Herr Ekeroth, Vapnen och det Brutna Samhällskontraktet…

I en artikel publicerad idag, undertecknad av Kent Ekeroth (SD), riksdagsman under två olika mandatperioder i ett av våra sk ”alternativmedia” – en företeelse som gammel-media och Regeringen Löfvén hatar – pläderar man för att beväpna allmänheten och det svenska folket. I en av mina bloggar igår tog jag upp detta som en tänkbar risk, en oförutsedd och illavarslande utveckling, inte en möjlighet, som denne Riksdagsman tydligen genast vill se.

Kent Ekeroth menar, att utvecklingen i Landet Löfvén – det land som en gång var Sverige  nu skenat iväg så till den grad, att det i realiteten inte finns något annat alternativ för de etniska svenskarna att beväpna sig med skjutvapen, och gå samman emot den utländska dräggen, de kriminella och de religiöst motiverade terroristerna. Jag håller inte med om den analysen, och det vill jag ha sagt med en gång. Det är visserligen sant att vårt land har ytterst allvarliga problem, men att beväpna allmänheten kommer sannolikt bara öka problemen, och kan inte vara en del av lösningen.

En vekling med en Pist /88 Glock… Liksom alla andra beväpnade, kriminella veklingar.  Gjorde han ens värnplikten ?

Idag uppger källor för tidningen Dagens Industri, att kontanter stulits från Riksbankens penning-lager. Regeringen Löfvén saknar sju stycken pist /88 och en mängd hålspetsammunition av samma typ som kriminella använder, stulna från dess eget Regeringskansli. Det är tydligt, för alla och en var, att Regeringen Löfvén saknar förmåga att försvara ens sina egna ministeriebyggnader.

Herr Ekeroth beskriver situationen i Riket som såhär:

Vad som också allt fler blivit smärtsamt medvetna om är att rättsväsendet allt som oftast inte är till någon hjälp. Vi har alla hört berättelserna där allt finns; vittnen, videoinspelning – ja ibland till och med identifiering av gärningsmännen, där fallen läggs ned ändå.

Bara häromdagen berättade en vän för mig hur en hon känner blivit nerslagen av ett invandrargäng på offrets egen innergård. Grannarna såg det, offret kunde identifiera  gärningsmännen. De greps faktiskt av polis men bara för att direkt bli släppta av åklagaren, trots att de använt basebollträ och knivar.

För att få upprättelse för ett brott i Sverige idag måste man ha tur i flera led. Först såklart att rättsväsendet bryr sig och hittar gärningsmännen i första taget. Har man så mycket tur så måste man ha mer tur för att rättsväsendet ska åtala dem. Och har man ännu mer tur så lyckas de fälla dem. Och har man slutligen jättemycket tur, så får de straff som kanske i någon mån kan närma sig rättvisa straff. Men så ska man alltså ha en faslig massa tur.

Men, den kanske viktigaste delen i det hela är att oavsett rättsväsendets insats, så sker den insatsen alltid när brottet har begåtts. Då är det ofta försent.

Ett våldtäktsoffer är redan våldtaget när eller om rättsväsendet får tag i brottslingen. En person som blivit misshandlad har redan fysiska och psykiska men som kanske aldrig går bort. Kanske är man då redan handikappad för resten av livet. Eller död. (Samhällsnytt 2019-12-18)

Nu tror herr Ekeroth alltså, att denna situation skulle kunna lösas, bara alla medborgare får tag i vapen. Är det sannolikt att antalet skjutningar eller våldsbrott går ned då ? Vi befinner oss redan i en situation, där diverse mindre vetande individer springer runt med vapenattrapper på stan, om än inte järnrör – som herr Ekeroth själv för några år sedan, vill säga. Vådaskott – utförda av Svensk Polis – vars vapenträning ofta lämnar mycket övrigt att önska – och vådaskjutningar skulle i sådana fall bli mycket vanligare i framtiden, liksom vapenvåld i övrigt, och det är inte svårt att räkna ut.

 

KOM IHÅG: En pistol (här en klassiker – ”kamrat m/40” Husquarna Luger – Svensk Officerspistol) är oftast det absolut SÄMSTA vapnet för närskydd man alls kan ha. Det fodrar mycket lång träning, för att i ”snabba lägen”, mörker, stökig miljö eller i praktiken uppnå några goda träffresultat på avstånd högre än 2-3 meter. Emot storskalig terrorism och bomber, är pistoler också fullkomligt verkningslösa.

 

Själv tror jag inte, att den sorts land som Kent Ekeroth önskar sig i Julklapp, vore ett såvärst trevligt land att leva i. Ett land där befolkningen måste bära med sig handeldvapen, på restaurangen, på väg till eller från arbetet, på fritiden, arbetsplatsen, ja överallt vore inte bekvämt, och det är inget som passar de flesta medborgare. Alltsedan Fredrik Reinfeldts tid vid makten har värnpliktsarmén och folkförsvaret varit skrotat, och de flesta etniska svenskar är därför helt utan militär utbildning eller elementär militär förståelse överhuvudtaget. De klarar inte längre krigets krav, eller de förhållanden, som exempelvis utlandsuppdrag i en konfliktzon kan ge. Detta har också hela tiden varit först Regeringen Reinfeldts och sedan Regeringen Löfvéns mål. De har medvetet velat försvaga det svenska folket, och ersätta det med en ny, lättstyrd utbytesbefolkning från Mellersta Östern och Afrika, som vi fått se. Herr Ekeroth räknar såsom varande jude upp Israel som sitt ideal-samhälle, även om han kanske skulle föredra Vilda Västerns nybyggar-städer istället.

Själv tror jag inte att varesig det första eller det andra alternativet vore något att hänga i Julgranen. Järnålderns samhälle – där man fick slå ihjäl folk för hand – vilket är ganska svårt och garanterat obehagligt, vilket man vet om man själv försökt göra det – som herr Ekeroth då – var en värld, där människor var beväpnade av nödtvång, men absolut inte av fri vilja. Till och med kvinnor på Gotland fick den gången bära kniv för att freda sig emot utländska män, och Gotlandslagen stipulerade också, att Gotländskorna själva fick välja, om eventuella våldtäktsmän skulle få leva, eller inte. Jag tror inte, att våra närmaste grannländer skulle se detta som en framgång i rättsligt hänseende.

Det är samhällets plikt, att försvara individen. Allmänheten skall inte behöva beväpna sig det skall enbart staten och dess företrädare behöva göra.

Vad Kent Ekeroth – vars kompetens på området verkar vara noll eller nära noll – inte vet, inte förstått, inte är insatt i – är att det redan FUNNITS ett system för folklig beväpning som fungerat ytterligt väl, men det var innan de Riksdagsperioder som han själv medverkat i ägde rum. På 1980-talet hade alla svenska officerare och reservofficerare tjänstepistoler i sina egna hem. Det hade också alla reservpoliser, till exempel, liksom en hel del brandmän och funktionärer inom civilförsvaret. Till och med värnpliktiga befäl – eller – som det då hette – underbefäl hade vapen hemma – och hela detta system fungerade med några få undantag ytterst väl.

Också min egen far hade en ”kamrat 40” i garderoben, oklanderligt vårdad och isärplockad, med slutstycket särförvarat i närmaste bankfack. Detta räckte utmärkt som skyddsföreskrift, och även idag kan Hemvärnsmän få lov att förvara automatvapen hemma, till exempel – dock med vapenlås, vars nycklar förvaras i kassun på våra Regementen, ett extremt opraktiskt och för mobiliseringsändamål föga brukbart system. Själv skulle jag aldrig någonsin vilja genomföra en mobövning med enbart pistol som vapen, även om krigets lagar föreskriver, att exempelvis sjukvårdare måste nöja sig med det, och inte får gå upp i skyddsnivå; hur hög hotbilden emot Sverige och de etniska svenskarna än är.

Kpist m/45 B – anledningen till att Anwar Sadat inte lever. Ett utmärkt folkförsvarsvapen. Fungerar till och med under eller i vatten, i djungel, i öken, ja överallt. Bara fyra rörliga delar. Duger upp till 300 m, och omedelbara hotsituationer på större avstånd än så, uppkommer knappast..

På 1980-talet kunde till och med värnpliktiga soldater förvara sina m/45 b kpistar hemma, med magasin och allt – och det var ingen, som då såg några problem med det. Men så bestod vårt land och vårt folk den gången också av enbart entiska svenskar, som var lojala emot sin stat och sitt samhälle – och den tidens Sverige, är för länge sedan borta. När pistol M/40 eller ”Husquarna Lugern” – som var betydligt säkrare än dagens plast-pistol av Glockvariant, med extremt illa fungerande mantelspärr (den går inte alls att hantera med handskar, eller i kyla) och enbart avtryckar-säkring (dvs du har ingen säkring alls, om du rör vid avtryckaren – så fungerar detta vapen ) – skulle avvecklas, såldes många exemplar till USA, eftersom amerikanska samlare och vapenfetishister av Ekeroths sort ville ha detta vapen, som påtagligt liknade den tyska original-Lugern, med bara hade 8 patroners kapacitet. Nu är m/40 tillräckligt brukbar i alla fall, liksom SIG/Saurer-pistolen, och det beror mest på, att ”buset” sällan har förmåga eller tillfälle att räkna antal skott. Skjuter man bara ner den första och kraftigast beväpnade busen först, ger de andra nog också med sig..

Man fann också, att den svenska 39B ammunitionen var alldeles utmärkt. Den gick rakt igenom amerikanska polisens ”skottsäkra” västar, och var till och med verkningsfullare, än amerikanernas älskade Magnum-ammunition. Nu finns det undantag i alla samhällen – personer som Thomas Quick,Matthias Flink i Falun eller Kent Ekeroth själv, vars kriminella tendenser ju är väl kända. Så är det ofta. Drägg förblir drägg – så är det ju tyvärr.

Men i vårt nuvarande militära system, har vi ett sätt att komma till rätta med det.

Man genomför årliga skjutprov, och den som inte klarar det årliga skjutprovet – fråntas sin rätt att bära vapen.

”Ad Omnia paratus”

Själv skulle jag vilja se ett samhälle, där värnplikten är kopplad emot rösträtten. Den som inte fullgör sina skyldigheter emot samhället, kan heller inte ha några rättigheter, och det är varje medborgares absoluta skyldighet, att försvara sitt land – i alla lägen – även i fredstid. Om vi återinförde Totalförsvaret – en process, som redan är igång, och som man skall öva nästa år – så skulle jag för min del också återinföra Kpist m/45 B – med bajonett – och utrusta varje hemvärnsman, varje Försvarsmaktsanställd, varje Polis, varje brandman, varje person i vitala samhällsfunktioner (också Riksdagsmän, läkare, viss sjukvårdspersonal och kommunalanställda) med detta utmärkta vapen.

Staten, och de statsanställda skulle försvara samhället, och vara skyldiga att göra det – men inga andra.

Redan idag är det tillåtet enligt lag att göra sk ”envarsgripande” om en akut hotsituation föreligger, och en annan medborgare är i omedelbar fara för att drabbas av grovt våld. Man får dock inte använda mer våld än nöden kräver, dvs begå nödvärnsexcess, som det kallas på juridiskt språk, men i princip är lagarna redan sådana, att statsanställda eller snart sagt vilken medborgare som helst, får ingirpa emot grovt väpnat och oprovocerat våld, och i kraft av proportionalitetsprincipen vågar jag påstå, att skjutvapen och bomber, eller sprängladdningar, kastade av olika förövare, också kan och får bekämpas med vapeninsats, verkanseld och genom att nedkämpa motståndaren.

”Fix your bayonets and CHARGE !”

I vårt land – Landet Löfvén – sådant det blivit och sådant det är – finns ett 40-tal sk ”No Go” zoner, eller som de officiellt kallas i pressen ”Utanförskapsområden” precis som om det vore synd om de gravt kriminella, som bor där. Polis, Brandkår och till och med Ambulanser har upprepade gånger attackerats, när de åker in i de områdena – det vet vi allihop.

Enligt krigets lagar är det förbjudet, att attackera läkare eller vårdpersonal. Den som ändå gör något sådant, gör sig skyldig till folkrättsbrott, och är därmed att anse som en terrorist; men nu är det som bekant inte krig som råder i Sverige, utan bara en åtskilligt lågintensiv konflikt. Till och med Morgan ”Mollgan” Johansson, vår oduglige Justititeminister som tror att man kan stoppa vapenvåldet genom att förbjuda runor, och som dagligen agerar och reagerar på ett sätt som verkar fullständigt förvirrat (jag skulle aldrig vilja se personer som Morgan Johansson eller Kent Ekeroth med vapen i deras respektive händer, eftersom jag betraktar dem som ”icke tillräkneliga” samt ”ej pålitliga ur säkerhetssynpunkt”) har menat, att man skulle införa en ny lag, med den högst kuriösa beteckningen ”blåljusbrott” för de som hindrar lagliga myndigheter eller statens företrädare i deras arbete.

I en krigszon eller en konfliktzon, måste man också få lov att freda sig med vapenmakt. Nu är inte intensiteten i ”utanförskapsområdena” så allvarlig, så att man kan säga att det begås annat än ”enskilda” sprängningar och skjutningar där, men vid oroligheter av t ex Husby-kravallernas art och omfattning, vid sammanstötningar, liknande de i Stenhagen utanför Uppsala, eller Kronohagen i Trollhättan, menar jag att Upplopp faktiskt föreligger.

Väpnat upplopp är ett svårt brott, och vid sakomständigheter, liknande Husby-kravallerna, sommarens bilbränder eller anlagd skogsbrand, till exempel – anser jag att statens företrädare, MR-befälhavare och andra (MR som i Militärregion, inte alls några ”mänskliga rättigheter” – för terrorister och därmed likställda har inte längre några sådana) kan beordra partiell mobilisering, eller allmänt undantagstillstånd.

Och i så fall gäller insatsregler, inget annat.

Vi bör inrikta oss på detta, allesammans – och inte lyssna mer på herr Ekeroth.

Tids nog kan läget bli allvarligt ändå, och då får vi se vem som står ”på rätt sida av historien”.

Mysteriet med Kamrer Knut P Bergmans Runor – Och ”Den gamle Kamrerns julafton”

Igår fick jag reda på ett annat run-mysterium, eller en runsk gåta, som visserligen är löst redan, men som kan vara värd att skriva om på nytt. Det var bloggen ”Tjavvel” som för tio år sedan skrev om kamreren Knut P Bergman (1853-1906) vars gravsten på Kikås kyrkogård i Mölndal fortfarande har följande synnerligen hedniska och Asarna trogna inskrift:

Den gamle kamrerens gravsten har som ni kan se blivit vandaliserad och skadad, och han får inte frid ens i sin grav.  Vad vet man då om Knut P Bergman ? Tja, inte mycket. Han var född i Stockholm, hade familj en tid och blev 1902 kamrer vid Alstermo pappersbruk i Småland, dit familjen också flyttade med. Brukets direktion fanns i Mölnlycke, men ingen vet varför han blev begraven i Mölndal, och inte i Småland, men det är känt att han 1904 – två år före sin död vid knappa 53 års ålder – blev medlem av Götiska Förbundet, som fortfarande finns kvar i Göteborgstrakten, och som inte skall förväxlas med den äldre kulturföreningen med samma namn, som florerade i Stockholm och Uppsala.

Det första götiska förbundet hade bland annat Tégner och Ling som medlemmar, och ligger bakom två av de allra vanligaste orden i nutidens svenska, nämligen hälsningsfrasen ”Hej !” och ordet ”Skål!” som alla sanna svenskar också mycket väl känner till.

Götiska förbundets dryckeshorn – de sjöng sången ”Göterna fordomdags drucko ur horn” och gav oss både ”Hej !” och ”Skål !” som interjektioner…

Det första förbundet var emot kristendomen, medan det senare än idag är infiltrerat av kristna. Kvar från den hedniska tiden och runintresset finns bara ett ”fadderskap” för sex verkliga runstenar i Göteborgstrakten, och så det andra förbundets symbol, som än idag är ganska hednisk och rätt kraftfull. Den finns att beskåda som skulptur på Marstrands Fästning, bland annat, och ser ut såhär:

En edsring med runor, ett svärd och ett ärligt handslag, som synes. En till hälften hemlig orden, och en ännu hemligare inskrift på den gamle brukskamrerns grav – men vad betyder den ? Innan jag berättar lösningen på gåtan ska man komma ihåg, att för att göra förvirringen fullständig, så fanns det också på 1990-talet i Uppsala en skämtförening bland studenterna, som kallades ”Gotiska Förbundet”, även om några hårdrockare eller något annat slags löst folk ute i landsorten lär ha grundat ett senare ”gotiskt förbund” på fullt allvar.

Nåja – Götiska Förbundet – den första upplagan, gav i alla fall oss sentida hedningar seden att dricka ”Lagom” eller runt i ett lag, för det var detta de använde sina gemensamma, jättelika dryckeshorn till. Det har alla hedningar glömt idag, men endast jag; som förvaltar den esoteriska hedendomens och runkunskapens väg i Samfundet Särimner vet, varifrån sedvänjan ursprungligen kommer.

Texten på Knut P Bergmans gravsten har visat sig vara på latin, och är skriven från höger till vänster, alltså baklänges. 1975 misslyckades Runverkets experter helt med att tyda inskriften, som är skriven med ett medeltida runalfabete, men med två inskjutna tecken från den 24.typiga runraden, och den lyder:

”I de avlidnas natt vidrör människornas hårdhet mig inte. Jag gläder mig över att min hämnare lever”.

Duritas Hominem, och Vindex alltså – det är inga kristna uttryck, utan hedniska. Vad trodde den gamle brukskamreren egentligen på ? Själv tror jag det var VIDAR – hämndens gud enligt Asatron, men på vem, vad eller vilka han ville hämnas, vet vi fortfarande inte.

Vidar – hämndens gud och Fenrisulvens dråpare, syns på Gosforth-korset från Englands 900-tal – Detta med att anropa hämndens gud på gravstenar, är äldre än vi tror…

Den gamle kamreren tog med sig sina hemligheter i graven, men för de som har ögon till att se med och öronen till att höra, finns de förstås där ännu. Ett annat uttryck som rinner mig i sinnet just idag – kanske av lite lättsammare art – är uttrycket ”Den gamle Kamrerens Julafton som ursprungligen kommer från en skämtteckning av tecknaren Anders Forsberg, 1902, alltså samma år som Kamrer Knut P Bergman gick med i sitt kristna Götiska Förbund. Den ser förresten ut såhär, och var avsedd att vara en parodi på Carl Larssons interiörer från samma tid:

Romaner och noveller har genom åren skrivits om ”Den gamle Kamrerns Julafton”, liksom en hel del poesi. Redan 1910 ansåg man att bilden var en klassiker, och försökte analysera den, liksom Forsbergs andra verk. Man har tagit kamreren som en symbol för ungkarlstillståndet, eller de som inte har någon att fira Jul med, och tyckt synd om honom, men egentligen har kamreren det lugnt och skönt, där han ligger i sin soffa. Han röker en cigarr, och pipor, kanske med ”Gävle Vapen” finns i närheten. På bordet tår ett primuskök med stark konjak och glögg. Kamreren lägger en patiens, löser gåtor och njuter av tillvaron och livet, bekvämt nedbäddad. Kanske inte så illa ändå.

Själv ämnar jag fira Jul med min släkt och mina närmaste, efter att ha begått en årsgång och utesittning under själva Midvinternatten eller Höknatten, men det är en annan historia…

Nytt runmysterium – denna gång från trakten av Askersund…

Nerikes Allehanda berättade igår i en låst artikel att en ”hällristning” med runor skulle ha hittats på en otillgänglig plats i skogarna runt Zinkgruvan, strax nära Askersund. Det är felaktigt uttryckt, och måste vara skrivet av okunniga journalister, för vad det handlar om är givetvis en runhäll, för så benämner man runristningar i fasta berghällar. Tidningen berättar om en viss småbarnsmor vid namn Erika, som fann runristningen täckt av mossa helt oförmodat vid en skogspromenad, och ringde länsantikvarien.

Den svenska myndigheten svarade inte, utan lämnade henne i sticket. Inte förrän hon upprepade sin anmälan någon månad senare tog man notis om saken, och det skedde bara efter det att hon hade skickat in en bild på ristningen. Man undrar, vad Länsantikvarien i Örebro har för rutiner, eller om saker går till lite hipp som happ där, precis som nästan överallt annars i myndighets-Sverige nuförtiden.

”Tyd du runorna, de från fäder stammande”

Tidningen skriver att ristningen kan vara sentida, vilket man säger skall avgöras helt utifrån dess form. Runorna i den är mycket slitna, men det kan bero på sättet de ristas på, och r i och för sig ingen garanti för hög ålder. Men texten däremot, verkar alldeles otydd och okänd, och vad där står är helt okänt för tidningen – så man önskar att Magnus Källström eller Riksantikvaireämbetets experter tog sig an detta, eftersom korrekt nivå på expertis ifråga om runkännedom numera inte finns på länsnivå, utan bara centralt i Stockholm.

Å andra sidan – vem eller vilka skulle då ha gömt en hittills okänd inskrift, långt inne i skogarna vid Askersund, och varför skulle man gjort det på 18-1900 talet, som tidningen antar ?

Och vad säger själva inskriften ?

”Frigg gråter i fensalar över Balders ve. Veten I än, eller vad ?”