”Om hur Jul dracks hos Harald Blåtand” enligt Frans G Bengtsson

I anslutning till gårdagens text om Julskinkan, denna för hela Julhelgen och Julglädjen så essentiella maträtt, vill Hedniska Tankar nu publicera Frans G Bengtssons berömda skildring av Kung Harald Blåtands Julgille ur ”Röde Orm”. Många är de svenska hedniska familjer som läst denna text som ett slags obligatoriskt hedniskt julevangelium kring Midvintersolståndsdagen, eller annars före Jul. Till och med filmrecensenten Orvar Säfström och krönikörer i Helsingborgs Dagblad har bekänt att de gjort så, Hedendomen till fromma, och all kristendom till förfång…

Frans G Bengtsson, född 1894 på Rössjöholm i Skåne – samma plats där han placerade sin romanfigurs hem – var hedning ut i fingerspetsarna, och hade aldrig mycket till övers för kristendomen. Han dog i förtid vid 60 års ålder redan 1954, men hans text – som aldrig låtit sig översättas med någon större kvalitet till engelska eller något främmande språk – tår för evigt kvar som en av de klassiska skildringarna av sin tid, och inte minst den hedniska Julen. Han fick också åtskilligt med tackbrev för den under sin levnad, och folkets kärlek blev hans belöning – något nobelpris eller andra utmärkelser fick han aldrig, men han borde ha fått det. Det bästa brev han fått, enligt honom själv, var ifrån en brådmogen 7-åring, som frågade honom om ölet i Kung Haralds Hall inte blivit förstört sedan Sigtryggs avhuggna huvud fallit i det – tvekamper var denne unge man inte emot, men att så mycket gott öl skulle förfaras, ansåg han vara en stor skada…

Charlie Christenssons serie-version av ”Röde Orm” hör till de mindre lyckade adaptioner som genomförts…

 

Läs gärna denna text för era egna barn och efterkommande – och LÅT HEDNA ER om ni inte redan gjort det…

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

– Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
– Med mig är det likadant, sade Orm.

Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Visste du att Kung Haralds gilleshall har återfunnits, och att man i den också hittat BEVIS för julskinka, samt grisslakt ? – Jodå, danska arkeologer har gjort den upptäckten, och mera om den kan du läsa här.

För övrigt var det också så att när norska arkeologer upptäckte Leif Erikssons ”Leifsbudir” eller övervintringsstället på New Foundlands Nordspets, så försökte amerikaner och andra göra allt vad de kunde för att bortförklara denna upptäckt. Det minns inte många idag, men så var det. Det avgörande beviset – utom nordiska hustomter och artefrakter – var ett avgnagt skinkben, som måste gravlagts en Jul – för skinka ätes inte av Inutier eller Indianer – det kan bara och endast Nordmän göra !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s