För tre dagar sedan började internationell press, bland annat kvällstidningar i England, påstå att man i Norge hittat definitiva bevis för en kvinnlig krigares grav från Vikingatiden. Både Daily Mail och The Sun har publicerat artiklar om detta ämne. Fyndet, från Solör utanför Oslo, förvaras nu på Oslos Kulturhistoriska Museum, men har varit känt en längre tid. Det nya är att man nu gjort en ansiktsrekonstruktion med forensiska metoder, som uppges vara mycket exakt, och på den syns en stor rispa i pannan, som osteologer ansett ”konsistent med ett svärdshugg”, även om det hugget säkerligen inte var dödligt, i alla fall inte om kvinnan ifråga – troligtvis i trettioårsåldern – inte föll offer för stelkramp eller blodförgiftning, vilket förmodligen är osannolikt.

Visst – denna vackra kvinna gravlades med vapen, och hade en rispa i pannan – men vad bevisar det egentligen ? (Hon liknar en skön bokhandelsexpedit från Oslo som jag själv sällskapade med på 1990-talet)

Inga svenska media verkar hittills ha publicerat nyheten, mycket beroende på deras traditionellt Anti-nordiska hållning. National Geographic väntas publicera mer om kvinnan i ett specialinsatt program på dess tv-kanal den 3 December, och finns det mera övertygande bevis för identifieringen som ”soldat” eller ”krigare” och underbyggda fakta som tyder på att kvinnan i graven verkligen var en sköldmö eller något ditåt, lär de väl publiceras där och då. För min del tycker jag inte bevisen verkar så värst övertygande, och det gör inte arkeologiska facktidskrifter på nätet heller.

Tjockt pannben på en envis kvinna ? – Jajamensan !

Det skulle mycket väl kunna finnas massor av alternativa förklaringar. Det är för det första inte säkert att jacket i pannan kommer från just ett svärd, det skulle ju kunna komma från en kniv, eller en annan typ av eggjärn, som till exempel en sax, eller en lång kniv av Birkaknivarnas typ. Och för övrigt – om någon hugger en rik kvinna (vi kan se det av gravgodset) ett jack i pannan, vad tyder det då på ?  Det hela skulle lika gärna ha kunnat vållats av ett gräl i hemmet, en släktfejd eller en lokal dispyt av något slag, och det behöver inte alls ha hänt under ett vikingatåg eller ett regelrätt krig. Alla väpnade konflikter genom historien är nämligen inte krig, de flesta är lokala skärmytslingar. För övrigt – var förövaren, eller de som ville den avlidna illa – en kvinna eller en man ?

Det verkar man heller inte ha funnit svaret på, men vi vet att kniv och nålhus hörde till varje förnäm kvinnas utrustning, och för övrigt också varje fri kvinna överhuvudtaget, så såret kan lika gärna ha vållats av en annan kvinna. Den arabiska arkeologen Ella Al-Shamahi citeras av The Guardian som ”helt säker” på att fyndet skall komma från en kvinnlig krigare, men varför det ? Kvinnliga begravningar med spjut, sköld och svärd är inte ovanliga, utan har hittats i sådär trettio fall, över hela det Nordiska området. Men, precis som i fallet med Birkakvinnan, som jag skrivit om tidigare, tyder dessa begravningar bara på hög samhällsstatus i allmänhet, och inte alls på några ”sköldmör”.  Birkakvinnans skelett och muskelfästena på hennes ben visar att hon var alldeles för gracil och tanig för att alls hantera vapen, och att hon inte hade armstyrka nog. Om man inte hittar andra bevis i form av långa rörben med hugg- eller knäckskador, ett grövre kvinnligt skelett, och fingerskador, till exempel (ganska vanligt redan när man övar med svärd och sköld) så tror jag knappast, att detta hastig och lustigt omvärderade fynd har något större bevisvärde…

Vad vet en arabisk arkeolog om Vikingarnas kultur och stridskonst ?

Vi vet att vikingatida vapen var dyrbara, och omsorgsfullt smidda. De gick vanligen i arv från far till son, eller inom en ätt. Fanns där inga ättlingar, kunde det mycket väl bli så att vapnen hamnade i en kvinnograv. Detta är fortfarande den mest sannolika förklaringen till vapnen i Birkas berömda kammargrav, och i den Norska graven från Solör. Utan flera skador eller indicier – Solör-kvinnans dödsorsak förefaller inte vara riktigt fastställd – är det svårt, för att inte säga omöjligt att ta en enstaka skråma i ansiktet som ett avgörande bevis. Och korrespondenten Ashley Cowie från ”Ancient Origins” säger: 

A good example of this debate surrounds the 10th century ‘Birka-burial’ excavated in the 1970s in England which contained large numbers of weapons and horse bones. Even after bone analysis by Anna Kjellström confirmed the so-called Birka Viking was female; Viking scholar Dr. Judith Jesch told the New York Times that concluding she had been a “warrior” was premature.

Dr. Jesch, who is clearly not modern-feminist attempting to rewrite history, said the researchers who conducted the tests on the Birka Viking warrior were so “determined to show that women were Viking warriors ” that they overlooked loads of valid and possible explanations for why a woman’s body might have been found in the 10th century tomb.

You might at this stage be facepalming saying “they found an axe for God’s sake, of course she was a warrior!”. Well, when I get buried, I will be going with great-grandfather’s hunting knife, and if in 1000 year’s time archaeologists find me, they would be wrong to conclude that I had been a hunter. And this is why Dr. Judith Jesch thinks scientists have to be careful with interpretations, and not let modern values get in the way.

Denna kvinna från Nordre Kjölen i Norge fick också vapen och en ridhäst med sig i graven, men hon vilar i en tunn silkeklänning, helt utan kroppsskydd… Man går inte i strid klädd på det viset… för övrigt var hon 155 cm lång och vägde knappt 40 kg vid 18 års ålder…

Den ”tunga yxa” som citatet från Ancient Origins refererar till, kommer från en grav på Langeland, Danmark. En polsk arkeolog – som också framträdde i SVT:s senaste, relativt sakliga program om Birka – har identifierat denna yxa som ”slavisk” och påstår därför också, att den döda ”säkert” skulle komma från Polskt eller slaviskt område, vilket nog inte är möjligt att bevisa utan noggrann DNA-analys. Danmark har utmärkta forskare som den kände professor Eske Willerslev och andra, men vad jag vet har inte han uttalat sig i just detta fall – och även om ett visst befolkningsutbyte säkerligen förekom, måste man komma ihåg att de slaver som bosatte sig i Norden var otroligt få.

En kvinnlig sjöfarare med slidkniv och en enstaka yxa – lika mycket arbetsredskap som vapen – i en enkel kistgrav från Langeland..

Den arabiska arkeologen Al-Shamani är säkert mycket kunnig inom sitt område, men ändå säger hon saker som är rent nonsens, och som inte alls förekommit i vår Nordiska kultur:

Ms Al-Shamahi said while women risked being overpowered in hand-to-hand combat, they could have fired deadly arrows from horseback over longer distances making them ‘an equal match for men’.

Beridet bågskytte, eller stora kavalleriförband med idel kvinnor som skulle skjutit svärmar av pilar är en ren arabisk fantasi. Något sådant fanns inte på Vikingatiden, och inte på den äldre järnåldern heller, i alla fall inte i Norden. I Norge är kavalleriförband till föga nytta, och lika lite nytta gör beridna bågskyttar (som kräver livslång träning) i Sveriges skogar. Både Danmark och Sveriges centrala slättbygder hade dåförtiden mycket mer skog än nu, och vi vet att vattenytan stod en meter eller mer högre än idag, varför även Mälardalen och Danmark var genomkorsat av stora åar, floder, träskmarker och sjöar – och sådan terräng passar verkligen inte för bågskyttar i någotslags Mongolisk eller centralasiatisk stil..

För övrigt hade Vikingarna eller järnålderns fåtaliga ryttare (som var rent spaningskavalleri, och inte slag-kavalleri ) inga arabiska fullblod eller stora hästar. Vi vet från gravfynd att deras hästar var mycket småväxta, föga större än Islandshästar, Shetlandsponnys eller Gotlandsruss. Varje person som provat beridet bågskytte vet redan, att det inte går särskilt bra från en sådan häst. Vad fröken Al-shamani säger, är därför en ren amazon-fantasi från iran eller det antika grekland, men knappast någon verklighet.

Så gott som ALLA avbildningar av kavallerister från Nordisk Folkvandringstid, Järnålder och Vikingatid är beväpnade med svärd och spjut, men ALDRIG pilbåge. (Försök rätta mig, om ni tror att jag har fel…)

Jag har själv aldrig sett en avbildning av en bågskytt från dessa tidsperioder, som varit något annat än en ren infanterist, och alltså gått till fots. Bayeux-tapeten ger syn för sägen. Jag har redan förklarat, att de enstaka sagor och legender (som den om Bråvalla slag, eller Hervara-sagan) som alls nämner ”Sköldmör” pekar ut dem som ytterst sällsynta, och alltid kämpande till fots, även om de kan ha haft pilbågar. Vesna i Bråvalla-slaget håller ett kungligt sköldemärke, och har en befälsroll, men blir nedhuggen och förlorar ena armen. Hervor i Hervara-sagan tar tillbaka ett fäderne-ärvt svärd ur en gravhög, men får en förbannelse på sig av faderns vålnad, och båda dessa kvinnliga krigare är alltså föga lyckosamma.

ALLA avbildningar av bågskyttar från Vikingatid visar dem till fots, eller ombord på skepp (som Einar Tambarskälve i Olafssagan) men ALDRIG till häst. Följaktligen pratar Fru eller Fröken Al-shamani smörja…

Vikingarna kände till långbågen, och den dög utmärkt väl i de flesta fall, eftersom den hade hyffsad räckvidd och mycket god genomslagsförmåga. Men långbågar kan svårligen användas på hästryggen – endast japanerna har lyckats med det, och de har speciella bågar. Sammansatta bågar – som även samerna använde – har hittats i det Nordiska området, men de tillverkades antagligen inte här, och finns bara som enstaka fynd. Ska man skjuta från en hästrygg, duger bara en kort sammansatt båge, och då får man använda lätta pilar med mycket sämre genomslagskraft. Mot vikingarnas ringbrynjor, skulle den sortens projektiler inte åstadkomma någonting, och därför vore beridna bågskyttar – om de alls förekom – tämligen värdelösa i en vikingatida strid..

Visst – Vikingarnas kvinnor kunde hantera en långbåge för jakt, och använda en enkel yxa eller en kniv för ”självskydd” men knappast mer än så…

Inte en enda historisk källa talar om kvinnliga beridna bågskyttar i Norden, så vitt jag vet. Inte en enda avbildning heller. Al-Shamahis dumma prat om bågskjutande kvinnohorder till häst, kan vi därför fullständigt glömma, och förpassa till fablernas värld. Man vet däremot att män med långbågar (som kräver avsevärd muskelstyrka för att spänna) i stort antal kunde uträtta stora saker, som den berömda ”Orres storm” eller pilsalva som avfyrades under slaget vid Stamford Bridge, 1066 till exempel. ”Indirekt eld” fanns redan då, och Vikingarnas bågskytte var lika effektivt som senare Engelsmännens vid Crecy och Azincourt. Men – som sagt – alla bågskyttar vi har på bild från den tiden antingen går till fots, eller åker skidor – som Norska skidlöparbataljoner..

Asaguden Ull från Böksta Backe i Uppland, runinskrift U 855

Men i de flesta fall var detta tal om jakt – och vinterns gudomar, som Ull och Skade – vars tid snart står för dörren… Gällande de arkeologiska fynd som gjorts i Norge, borde journalister och andra okunniga människor över hela världen lära sig att inte dra för stora växlar på dem, och inte överdriva. Arkeologi är trots allt en vetenskap, där fynd skall tolkas med försiktighet.

Om dessa vikingatida kvinnogravar alls bevisar något för mig som Hedning och Asatroende av idag, så är det helt andra saker. Oden lär oss alla i Hávamál, att ett gott liv alltid blir ihågkommet.

Dessa kvinnor är nu för alltid ihågkomna, berömda, kärleksfullt utställda på museum och dyrkas mer än tusen år efter sin död av miljoner människor, som livfullt intresserar sig för dem, och vill veta allt om dem – tack vare den moderna vetenskapen och vetandet, just det vetande vars Gud ODEN också är. Kan vi tänka oss något bättre BEVIS för att ASATRON hela tiden haft exakt RÄTT ?