Lussi Långnatt närmar sig. Före bytet från den Julianska till den Gregorianska kalendern – som för Sveriges del inträffade 1753 – var Ljusi eller – senare – Lussi och till sist Lucia årets längsta natt, eller själva Midvinternatten. Först efter kalenderreformen kom Midvintersolståndet att ligga där den ligger idag, alltså tre dagar före Julafton. Traditionen att fira det segrande Ljuset, och solens återkomst vid Solståndsdagens soluppgång, har jag redan skildrat. (Se under ”Högtider och Blot”, avsnittet Lussi ovan). Det finns en rak linje från Prokopios 500-tal, och berättelserna om de vitklädda kvinnorna i landet Thule, och hur de hälsade solen – som går ända fram emot dagens Luciafirande, påverkat som det är av ”påklistrade” kristna traditioner om ett fiktivt katolskt helgon, något som infördes först på 1700-talet det också.

Återstår så bakverken, och då speciellt Lussekatterna eller Lussebullarna, som de väl rätteligen bör kallas. En del kristna personer har felaktigt för sig att de inte skulle vara äldre än 1600-talet, och att de ”bara måste” ha ett samband med Lucifer, eller den kristne Djävulen och hela tiden, ihållande och ideligen svamlar de vidare om detta, även på Wikipedia och internet. Man påstår också att saffran inte är äldre som krydda än 1800-talet och andra dumheter, trots att ingenting kunde vara felaktigare.

Lussekatterna har ingenting med några holländska ”dövelskatter” från 1600-talet eller ens Frejas katter att göra, trots att många vill associera dem dit idag. Ursprunget till våra dagars Julbröd ligger i den gamla svenska och Nordiska Såkakan, en kaka traditionellt bakad av det mjöl som kom från den sista sädesnek eller kärve man skördat på veteåkern, därför att vete var det dyraste och finaste sädesslaget, som egentligen var förbehållet stora fester och själva gudamakterna.

Detta förhållande beskrivs också i Eddans ”Rigsthula” där Rig eller Heimdal vandrar mellan gårdarna och besöker människor i flera tidsåldrar och generationer – först har de bara kornbröd, fyllt av sådor; och står på trälarnas låga nivå, så kommer han till böndernas bronsålder istället för stenens tid, och finner rågbröd på bordet, och så till sist besöker han jarlarna under den aristokratiska järnåldern, där man äntligen har råd med vetebröd att bjuda på…

Såkaka eller ”Julgalt” från Västergötlands Museum och medeltiden, med saffran i (minst 300 år före vad en del senare påstått om saffransbullars ursprung)

Såkakans princip, eller det faktum att man tänkte sig att man måste ge tillbaka något av skördens kraft till själva åkern, var lätt att förstå. Den sparades i sädesbingen över vintern, och när det var dags för nästa vårsådd grävde man ner den ute på åkern, som ett slags symbolisk gödsling, för att försäkra sig om äring och god ärsväxt. Givetvis förstod man redan då värdet av skiften, och att åkerjord måste ligga i träda vissa år – dummare var man i alla fall inte, men såkakan följde Asatrons principer, som de uttrycks i Hávamál – ”Gåva kräver att gengåva gives”

Skånsk Såkaka eller Julbröd med två tydliga ”galtar” eller ”kusar” ovanpå…

Så resonerar svenskarna ännu om Julen, för alla vet vi ju att om vi får en julklapp eller gåva av någon, vore det i högsta grad oartigt att inte återgälda gåvan med en annan gåva, gärna då lika stor, eller av liknande symboliskt värde. Också i Ryssland, där man tillbad Matj Syra Zemja (reservation för min usla ryska stavning) eller ”den fuktiga moder jorden” som fanns istället för Gerd eller Jord, hos alla slaviska folk, brukade man under våren gräva ned såkakor på åkrarna, och så görs det än i vissa delar av Ukraina, enligt vad jag själv sett och bevittnat, år 2004.

Den ryska moder jord med STORA BULLAR i händerna.. Enligt moderna hedningar i öst… Ju större bullar, ju fruktbarare gudinna…

Man säger att Såkakorna hos Germaner, Slaver och troligtvis även Kelter har sitt ursprung i de Kultbröd som varit vanliga hos alla Indoeuropeiska folk. Kultbröden skulle ofta vara av vetedeg, och vara kryddade med saffran och russin, som ju var dyra och särskilt exklusiva kryddor. Det fanns ju knappt russin norr om Alperna, utom i Vinproducerande regioner, och saffran måste importeras hela vägen från centralasien, från Afghanistan och Iran, där den bästa saffranen finns än idag.. Även med dagens produktionsmetoder, kan man inte få ihop mer än högst 300 ton saffran i hela världen per år, sägs det – och redan Plinius och romarna visste att saffran kunde förfalskas, och ersättas med mindre bra vara.

Men det var främst den gula färgen man var ute efter, snarare än att smaken av saffran gjorde bakverken saftigare. Gult var ju solens färg, och därför viktig vid Midvinter. I norra Norge äter barnen fortfarande ”solbullar” med gul fyllning, när Midvinternatten där är över, och solen kommer åter – forntidens folk tänkte på exakt samma sätt… Man ville fira solens återkomst, och dess livgivande roll.

Hos nordborna offrades bröd åt Tor, och på Rügen, en gång årligen, en med mjöd eller honung tillsatt väldig kaka åt Svantevit; åt bägge i deras egenskap av äringsgudar. Hos anglosaxarna offrade man omkring år 1000 vid plöjningen en kaka åt jorden. En kyrklig förordning från 700-talet förbjuder bakande av bildbröd.

Hos nutida europeiska folk är kultbröd särskilt förbundna med vissa årshögtider, såsom alla själars dag, jul, nyår och påsk. I Sverige har speciella bröd bakats främst till jul. Bland julbröden förekom också den så kallade såkakan, ett cirkelrunt, ofta med uddig kant försett bröd, som bakades till jul eller ursprungligen sannolikt till skördehögtiden, och då hade sin plats på högtidsbordet, men sedan förvarades i sädeslåren till såningstiden. Det sönderskars då mot plogbillen, varefter det dels blandades med utsädet, dels förtärdes av plöjnings- eller såningsmannen, det vill säga bonden själv, och av familjens medlemmar, dels ock utdelades åt plogdragarna. Likartade plöjningsseder förekom även hos romare, greker och hinduer och visar således tillbaka till en mycket avlägsen forntid. (från Wikipedia)

Tysk sk ”Klausenmann” av vetedeg från Schwaben. ”Pepparkaksgubbar” osv är inte alls en medeltida uppfinning, utan mycket äldre än så…

Genomgående teman för Julbröden har alltid varit ”kusar” – alltså hästar eller ”galtar” – till och med i form av grisformade bröd – eller ”gubbar” illustrerande äringsguden, Frej eller Dazbog bland slaverna.

De kristna har alltid varit mycket mycket rädda för detta, eftersom de tror att de symboliska bullarna skulle vara rester av människo-offer eller djuroffer, som de på felaktiga grunder och utan några konkreta bevis anser skulle ha bedrivits i äldre tid. Men så blodig var aldrig traditionen med såkakor.

Norska former av ”Lussekatter” med sina traditionella namn. Observera den penis-formade ”Gutten” och ”Gullvognens” älskande par. Hakkorset eller ”Solvagnen” var vanlig också i Norge… Blev ni RÄDDA nu, PK-nissar små ? Då måste ni ju genast ÄTA UPP de anstötliga bakverken, så att ingen får se dem…eller ?

De standardiserade, fabriks-tillverkade ”lussekatter” som man nuförtiden kan få på snart sagt varje 7-eleven eller bensinmack i hela Sverige är en degenererad form av en flertusenårig tradition. Numera kan vi äta dessa bakverk från November till Februari, men så var inte traditionen förr. Då fanns ingen övermättnad eller något svalg, utan man var glad och tacksam för de få, dyra bullar som varje gård kunde producera, och man bakade dem själv – vilket var huvudsaken.

Den S-formade bullen är en förenkling av Gullvagnens eller Solvagnens Hakkors-form, som av naturliga skäl döljs, och inte bakas så ofta i nutiden. ”Kransen” eller nr 1 på bilden här är en variant av Såkakan. Nr 2,  ”Prästens Hår” från 1600-talet, går tillbaka på äldre bilder av Valhalls Port, eller Bifrosts båge i skyn. Nr 3, ”Galten” är Frej och Gerds älskande Gudapar, avbildat redan på svenska hällristningar 1600 år och mer före kristus, då kärleken ännu var heterosexuell, och till för att skapa ett bättre och starkare släkte.

Nr 4 är Solens ”Gullvagn” igen – enligt en uppteckning från Nordiska Muséet som jag inte återfunnit på nätet, skulle denna variant vara vanligast i Bohuslän och Västergötland. Nr 5 ska vara en ”kuse” eller ”galt” från Sydsverige, medan den S-formade lussebullen som vi känner den, skall ha varit vanligast i Östergötland. Varje landskap hade som vi ser sina egna varianter, men nu har de alla blivit sammanblandade, och samma traditionella mönster kan förekomma snart sagt vartsomhelst i landet.  Nr 7 och 9 kallas ofta ”pojken”, lindebarnet eller något sådant – av folk som är kristna av sig, och som inte vågar säga vad det verkligen är fråga om. Man ser att det är Frej, och ingen annan än Frej som hedras här,  och vad det hela skall likna, inser minsta barn – bullar som dessa var nog avsedda att ätas mest av kvinnorna, medan ”solvagnen” och andra kvinnliga symboler var för karlarna…

Ytterligare varianter av saffransbröd från olika svenska landskap

Observera att ”Kyrkporten” från Västmanland svävar som på en molnfläta – vilket visar vad den egentligen föreställer – porten till Valahall, och gudavärlden därovan – knappast porten till någon ”kyrka”.

Ett återkommande inslag är också flätverks-tekniken, eller sättet att lägga ut degen vid bakning – också Wikipedia tvingas erkänna, att detta erinrar om drakslingorna, den nordiska djurornamentiken, och forntidens bildvärd…

De vanligaste formerna har sitt ursprung i de forntida mönster som var vanliga på till exempel smycken och bilder i norra Europa och som kan spåras ända tillbaka till bronsåldern.

Så – där hör ni ! Lussebullar till Julen, i alla dess varianter, former och skepnader, är inte alls ”medeltida” utan väldigt, väldigt mycket äldre än så.

Det är solens rullande hjul, Frejs enorma lem, och hedniska symboler ni stoppar i er vid kaffeborden – liksom – huu så hemskt ! – Hakkors…eller Solkors…

 

Har ni tänkt på detta, ni goda kristna ? Förstår ni vad ni äter, ack ni hedna och ludna ??