Goðafoss på Island äntligen skyddat som naturreservat

I Islandsbloggen läste jag för tre dagar sedan, att Goðafoss, en av de mest berömda platserna nära Ljosavatn och Akureyri, en av Nordens mest avlägsna och isolerade tätorter, särskilt vintertid – snart kan bli naturreservat. Det vattenfallet borde vara helig mark för alla oss Asatrogna och hedningar, av skäl som jag skall komma till.

I Akureyri bor en gammal väninna till mig, som jag ännu saknar. Hon har givit mig många böcker och många minnen, innan hon åkte sin väg. Dock känner hon sig numera hemma i den med 18 235 personer befolkade tätorten, och hon har inga tankar på att någonsin återvända till Landet Löfvén, det land som en gång var Sverige, men som är ett åtskilligt sämre land att leva i idag, särskilt för oss etniska svenskar. Det är faktiskt en av anledningarna, till att hon som kvinna lämnat det här landet åt dess hemska öde, men som svensk man stannar jag kvar – och försvarar det.

År 1000, när de kristna hundarna var nära att ställa till med inbördeskrig på ön, precis som kristna och muslimer gör i Sverige av idag, fanns det en ärlig lagman, vid namn Þorgeir Þorkelsson Ljosvetningargodi, Gode över de ljusa vattnen. Långt före något FN, hundratals och åter hundratals år före några deklarationer om mänskliga rättigheter bestämde han ensam, att var och en skulle få blota som de ville och dyrka sina gudar hemma på sin egen tomt, för ingen hade den minsta rätt att kräva något annat.

Principen om religionsfrihet var inte ens uppfunnen, och Humanismen var helt okänd på Island men Þorgeir grundade och formulerade den för alla tider, enligt sagan genom att ensam ha vakat tillsammans med Gudarna en hel natt. Så bevarade han freden, och räddade hela sitt folk.

Och hästkött och skinka skulle var man kunna få äta vid Julen, fast de kristna ville förbjuda allt detta som hedniska bruk.

I världen omkring Þorgeir brann kättarbål, och de kristna avrättade häxor. Muslimerna skrek och bråkade, och förde sin eviga jihad emot Västerlandet och allt Europeiskt, något de inte slutat med än idag. Korståg, förföljelser av oliktänkande och mord, blod och brand, vart man än såg – precis som det är idag, precis som det alltid blir, varhelst Monoteistiska religioner tillåts sticka upp, och komma in och etablera sig i ett samhälle.

Men ensam stod Þorgeir på Lagberget vid Thingvellir. En enda man, som höjde sin röst och sin knutna näve emot stjärnorna.

”INTE EN MAN, INTE ETT ÖRE MER TILL MONOTEISMEN !”

Och hans lagar och principer lever än idag. I sanning var han Gode, i sanning var han gode över de ljusa vattnen, och de kunskapens källor, som aldrig sinar eller dör.

De kristna smutsade genast ned på ön, och avskaffade Þorgeirs arv. De svek honom skändligen, och de svek också de rättsprinciper, han fastställt och som skulle gälla för evig tid. Istället tvingade de på islands folk en orätt religion, som aldrig någonsin bort göra sig hemmastadd där, och som hederliga män och kvinnor än idag kämpar av alla krafter för att bli av med. De smädade också hans minne, och ljög och hittade på falska historier om honom.

En av dessa osanningar var att Thorgeir efter hemfärden från Alltinget det året skulle ha kastat sina gudastöttor och högsätes-stolpar i Godafoss, men detta behöver ingen man tro. Det är bara vad de kristna skrev, 200 år och mer efter hans död. Och våra gudar lever. Snart skall de också resa sig, och komma åter ur forsens vatten, på botten av det vattenfall, där de kanske ännu ligger kvar efter alla dessa år; för mig veterligt har det aldrig gjorts någon undersökning eller lodning i Godafoss stora lagun, som kan svara på den frågan.

Asarna och Vanerna kan aldrig dö. Oden finns i Stormen och Vintern, och han är Jolner, han som gör så att det blir Jul. Tor är åskan och den renande vreden, regnets och vattnets kraft. Freja är kärleken, det återvändande ljuset vid Midvinter och Solen, våra fäders sol, som snart kommer åter. Njord är skeppen på havet, och allt det vi skapat och ännu skapar.

Asarna är inte döda. De finns inom er, och de lever för alltid, så länge det finns en enda av oss äkta Nordbor kvar här i livet. Godafoss, gudarnas egen fors, står också kvar orörd och oskadd, och nu får den lagligt skydd.

Godafoss i vinterskrud, med fotografer. Snart kommer denna plats åter att helgas, och kanske kommer den bli förbehållen oss Asatroende…

Något om andra traditioner inför Julen – och några bevis för att den HEDNISKA Julen är UNIVERSELL

”Goder afton, Goder afton
båd Herre och Fru
Vi önskar eder alla en JESUS-FRI JUL
Ja, vi önskar eder alla en Jesus-fri Jul !”

 

Julen, Yule eller Noel, de nordiska och Germanska folkens fest för att fira solens återkomst vid Midvinter, är numera en universell företeelse, som firas över hela vår planet. Asatron var den religion som födde själva Julfirandet i dess nutida form, och utan den Nordiska kulturen hade det inte funnits någon Jul, för själva ordet Jul är just Nordiskt.

Julen har ingenting att göra med Jesu födelse, för en sådan tanke blev inte accepterad förrän 354 efter den påstådde frälsarens födelse, och alla forskare är numera helt ense om att det är det hedniska Midvintersolståndet, som är Julens rätta upphov.

Julen firas numera också i Japan, Kina, Indien, Australien, ja till och med i Mellanöstern och Jordanien firar man Jul – och ingen, absolut ingen skulle då någonsin komma på tanken att det är en specifikt kristen fest man firar. Nej, Julen är universell och just hednisk – en familjehögtid och en förberedelse inför det nya året, med utdelning av gåvor.

Trots språkförbistringen och skillnaden mellan Midvinter, som vanligen firades mitt på vintern eller omkring 25 Januari – Midvinterblot och Julblot är två olika saker, också i nutida Asatrogen tradition – så finns det ännu kvar spår av andra och äldre, kontinentalgermanska traditioner kring Solståndet och Julen, som vi ännu kan se i ”Lussi” eller vad som senare blev Luciafirandet, till exempel.

En del forskare kopplar vad som på fornengelska kallades ”Modranicht” eller ”Mödranatten” – alltså årets längsta natt – enligt vår nutida gregorianska kalender infaller den just 21 December, eller på Midvinternatten med Frigg, snarare än Freja. Kanske är det föga förvånande, eftersom vi vet att Frigg tog Frejas plats när det gällde Fredagens namn i västnorden och på Island – också i England tänkte man sig att Fredagen skulle vara uppkallad efter Frigg och inte Freja, medan det i resten av Norden och på den Europeiska kontinenten var precis tvärtom – där var Fredagsnamnet syftande på just Freja, inte Frigg. I den äldre Julianska kalendern föll Midvinternatten på 13 December eller vad vi nu firar som Lucia-dagen istället, och redan de romerska garnisonerna vid Rhen och i Holland firade då vad som benämndes Dies Matronae eller ”Mödradagen” istället.

”Matronae” eller Midvinterns kvinnliga makter var dyrkade också över Gallien och hela Romarriket norr om Alperna…

Den katolske forskaren Rudolf Simek har satt dessa ”Matronae” – en trefaldig gudinna, likt Urd, Skuld och Verdandi – alltså de tre nornorna – eller de tre stora gudinnorna Freja, Frigg och Hel (som representerar kvinnans tre åldrar som ogift, gift mor och gammal gumma) i samband med firandet av Diserna, och även Disarblotet, en annan hednisk vinterfest, som kommer mycket senare på året, men det beror nog bara på att han som kristen har dåligt förstånd vad gäller Asatrons sanna väsen, och inte kan frigöra sig från sin bakgrund.

Här i Norden vet vi bättre. Även om Oden eller Jolner (ett av Odens binamn eller Heiten, han kallas med rätta ”Jularen” eller ”Han, som gör så att det blir Jul”) är Julens egentliga huvudperson, så är Freja eller Friggs gestalt och medverkan i Julblotet och de andra Julfestligheterna inte alldeles utsuddad.. Många skriver nu särskild böcker och avhandlingar om henne, men om just den bok jag länkar till här är värd priset, vet jag ännu inte.

Mer om dessa och andra Jultraditioner, och om Hednisk Jul i Norden kan du läsa om hos Maria Kvilhaug från Norge, vars utmärkta blogg jag länkar till här.

 

Oden – snarare än Gårdstomten, varje bytomts ursprunglige bebyggare och uppodlare, den gode förfadern, som ständigt vakar över oss – har också en väsentlig del i Jultomtens bakgrund och upphov. Han ger dig inga regler eller påbud – men han förväntar sig blott att du är ”snäll” – och ger dig goda gåvormen vad ”snällhet” då ska betyda, eller exakt mot VEM du i så fall skall vara just ”snäll” – eller hur det bäst må ske – ja det lämnar han åt dig själv att räkna ut, bäst som du kan.

Du får heller inget straff om du inte varit ”snäll” tillräckligt, utom att gåvorna uteblir, och i övrigt låter dig Oden söka all kunskap själv, vilket är hans mest utmärkande drag. Han är inte för inte den vandrande Guden, som kommer likt en skugga om natten. Han är den som ständigt går vidare, den som alltid vill veta mer, och den som värdesätter verklig kunskap, inte packets och pöbelns ytlighet, inte människornas ständiga split och kiv. Han finns, också där vi minst av allt skulle vänta oss att få se honom, och överallt där man firar Jul, dyker han också upp.

Sök det som andra inte ser. Vandra dit ingen går. Undvik massan och det låga i människorna. Sök det dolda och det höga i dig själv och andra…

 

I Iran, sägs det, firas på exakt den 21 December – alltså Midvinternatten – en fest, sedan över 4000 år betitlad Yalda. Festens namn är inte exakt härlett rent etymologiskt,men många forskare tror att det kan vara närbesläktat med det Indoeuropeiska ”Geula” eller ”Jul”. Vad som firas är årets längsta natt, och Zoroasterna – vars religion är mer än två årtusenden äldre än den kristna – firar genom att dricka alkohol, äta god mat och läsa poesi – av sitt lands bästa skalder – tillsammans med sin familj, denna årets längsta natt – alltsammans saker, som starkt påminner om den Nordiska Julnatten…

Till och med i Afghanistan, i Kurdistan, i Azeriens berg och i Kaukasus gör sig den förkristna, hedniska Julen påmind. Det indoeuropeiska arvet, så länge bortglömt och besmutsat i vårt eget land – finns också där. Och Odin vandrar allena, till människornas hus i den mörka Julenatten….