Idag var det Anna-dagen i den gamla svenska almanackan, en dag som gärna utmärks av talesättet ”Anna kommer med Kanna” för då skulle Julölet vara klart, och talet nio – den nionde dagen i Julmånaden – kanske också har med saken att göra, även om man inte kan veta det säkert. Talet nio är ju ett Odens tal i Asatron, och Oden är inte för inte den, som skaffade skaldemjödet eller Ölet till Asgård. Niotalet står för Naud-runan, och därigenom för nödvändigheten – i Norge har man sagt att det var först på Lussi Långnatt som julbestyren skulle vara klara – där sade Freja eller Lussi själv att

«Inkje bryggja, inkje baga, inkje store eld hava!»

enligt vad den väna bloggerskan skogfrue.no upplyser oss om – och vi fortsätter på det norska temat ett tag…

Men även Lutfisk – denna nordiska uppfinning och uråldriga konserveringsmetod hade med gårdagen att göra. Igår var rätta dagen för att lägga Lutfisken i blöt. Att göra en asklut – gärna av björkaska – att bereda och blöta upp sin torkade fisk eller ”törrfisk” som man säger i Norge med, är en metod som man antagligen använde redan på stenåldern. Klimatet i Norra Norge är idealiskt för att torka fisk – och torskfiskar och spillånga fanns även längs den Bohusländska kusten i överflöd. Redan på 1000-talet exporterades ”klippfisk” från Bergen i Norge, och kom till England – och under Hansans tid senare på medeltiden spreds den till Tyskland och hela Europa.

Fisk som denna höll medeltidens hantverkare vid liv. Den byggde katedraler och imperier. Den gav kraft åt långa sjöresor, och fostrade hårda män !

Under rubriken ”resor” här ovan kan ni läsa om hur jag i Ancona – en Italiensk stad vid Adriatiska Havets norra kust, hittade en specialrestaurang, som bara och endast bara serverade ”Stoccafisso” – som man sa – och den skulle enligt restaurangens ägare ha importerats från Norge redan på medeltiden – och ända sedan dess haft sin hemort i stan. Den italienska lutfisken serverades med allsköns raffinemang, och på dussintals utsökta sätt – bland annat med saffran och sparris – men så eleganta har vi sällan brukat vara här i Norden, då vi haft behovet att få i oss föda snabbt, och saknar söderns finess, när det gäller kokkonst…

Try it – You’ll love it – (or use lots of mustard !)

Debattens vågor har alltid gått höga, om vem som skapade den första Lutfisken, och en del personer gillar inte alls Lutfisk, som ju till sin konsistens blir en géleartad och något smaklös föda. Man tvistar om man ska äta den som Norrlänningarna, alltså endast med svartpeppar och möjligen potatis, eller som Skåningarna – och jag själv, som istället föredrar vit sås, potatisar, gröna ärtor och mycket stark skånsk senap, som ska malas med en kanonkula (använd i krig!) i ett stort träfat.

I USA har ”Lutefisk” blivit ett slags nationalrätt för Norska Invandrare till det landet, och flera norsk-amerikaner i andra eller tredje generationen brukar tvista om Lutfisk är gott eller inte. Matvaran ifråga är en rätt, som man antingen hatar eller älskar – där tycks inte finnas några mellanting – och trots att många amerikaner i hög grad avskyr hela anrättningen, lär den ännu ha sina vänner och trofasta tillbedjare – ungefär som Asatron…

Till och med i Stan Lee’s och Marvels Universum har NORSK LUTEFISK trängt sig på…

Wikipedias engelska upplaga citerar detta stycke från Smithsonian (US of A:s finaste  museum, i Washington DC och allt) om Lutfiskens rätta uppkomst och tillblivelse, som jag återger helt utan kommentarer – men märk den källkritiska tendensen, som inte heller får saknas runt något hedniskt Julbord:

No one is quite sure where and when lutefisk originated. Both Swedes and Norwegians claim it was invented in their country. A legend has it that Viking fishermen hung their cod to dry on tall birch racks. When some neighboring Vikings attacked, they burned the racks of fish, but a rainstorm blew in from the North Sea, dousing the fire. The remaining fish soaked in a puddle of rainwater and birch ash for months before some hungry Vikings discovered the cod, reconstituted it and had a feast. Another story tells of St. Patrick’s attempt to poison Viking raiders in Ireland with the lye-soaked fish. But rather than kill them, the Vikings relished the fish and declared it a delicacy. It makes for a great story if you don’t mind the fact that Patrick lived centuries before the Vikings attacked Ireland.

Någon sådan ”legend” har jag för min del aldrig hört, och jag skulle tro att museimännen från Smithsonian faktiskt pratar smörja – eller ”vill göra Lutfisken av allt” som man faktiskt sa här hemma i Sverige under tidigt 1700-tal, ett uttryck lika med det nutida ”göra pannkaka av något”. Lutfisken i Sverige var en hårt förtullad vara redan i 1638 års ordningsacciser, kan man läsa, och förekom på den matfriske Biskop Brasks bord i Östergötland – men han var inte alls först med att publicera recept för hur man skulle tillaga och äta den. Alla vet ännu att riktig lutfisk gemenligen köps torr, blötläggs sex dagar och att man måste byta vatten sex dygn i rad, samt att man under ytterligare två dagar tillsätter själva askan, och så ska fisken ”lutas av” när den fått svälla, vilket tar ytterligare sex dagar och täta ombyten i kallt vatten.

På 1960-talet spreds en myt i Norge att den ”törrfisk” man skickat till Afrika av infödingarna där användes som taktegel, eftersom de inte hade någon aning om hur man tillagade den, och att regnperioden förstörde alltihop, men det är troligtvis en skröna. Efter 1800-talet har nämligen just Norsk lutfisk inte varit någon större exportvara, och trots att Minnesota lär ståta med ”The Lutefisk capital of the World” skall hälsovårdsmyndigheter i Wisconsin ha förbjudit den, som varande toxisk pga askan…

Vi og dere må STÅ PÅ KRAVA ! – Heia NORGE !!

Nåja. Allt är väl bäst i måttliga doser, och vi kan skänka våra förfäder en medlidsam tanke – under Vikingatid och Medeltiden förekom det, att Islänningar och kustbor ofta nog måste klara sig på nästan bara lutfisk under den hårda och långa vintern – mansnamnet Thorleif Torskabitner är bekant från den isländska sagan.. att luten i lutfisken kan förstöra silverbestick är också välkänt, och kanhända är mycket lut inte hälsosamt, så där må Wisconsin-borna ha rätt…