländsk forskare, en viss ”Van Lommel” har lagt mycket tid på att studera detta. Många liknande studier i USA har avbrutits, därför att kristna läkare eller kristen personal som deltog i dem visade sig ställa ”ledande frågor” i stil med ”Visst var skylten röd ?” eller ”Den var inte gul, eller hur?” till de svårt sjuka patienterna, och det är klart att detta påverkade svaren. Man ska därför vara ganska skeptisk, när man ser en hel del påstådda ”forskningsresultat” om detta och angränsande ämnen.

Somliga påstår till exempel, att 10 % eller mer av alla människor som skulle varit nära att dö, men överlevt, skulle ha haft ”nära döden” upplevelser, och att det skulle ”bevisa” det kristna helvetets existens, därför att en del kristna också upplevt starka skräck-visioner, känslor av ett slags onämnbar fasa, som står bakom dem osv – och genast har de identifierat allt negativt de sett eller upplevt med ”det måste vara djävulen !” eller ”helvetet”. Stereotypa böcker, vars enda avsikt är att ”frälsa” folk med påhittade stories och berättelser av mer eller mindre fantastiskt slag, ofta tillskrivna barn, eftersom ”jag vet att min son inte ljuger” eller ”barn är alltid ärligare än vuxna” och annat skit-prat som enda argument – eller rättare sagt försäljnings-trick..

Andra, icke-kristna och mer seriösa forskare, rapporterar försiktigare, och klokare. Kanske är det bara 1 % eller högst 5 % av döende som har någon utomkroppslig upplevelse eller liknande, men man har också konstaterat, att de som kommer tillbaka med de här berättelserna, ofta är kreativa personer, med stor fantasi – de har alltså gemensamma psykologiska drag, oberoende av vilken religion eller kultur de kommer ifrån.

Det behöver inte alls vara detsamma som att de här personerna ljuger eller hittar på, men snarare beror det på att personer med kreativ eller perceptiv begåvning har lättare att ”tolka” vad de ser under begynnande medvetslöshet, drunkning eller hjärtstopp – och klinisk hjärtdöd under några minuter.

 

Det finns de som har sett Bifrost eller Gjallarbru, alltså bron över till dödsriket ”på riktigt” enligt dem själva…

Det har alltid funnits visionärer, djärva utforskare av ”den andra sidan” eller de, som kan se mer än andra. En av de mer extrema fallen jag någonsin har hört talas om utgörs av den amerikanske Underground-serie tecknaren Vaughn Bodé, som var en splittrad och orolig människa i största allmänhet, men som under 1970-talet började experimentera med medvetslöshet, bara för att kunna teckna ned vad han såg, innan den inträdde. Efter att klokt nog ha skrivit ett avskedsbrev till sin son Mark (som fortfarande lever och tecknar i faderns anda – se under rubriken ”Konst” ovan) konstruerade Bodé en apparat, som skulle stänga av luftflödet till hans strupe, men som en dag hakade upp sig och fullständigt kvävde honom – så att han verkligen dog, ironiskt nog..

 

Bodé såg Lethe, Gjallarbron och även Modgunn, Hels brovakterska, har jag fått veta, och även om hans fall var lite extremt, som sagt, så fanns det hundratals år före honom mystiker i Norden, som såg liknande saker. Det halvkristna norska Drömkvädet talar om en visionär vid namn Olav, till exempel, och den Engelska ”Lykewake Dirge” som brukade sjungas vid likvakor innehåller rent hedniska drag – där finns en ”Stream of swords” eller dödsflod som bara kan korsas via gjallarbron, som redan finns i Zoroasternas fornpersiska tradition – där är den tunn som ett hårstrå eller en svärdsegg, och på andra sidan väntar ”whinney moor” eller en tröstlös ödemark, ett dimmigt nifelhel, där de orättfärdiga går vilse, men de rättfärdiga kommer fram till Hels salar. Båda dikterna är förstörda av kristen påverkan, men kan mycket väl gå tillbaka på hedniska original.

Gällande de medeltida efter-döden-visionerna, eller de kristnas ”bevis” för helvetet, som de skrämde, indoktrinerade och terroriserade hela Europas befolkning med i flera hundratals år, så finns det förstås inget gott att säga om dem. De är starkt ångest-skapande, och knappast någon bra lektyr, men att skapa ångest och oro inför döden, samt slavisk underkastelse och lydnad, var också de kristna prästernas avsikt. Många av dem är tillskrivna nyligen omvända Nordbor, som exempelvis Thurkill, eller Torkel, en Nordisk arbetare i 1200-talets England, som otvivelaktigt var av Vikingaätt, eller Tundale eller Tyndall, en 1100-tals riddare på Irland, som ska ha upplevt sig bli uppäten av Satan, stekt i ugn, huggen i småbitar osv – men som när hans samtida bara skrattade åt dessa omöjlighter, förstås skyndade sig att tillägga att änglar ”helat” honom emellan varje straff-runda.

Dagens NDU skiljer sig helt från den här medeltida dyngan.

Idag upplever mindre än 3 % – har det sagts – något negativt under nära-döden-upplevelserna, medan 97 % eller mer känner en starkt positiv upplevelse istället.

Hur ska man i så fall förklara det ? Och hur förklarar man att det bara är kristna, som har negativa helvetes-upplevelser ? Kristendomen verkar inte vara någon bra religion alls, för den skapar ju bara ångest och oro inför efterlivet hos sina utövare.

Moderna hedningar, inklusive New Age-anhängare och alla andra upplever istället helt andra saker:

    • 60 % av respondenterna känner ett oerhört lugn eller en känsla av stillhet och frid komma över dem inför döden, eller när de står i begrepp att dö. Beroende på dödsorsaken, eller det medicinska tillstånd de är i, kan det föreligga en lång eller kort dödskamp – som t ex när en person håller på att drunkna, men slutligen övergår det i ett utmattnings-stadium, där kroppens endorfiner slutligen löser ut, och en känsla av absolut frid infinner sig
    • 37 % påstås uppleva OBE, eller en utomkroppslig upplevelse, dvs de tycker sig lämna den egna kroppen, se den utifrån osv
    • 23 % upplever ett trivsamt, inbjudande och på intet sätt skrämmande mörker, som omger dem
    • 16 % ser sig uppleva ”ljuset i tunneln” som inte är något godståg, utan en faktisk, upplevd företeelse. Djurstudier har visat, att hjärnans alla neuroner ”laddar ur” en sista gång när syrebrist inträder under en viss nivå, och effekten av denna ”elektriska storm” i hjärnan brukar just visa sig i form av ljussken. Något liknande har ibland rapporterats vid stark orgasm, personen ifråga ser ”fyrverkerier” eller liknande – men i dödsupplevelsen är det här inte konstigare än den ”vita prick” eller det ljussken som tillfälligt uppstår, när du stänger av en gammaldags ”tjock-tv” med ett katodstrålerör – vad man ser, är bara skenet från den sista urladdningen…

10 % av de som upplevt det här ser så någonting på andra sidan ljustunneln, ofta ett varmt, inbjudande och grönskande landskap, som Alfheim inom Asatron. Ofta syns nu varelser av något slag, ofta inbjudande och vänliga sådana, döda anhöriga och vänner osv och alla dessa upplevelser är vanligen starkt positiva – säger de, som ens upplevt dem – men det är som sagt inte många..

Är nu allt detta bevis för liv efter döden ? – Nej , knappast. Personerna har varit nära att dö, ja – men oftast har de upplevt sig bli bortmotade av någotslags kraft på andra sidan tunneln, blivit tillsagda att deras tid inte är inne än osv och därefter återvänt – så ingen har verkligen dött, i den mening vi för det mesta lägger i ordet – allt som skett, har varit hjärtdöd i en kortare tid, eller hjärndöd i högst någon minut, därför att absolut hjärndöd i längre tid än så skulle gjort patienten ur stånd att tala eller leva någon längre tid, ifall den ens vaknade upp.

Å andra sidan kan vi konstatera något väldigt positivt, trots min allmänna skepticism.

Nästan alla som upplever något sånt här, säger att det är en mycket positiv upplevelse. De enda som upplevt något negativt, är de kristna – som i 3 % av fallen ska ha fått hamna i sitt eget helvete, just det helvete de önskade oss andra.

Och de positiva upplevelserna infinner sig oberoende av kulturell bakgrund, oberoende av vilken religion personen har.

Alltså är döden ingenting att vara rädd för. Våra kroppar har alldeles tydligt försett oss med en rad säkerhets-mekanismer, som gör att vi inte kommer att se den som särskilt skrämmande eller farlig, när det väl är dags för oss att lämna in..

 

Alvablot, Höst och Döden är likartade begrepp, men inget att frukta…

Detta kan ju vara en trösterik tanke för många människor som läser detta, skulle jag tro. Andra hedningar jag känner, går längre än så. Jag vet minst en nära vän, som bokstavligt talat sett och skådat Särimner, och som är övertygad om hans fysiska existens.

Jag skulle också – som vissa kristna amerikaner – skriva hela böcker om rent hedniska och Asatrogna nära-döden-uppleveler, och säga att detta är ovedersägliga bevis för att Eddans världsbild är helt riktig, men det gör jag förstås inte. En kvinna jag känner – normalt 100 % heterosexuell – såg under en sådan upplevelse Freja bakifrån i en sådan ljustunnel. Hon kände sig ögonblickligen mycket starkt sexuellt attraherad, eftersom redan Frejas ryggtavla och stjärt var oändligt vacker och inbjudande. Andra har varseblivit varelser liknande Frigg, som stått bakom dem, och på nätet finns det också folk, som tycker sig ha sett Valkyrior, som rent fysiskt kommit för att hämta dem.

Själv ser jag allt det här som kanske inte ovedersägliga bevis, förutom för det mänskliga sinnets gestaltningsförmåga, och vår förmåga att se mönster och figurer i hjärnans signaler. Också personer som mediterar över moln, ljuslågor, Rorschach-figurer eller till och med flygfoton kan se figurer, gestalter eller välbekanta gudar och gudinnor, allt efter deras sinne.

En berömd person, som på sin tid var bergfast övertygad om Valhalls och Valkyriornas existens, inklusive en BOKSTAVLIG Särimner, var ingen mindre än den berömde amerikanske generalen George S Patton. Han skrev till och med dikter om dem, eftersom han levde i en kristen tid och en kristen omgivning, där han inte vågade anförtro någon annan än sina närmaste vänner saken i brev.

KOM IHÅG: Om redan George S Patton de facto såg Valkyrior, så kan väl även DU !!

Patton var faktiskt en total hedning, och trodde bland annat på reinkarnation, inklusive att han själv skulle varit en menig legionär på Caesars tid, samt Hannibal och Marskalk Ney, en av Napoleons marskalkar. Han skrev redan kring 1904 – 1905 ett brev till sin far om att han sett Valhall, efter att ha blivit sparkad av en häst och brutit flera revben, samt drabbats av medvetslöshet. Patton var då bara en ung fänrik, men flera bevis finns också. 1937 bevittnade Pattons adjutant och fru – en miljonärsdotter från New York – hur Patton gallopperade i förväg under en ridtur, men föll av sin häst och skadades svårt.

In 1937, while riding with his beloved wife Beatrice, Patton was brutally kicked by a horse. His leg was broken in three places and he nearly died from the accident. After Patton was kicked he went into what can only be described as shock. While in that dream-like state had a vision of himself dying as a Viking and a Valkyrie appeared to take him to Valhalla, the Norse mythological Warrior Heaven of the afterlife. Then, one of the escort shook his head and they set Patton down. Just as suddenly, the vision vanished. (This incident recorded in George S. Patton: World War II General & Military Innovator). For Patton, the concept of Valhalla, a warrior’s afterlife, was real. It was a place where warriors waited to be called for incarnation to serve a mission, a mission that would help shape mankind’s destiny for the better. Later, during World War 2 a military aide in 1944 wrote, ”Patton earnestly believes in a warrior’s Valhalla…He honestly thinks it is to the glory of a man to die in the service of his country”.

Pattons reinkarnationstro och Valhalls-visioner fodrar faktiskt ett särskilt kapitel, men det är omvittnat av flera av Pattons adjutanter – som måste ha haft ett intressant jobb – att han delade med sig av Valkyrie-synerna och Valhallsupplevelserna.

Om de kristna nu hela tiden babblar om att deras ”nära döden” upplevelser skulle vara absolut sanning – Varför är General George S Pattons upplevelser inte lika sanna  ?

Och vem skulle DU helst följa genom livet ? Jag själv väljer George S Patton före jesus,  utan tvekan !

Tavla av den ryske konstnären Konstantin Vasilyev. Många ryssar har också varit övertygade om Valhalls och Valkyriornas faktiska existens…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s