Den 29 Oktober i år – före Alvablotet hade tidningen ”Mitt i” I Stockholmsområdet en intressant artikel, som bekräftar vad många redan vet. Allt färre och färre svenskar önskar någon medverkan av ”Svenska” Kyrkan eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska förtryckarapparaten i begravningen av deras anhöriga och vänner.

Man brukar säga, att begravnings-sederna är det som ändrar sig allra sist i ett samhälle. Under 1880-talet och nittonhundratalets första årtionden förd de kristna en närmast desperat kamp emot återinförandet av kremering, en Hednisk och Asatrogen sedvänja som praktiserades redan på bronsåldern. Idag är kremering socialt accepterat överallt i det svenska samhället, och väcker inte längre några kontroverser. Tidningen rapporterar att över 80 % av svenskarna väljer det Asatrogna sättet att begravas, och i Stockholms Län mer än 90 % – kremeringen har slagit igenom överallt, och numera kan ”Svenska” Kyrkan inte göra det minsta åt det, eftersom det svenska folket ändå har träffat sitt val.

 

 

I och för sig förekom även jordbegravningar under hednisk tid,men kremering var ändå det vanligaste bruket. I den kristna bibeln och koranen är kremeringen, eller ”uppbrännandet i eld” totalförbjuden, och förbehållet svåra missdådare, vilket gör att Mosaiska trosbekännare och muslimer ofta motsatt sig den, men för oss Asatroende är det bara naturligt att återvända till det land som fött oss, och där vi hela tiden levat. För oss finns inget skrämmande eller fel i detta.

1959 lär den första minneslunden i Sverige ha grundats, och nuförtiden lär man också ha askgravlundar utomhus, kollektiva begravningsplatser som helt och hållet erinrar om de gravfält och storhögar som funnits ända sedan bronsåldern. Än så länge tränger sig de kristna ofta på människor i deras sorg, och försöker ta över vad som borde vara en privat ceremoni till minne av den avlidna eller avlidna med att i vanlig ordning predika och tjafsa en massa om ”jesus” osv – något som är allt mindre och mindre önskvärt, eftersom ju en begravning handlar om att ära den bortgångne eller bortgångnas minne, och inte om att sprida någon kristendom.

Det här tror jag är anledningen till att allt fler och fler människor väljer en borgerlig begravning eller att kremeras direkt, utan ”Svenska” Kyrkans inblandning överhuvudtaget.

Redan för två år sedan var 13 % av begravningarna i Stockholms län borgerliga, och det väntas att begravningar utan kristen inblandning snart uppgår till 25 %.

Tidningen intervjuar Tomas Kvarnström, föreståndare på St Botvids krematorium i Huddinge, som uppger att var tionde bregravning nu är en sk ”direktare”, alltså att den döde eller döda kremeras utan någon föregående ceremoni, och att begravning eller en minneshögtid sker först efteråt, ibland i samband med gravsättningen, ibland inte.

De kristna ojar sig och protesterar som vanligt, men varför det ? Man påstår, att det faktum att fler människor kremeras direkt skulle tyda på att ensamheten i samhället ökar, men det finns det inte det ringaste bevis för. Idag bor folk ofta utspridda, och en och samma släkt eller vänkrets är inte längre lika ofta koncentrerad till en och samma plats, vilket gör att kanske inte alla har lätt att hinna till en begravningsceremoni, och därför väljer man kanske att ha själva begravningsakten eller minnesfirandet på en annan plats, och inte på den ort, där de närmast anhöriga sedan gravsätter askan efter den döda eller döda. Det här är egentligen inget konstigt, och heller inget att bli upprörd över, men som vanligt klagar och gnäller de kristna, bara därför att det inte är deras religion som får stå i centrum längre.

Också i hednisk tid var gravöl eller minneshögtid och gravsättning två olika saker. Gravölet och den föregående bålfärden kunde ofta vara en storstilad ceremoni, men gravsättningen eller ihopsamlandet av askan och dess högläggning i gravhögen var till för de närmast anhöriga, och någonting som man höll helt privat.

Personer vid Stockholms Kyrkogårdsförvaltning, som tidningen talat med, är inne på helt samma linje. Man vill göra avskedet mer personligt, och inte ha med någon präst som mässar och lallar om Jesus, när det är den avlidne eller avlidna alla vill minnas, och så länge de kristna inte kan förstå eller respektera detta, är de inte längre välkomna vid det svenska folkets högtider. Man har också en vilja att låta avskedet vara personligt, och ge utrymme för att minnas de anhöriga själva – och så är det nog bäst..

Utspridning av aska får idag inte ske utan länsstyrelsens tillstånd, och till skillnad från hur det är i Danmark, har de Asatrogna i vårt land inga privata gravhögar eller minneslundar – men själv tror jag att detta är ett mål, som vi gemensamt måste kämpa för att införa inom de tio närmaste åren…