Enkelt Gåvobröd till Alvablot

Enligt de två klassiska beskrivningar vi har av Alvablotet, den Hedniska och Nordiska fest som föregick den kristna ”allhelgona” traditionen, som kom hit först under högmedeltiden, var Alvablotet alltid en privat fest, som man höll på den egna gården, i den egna familjens och ättens trängre krets.

Man ville absolut inte ha några kristna närvarande under denna högtid, för man ”höll heligt” som man sa, heligt för sina döda, heligt för de anhöriga och för familjen, och fortfarande delar ju vi inte minnet av våra anhöriga med vem som helst. Döden är en väldigt personlig sak och en personlig upplevelse för de flesta av oss, och våra anhörigas minne är faktiskt inte allmän egendom utan tillhör bara oss, om vi nu inte väljer att vräka ut det på Internet förstås, vilket har visat sig ha klara skadeverkningar, och även sårat människor i deras känslor.

Kyrkogårdar och Griftegårdar är ingen lämplig plats för kristen mission, och inte för annan mission heller. Människor skall kunna få lov att vara ifred med sin sorg, och minnet av sina döda – det är vad den svenska, nordiska samt värdiga och enkla Alvablot-traditionen och det senare Allhelgona går ut på. Något annat vore direkt främmande för de flesta av oss. Ändå har det flera gånger hänt – exempelvis på Skogskyrkogården i Stockholm, som annars är ett UNESCO Världsarv – att de kristna vägrat att respektera andra människors firande, och uppträtt störande – med broschyrer och missionärs-fasoner, precis som vanligt.

Låt oss bara hoppas, att vi svenskar allesammans får slippa att uppleva sådant det här året, oavsett var i landet vi bor, eller tror på.

Över 44 % av oss är faktiskt Hedningar numera, (enligt ”Svenska” Kyrkans egna siffrorden är i själva verket inte ett enda förbannat dugg ”svenskare” än något annat samfund, och den borde först om sist acceptera det och visa förståelse, genom att sluta topp-rida oss och göra som sin broderkyrka i Finland – där talar man om den ”Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Finland, men inte om någon ”Finsk” eller ens ”Finländsk” kyrka…)

I alla tider har det i Sverige varit vanligt att fira de döda i den närmaste familjens krets, som sagt – eller tillsammans med sina närmaste anhöriga. Man lämnar blommor och tänder ljus, och ägnar sig åt att minnas och berätta en stund, utan skrik, skrål och åthävor. Det är ett värdigt, stilla och naturligt firande – och det är vad Alvablotets stora gemenskap med allt levande och naturen går ut på.

Vi skriker inte, när vi befinner oss i naturen, eller går genom en skog. Vi respekterar andra människor, lika mycket som andra levande varelser. Vi far inte på dem utklädda till kristna djävlar, benrangel eller spöken, och vi försöker inte såra, skämta eller skrämmas – för att uppföra sig så är inget värdigt beteende inför döden.

Vad har alla dessa kristna demoner, djävlar och all onödig döds-skräck med Alvablot eller Allhelgona att göra ? Har du några kristna djävlar eller vampyrer i DIN släkt, kanske ? I så fall bör du nog söka hjälp, snarast möjligt… För det verkar inte sunt eller bra, att ha en sådan dålig relation till döden eller förfäderna..

Alvablot handlar om relationer, och framförallt goda och vänliga sådana. Det är mycket viktigt att förstå. Kan man inte respektera eller förstå det, så har man nog inte på en griftegård, vid en annan människas grav eller i något mänskligt sällskap att göra. Ok, nu finns det en massa ungdomar och till och med någon medelålders person som helt och hållet anammat den amerikanska, kommersiella, skräp, skrän och skål Halloween-traditionen, och som ser på skräckfilmsmaraton, går på maskerad och super till, dagarna i ända.

Så kan man ju göra om man vill, men för egen del avstår jag faktiskt från sådana upptåg. De som är begivna på alkohol eller festande och som ”måste” ha det denna helg eller andra helger super väl alltid till en aning i alla fall, och får då löpa risken att utsätta sig själva eller hela sin omvärd för de efterverkningar – juridiskt eller på andra sätt – dagen efter, som ruset alltid ger eller brukar ge. Man får alltid själv svara för sina handlingar, men om vi nu ser vad denna helg är till för, så finns det faktiskt värdigare, bättre och mer respektfyllda sätt att fira och vara tillsammans med andra människor.

Ett sätt är den gemensamma måltiden, som inte behöver vara fylld av ”Nattvard”, likätande, vampyrism eller annat kristet äckel.

I Hávamál säger Oden själv, att den bästa gåva han fått var ett vänligt ord i rättan tid, och att få dela en halv kaka bröd med någon. I många kulturer sätter man också ut bröd och mat till de döda, som en symbolisk handling – tänk bara på den svenska sedan om gröt till ”Tomten” eller Gårdstomten förste bebyggare, förr om Jularna. Rester av de traditionerna ser vi också i de sägner som i likhet med den kända sägnen om Trolle-Ljungby Horn och Pipa skildrar hur troll, älvor eller andra mytiska väsen – som i själva verket är de döda – håller fest i en stor gravhög, som kan vara upplyft på guldpelare, eller fylld av ett sällsamt ljussken. I en del varianter sker denna de dödas fest inte vid Jul, utan vid Allhelgona, och det lär finnas ett tjugotal varianter på den berättelsen, enbart i Småland och Götaland.  Hjalmar Gullberg, den svenske poeten, skrev en gång med tanke på Hedendomen, Asatron och Hávamál:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

 

Tanken på att de döda och de levande delar något såhär års, samma upplevelse kanske, och att porten mellan världarna står öppen, så att levande och döda kan besöka varann, kanske inte är så långt borta i början på November ändå. Träden har tappat alla sina blad, men det är barmark ännu. Allt är fruset, tyst och stilla – djuren har gått till vila – en del av dem förbereder sin långa vintersömn. Redan naturen i sig ger oss en fingervisning om hur vi bör vara eller leva. Vi bör vara tysta, och lyhörda för vad som sker – annars får vi inte uppleva något, men om vi bara håller tyst och iakttar, kanske vi får uppleva något förunderligt, vackert och sällsamt.

Så vi bakar ett bröd, och delar med våra närmaste, eller ställer det på någon anhörigs grav – och korpar, ekorrar och himlens fåglar, kommer att dela denna gåva, om vi nu inte behöver äta upp den själv under en gemensam måltid med dem vi tycker om.

Ni tager vad ni haver, nämligen:

Beståndsdelar

  • 2 till 2,5 kopp gott mjöl, spelt, vete, råg, havre eller vad som finns i ert skafferi
  • 2 ägg
  • 2 teskedar bakpulver,
  • en nypa salt – för allt ni ser, bör ni ta med en sådan…
  • en halv stor kopp god blomsterhonung, eller annan honung
  • en halv kopp hackade hasselnötter, eller valnötter fint hackade om det alls has eller fås
  • 1 fint hackat skalat äpple, naturligtvis svenskt och av god kvalitet
  • 1 halv kopp röda eller svarta vinbär, tinade, eller björnbär
  • 1 fjärdedels kopp berberis-bär (kan ätas i små doser) eller tranbär
  • 1 fjärdedels kopp smält svenskt smör
  • 3 teskedar kakao-pulver, om ddet has och om ni vill
  • 2 teskedar vallmofrö
  • 1 tesked ingefära eller kanel, allt efter tycke och smak. Skalet från en halv riven citron
  • 1 halv kopp choklad, ljus eller mörk beroende på vad ni kan komma över
  • 4 teskedar konjak eller whiskey, eller också Ösgöta Sädes Brännvin

Tillagning

  • Blanda mjöl, smält smör och honungen i en skål. Svär tyst för dig själv eller säg alla hedniska eder och ord du kan komma på, som makternas heliga namn
  • Häll i äggen och rör av bara tusan. Fortsätt anropa makterna !
  •  Blanda i alla andra ingredienser, och fortsätt röra tills att allt är fullständigt blandat. Älta och knåda degen, men nämn nu Frigg och alla Diser.
  • Forma nu degen till et bröd, och om degen är för fast, så tillsätt spriten och lite vatten
  • Överför hela brödet till en långpanna eller annan panna, eller en eldfast form, som kan stå i ugnen. Använder du form, skall den vara väl smörad.
  • Baka nu alltsammans i 175 graders värme i 45-50 miuter, och känn eftr med en degsticka efter en halvtimme eller längre om brödkakan är fast
  • Låt den svalna under absolut tystnad och stilla kontemplation
  • ta loss den ur formen, om form användes, och beströ den med fint pudersocker eller ringla honung över den

 

Kom ihåg att under heden tid genomförde man gärna utesittning under Alvablotets natt. Det tillgick så att man gick till sitt lokala gravfält – ofta hade man ju en forngrav alldeles in på knutarna – det har många i Uppland och övriga landet ännu – i alla fall i de svenska kärnlanden – och satt överst på högen i tystnad och stilla kontemplation, tills gryningen och det första morgonljuset visade sig. Ofta varken åt man eller drack man något under attens lopp, och om man var extra tyst, kunde man höra sina förfäder och förmödrar komma med goda råd inför det kommande året. Så gå nu dit, och sätt ned era bröd och gåvor vid högens eller hargens fot, ack ni hedna och ludna !

VARNING: Du har väl inte tänkt att begå någon ”Nattvard” inför Allhelgona eller Alvablotet ?

De kristna praktiserar fortfarande rituell kannibalism i symbolisk form, såhär års och varje söndag, som Solen ger oss. De låtsas, att de dricker människoblod och äter människokött, och tycker att det ”ger en fin känsla av gemenskap” efter vad jag hört. Själv betackar jag mig för sådana vidriga kannibalritualer. Nästan alla kulturer på vår jord, undantaget möjligen några enstaka fårskallar på Paupa Nya Guinea, eller bortglömda stammar i Borneos djungler, förstår att det här med kannibalism är ett passerat stadium i mänsklighetens utvecklingshistoria, och att vi inte längre kan sjunka så djupt, och sysselsätta oss med något så lågt och något så frånstötande, som dessa kristna bruk.

Att fira sina anhöriga skall man göra under värdiga, enkla och okonstlade former – kannibalism och allsköns ”mässande” hör INTE dit !

Att de kristna sedan låtsas äta upp sin egen frälsare, till råga på allt, är ingen ursäkt – utan snarast en förvärrande omständighet, i alla fall i mitt tycke. Även om jag skulle kunna acceptera det faktum, att svaga människor kanske tycker sig behöva en ”Herre” eller ”Führer” som hela tiden befaller dem vad de ska göra, bara för att de inte klarar av att stå upp för sig själva, eller ens en normal tillvaro utan att ”frälsaren” skall komma och diktera en massa regler för dem (ja, jag vet – det är verkligen för ynkligt – vilken människa skulle egentligen vilja leva ett helt liv på knä ?) så skall de väl inte försöka ÄTA frälsaren ? Stycka hans kropp och stoppa bitar av den i munnen ? Vem som helst kan ju ändå förstå, att om frälsaren nu är en person man älskar och ärar, så har man faktiskt inte lov att behandla honom på det viset, och inte andra människor heller, för den delen. Hela denna kristna föreställningsvärld med ”dyrkan av lammets blod” osv osv framstår för mig som så vanvettigt sjuk, att jag faktiskt blir allvarligt äcklad av den, och så måste den väl rimligen framstå för alla någotsånär sunda och friska, vuxna människor.

Och jag är inte den förste, som äcklats, Ok, de kristnas ständiga ”mässande” och gregorianska psalmsång låter kanske ”pikant” för en del öron, och kanske man anser att det är särskilt ”rafflande” eller ger en speciell ”kick” för vissa personer att stå och berusa sig på billigt rödtjut och majsoblater.

Protestanterna – dit ”Svenska” Kyrkan hör, säger att de bara sysslar med rituell kannibalism i symbolisk form, dvs inte på riktigt, utan bara som en väldigt utflippad form av sk ”lajjv” eller ”laj”, alltså ett levande rollspel ungefär. Men vilken någorlunda vuxen och sund människa skulle alls kunna få ut någon vettig andlig upplevelse av att stå och låtsas vara vampyr, och dricka ”frälsarens” blod i någotslags altar-rund, och sedan låtsas äta en annan människas kött ? Så gör man ju bara inte, och det borde vara självklart för alla och envar.

Sedan finns också Katolikerna, ni vet de där kristna som insisterar på att deras kannibalism sker även i verkligheten. Deras präster förutsätts nämligen kunna ”trolla” eller utöva en särskilt stark och mäktig magi vid själva konsekrerandet av hostian, som det så vackert heter, och då förvandlas de smaklösa majsoblaterna och det billiga rödvinet till människokött och människoblod på riktigt, och sedan skall alla stå där och äta och dricka av detta minst 2000 år gamla, skämda blod och kött. Det kan inte smaka gott, det förstår ju var och en.

Enligt det Tridentinska mötets beslut från anno 1564 får ingen katolik tvivla på de här sakerna, för då är han eller hon faktiskt en kättare, och måste bli utesluten ur själva kyrkan. Inte ens nykterister, eller de som av någon anledning (medicinska skäl, till exempel) inte vill dricka rödvin eller låtsas vara vampyrer, ges den minsta pardon. Nej, man tvingas till de sjuka vampyrlekarna och de underliga ”rollspelen” i alla fall… Ska det vara så ? Är detta ens kristligt ??

En roman om en svensk kättar-process. Folk i vårt land blev dömda till döden och brända på bål, bara för att de inte ville vara kannibaler !

Anno 1303 ställde en god bonde vid namn Botulf Botulfsson i Gottröra, Uppland samma fråga, och vågade ifrågasätta de här sjuka och urspårade kannibal-ritualerna. Man försökte tvinga honom till botgöring och köra ut honom ur menigheten, som den friska och sunda hedning han var – för hedendomen var fortfarande stark på den här tiden, till och med i själva ärkestiftt, och rikets centrala delar. Men Botulf vidhöll sina åsikter sju år senare, och sade helt öppet följande:

Nej. Om brödet verkligen vore Jesu kropp skulle du ha ätit upp den ensam för länge sedan. Jag vill inte äta Kristi kropp! Jag vill gärna visa Gud lydnad, men jag kan bara göra det på ett sätt som är möjligt för mig. Om någon skulle äta en annan människas kropp, skulle inte den människan hämnas, om hon kunde? Hur mycket skulle då inte Gud hämnas, han som har makt till det?

Man hotade honom med bålet, dödsdom och rättegång. Han stod vid sitt ord, som alla trofasta hedningar.

Jag har sagt det, och jag förnekar inte att jag sade det.

Man kastade honom i fängelse, bara för hans åsikters skull, men när man den 8 april 1311 – glöm aldrig detta datum ! – brände honom levande på bål, sa han bara;

”Den elden kommer att gå över efter en kort stund.”

Botulf dog som han levat, fullt övertygad om att Eukaristins sanslösa äckel-ritual måste avskaffas, och lika övertygad är jag själv. Inom parentes finns det dem, som tror att Botulf Botulfsson fortfarande spökar på Gottröra kyrkogård och kan ses som en stor eldkula där i de mörka höstnätterna, och det kan ju vara intressant att veta. Fast, han avrättades inte där, utan mitt i centrala Uppsala. ”Svenska” Kyrkan har hundratals etniska svenskars och svenskors liv på sitt samvete, men har aldrig aldrig gett den minsta ursäkt för vad man gjort – och om Botulf skulle spöka någonstans, skedde det kanske bäst hos en viss Antje Jackélen personligen…

Detta kristna ”kick-sökande” eller vad som nu kan antas ligga bakom att låtsas vara vampyr – i vuxen ålder – och inte som ett Halloween-skämt – utan på fullt allvar, kan lätt slå över, och många kristna har under tidernas lopp övergått till ”tyngre grejor” och börjat stycka, mörda och äta sina medmänniskor på riktigt, helt utan förbarmande. Detta visar tydligt hur farligt det är, när kristna föreställningar eller kannibal-ritualer – om så bara i symbolisk form – tillåts och accepteras i ett modernt samhälle…

 

När man under 1900-talet och i vår egen tid intervjuat riktigt sjuka psykopater och kända lustmördare som Peter Kürten, Geoffrey Dahmer och andra sådana, så har de alltid sagt samma sak som de kristna: Kannibalismen har gett dem en särskild ”kick” och de har blivit religiöst upphetsade av att dricka blod från sina offer, äta kroppsdelar från dem osv – ofta anger de den kristna ”Nattvarden” som direkt inspirationskälla, och tycker att deras egna illdåd är som en ”religion” för dem, vilket ju inte ursäktar vad de gjort – och fortfarande gör..

Vi andra, däremot, har för länge sedan övervunnit de här sjuka drifterna, och förstår nog allihop, att det inte skapar bra relationer att äta upp andra människor, allraminst en älskad och vördad ”frälsare” om man nu alls behöver hålla sig med just en sådan. Det är inte sunt, helt enkelt, och ingen värdig religiös symbolik heller – det kan man inte säga.

Låt oss nu göra ett litet ”andligt experiment” för ett tag.

Låt oss säga – bara rent hypotetiskt – att den kristna nattvarden togs bort ur alla kyrkor, totalförbjöds och aldrig praktiserades mer…

Vad skulle då hända, tror ni ?

Skulle hela Kristendomen dö ut, eller gå omkull  – Ungefär som en del mosaiska trosbekännare inom ett visst svenskt ”Centralråd” hävdar, ty de säger ju att hela Judendomen formligen skulle explodera, ja förintas sorgligt nog, bara därför att de själva inte får lov att skära förhuden av små pojkar utan bedövning längre – en annan blodig och onödig ritual, som de flesta kloka och civiliserade människor inte ser någon egentlig mening i längre..

Nja – till och med de flesta kristna skulle väl kunna erkänna, att själva budskapet eller kristi lära skulle finnas kvar i alla fall, och att det egentligen inte gör någonting alls, om nattvarden togs bort helt.

Vad är egentligen det viktiga i religioner – oavsett vilken religion vi nu talar om ?

Är det en massa ritualer, och deras utförande som är kärnan bakom alltihop – eller är det tron, det praktiska handlandet eller moralen ?

Ok – jag är inte kristen, blir det aldrig heller – men jag tror till och med att de flesta av mina kristna läsare håller med mig om att det inte är ritualerna som sådana, som är det viktiga i deras tro. Det viktiga är istället hur man uppför sig emot andra människor, och de flesta av oss har då i alla fall kommit så långt, att vi förstår och inser att det inte är bra att dricka blodet från en annan människa, eller försöka äta upp någon av våra medmänniskors lik. Inte ens apor eller högre däggdjur brukar bära sig åt på det befängda viset, förresten.

De kristna borde verkligen kunna avstå från sin avskyvärda låtsas-kannibalism, det är det minsta man får lov att säga.

Antag nu att någon djupt kristen person någonstans – eller lika gärna en Asatroende och Nordisk hedningannars lever helt och fullt ut i enlighet med diverse budord, aldrig begår några större synder värda namnet, och även annars lever ett syndfritt, stilla och värdigt liv, som inte skadar eller stör någon. Kan man då säga – eller kunde man då säga, att denne eller denna person inte vore ”god” enbart därför att hon eller han vägrar att ta nattvarden ??

Återigen – vilket är viktigast ? Enbart ritualerna, eller tron som sådan ??

Notera också, kära läsare, att jag aldrig aldrig någonsin talar om ”Forn sed” för Asatro är ingen Sed. Den är och förblir en levande tro, inget annat – det gäller att begripa skillnaden.

Det finns också andra bibelställen – ifall vi nu måste se allt ur ett kristet perspektiv – som väl mycket bättre fångar kristendomens högst eventuella anda, än några förgrymmade kannibal-ritualer.  Berättelsen om Bespisnings-undret, till exempel – det påstådda miraklet med sex kornbröd och två fiskar eller hur det nu var – även om det luktar bluff och båg lång väg.

Många religioner och livsfilosofier sätter värde på en gemensam måltid, eller gemensamma dryckeslag för den delen, så länge man inte går till övermått, i alla fall. Inget fel med det.

Sa Yeshua något om bröd och fisk ?? Hit med fiskarna i så fall !” (var och en väljer vad han tycker är värdigt eller kan tro på…)

Kaffe och bullar på Församlingshemmet, ja ett helt vanligt gammaldags ”Kyrk-Kaffe” – skulle inte det kunna ge de kristna en lika ”fin” eller minst lika bra gemensamhetskänsla, utan kannibalism, utan att dricka lammets blod, eller andra tokerier i någotslags utflippad Dracula-mässig Halloween stil ??

En del kristna propagerar idag för sk ”Bryt-bröd” och gemensamma måltider, och Frälsningsarmén driver sedan många år soppkök för städernas fattiga.

Förutsatt att vi nu – fortfarande helt hypotetiskt, bara för en gångs skull och bara för den hör gången resonerar som de kristna, vore det inte en mera Gudibehaglig gärning i så fall, att först utspisa de fattiga, och se till deras behov, än att skänka ut rödtjut och oblat-snusk till de rika, och redan frälsta ? Förutsatt att Yeshua nu alls har existerat, vilket skulle han mest uppskatta, tror ni ? Att några dårar står runt ett altare, och låtsas äta upp honom, eller att de verkligen hjälper någon medmänniska – på riktigt ? Vilket vore bäst ??

Även i Hinduisk tradition och många andra hedniska traditioner, som till exempel Asatron ingår bespisning av fattiga och hungriga som en del i vanlig gästfrihet. Det finns hela hindutempel i Indien, där man specialiserat sig på att dela ut gratis mat till svältande eller behövande, men tyvärr har man fått sluta med det nuförtiden, eftersom det visat sig att Muslimska terrorister infiltrerat templen och blandat gift i maten för de troende, med allvarliga förgiftningsfall som följd.

Enligt Hávamáls första, inledande strofer står det att en värd är skyldig att tillhandahålla mat till sina gäster, i den mån de uppför sig anständigt, och inte äter honom ur huset, bär sig svekfullt åt eller utnyttjar hans gästfrihet för egen snöd vinnings skull.

Både värdfolk och gästfolk har skyldigheter, och inte bara rättigheter, och det vore inte minst viktigt att komma ihåg i denna tid av massinvandring och globalism – för vi gör nog alla bäst i att minnas Havamals sunda och enkla regler om hur man skall vara och bete sig, här i livet.

I de nordiska sagorna – och även på runstenar, som en från Ryssby i Småland – finns ett begrepp som heter ”Matargothan” men som ofta blivit felöversatt.

Detta begrepp nämns även i den Norska ”Konungaspegeln” från 1100-talet. ”Matargothan” betyder inte matgodhet eller enbart matglädje, om nu någon trodde det.

Nej, det betyder att det är en furstes första plikt att sörja för god och nyttig mat till sitt folk, och se till att ingen blir utan. Kött, fisk, gröt, grönsaker, ägg. Ingen kannibalism, och annat kristet snusk – för sådant ville inte Nordborna ägna sig åt, ens i stunder av yttersta nöd.

Sund försörjning, sunda ideal, sunda kostvanor – helt enkelt – som det är och bör vara i vårt land.

VÅGA VÄGRA VARA KANNIBAL – SÄG NEJ till all kristen ”Nattvard” !!!