Mysteriet med Kamrer Knut P Bergmans Runor – Och ”Den gamle Kamrerns julafton”

Igår fick jag reda på ett annat run-mysterium, eller en runsk gåta, som visserligen är löst redan, men som kan vara värd att skriva om på nytt. Det var bloggen ”Tjavvel” som för tio år sedan skrev om kamreren Knut P Bergman (1853-1906) vars gravsten på Kikås kyrkogård i Mölndal fortfarande har följande synnerligen hedniska och Asarna trogna inskrift:

Den gamle kamrerens gravsten har som ni kan se blivit vandaliserad och skadad, och han får inte frid ens i sin grav.  Vad vet man då om Knut P Bergman ? Tja, inte mycket. Han var född i Stockholm, hade familj en tid och blev 1902 kamrer vid Alstermo pappersbruk i Småland, dit familjen också flyttade med. Brukets direktion fanns i Mölnlycke, men ingen vet varför han blev begraven i Mölndal, och inte i Småland, men det är känt att han 1904 – två år före sin död vid knappa 53 års ålder – blev medlem av Götiska Förbundet, som fortfarande finns kvar i Göteborgstrakten, och som inte skall förväxlas med den äldre kulturföreningen med samma namn, som florerade i Stockholm och Uppsala.

Det första götiska förbundet hade bland annat Tégner och Ling som medlemmar, och ligger bakom två av de allra vanligaste orden i nutidens svenska, nämligen hälsningsfrasen ”Hej !” och ordet ”Skål!” som alla sanna svenskar också mycket väl känner till.

Götiska förbundets dryckeshorn – de sjöng sången ”Göterna fordomdags drucko ur horn” och gav oss både ”Hej !” och ”Skål !” som interjektioner…

Det första förbundet var emot kristendomen, medan det senare än idag är infiltrerat av kristna. Kvar från den hedniska tiden och runintresset finns bara ett ”fadderskap” för sex verkliga runstenar i Göteborgstrakten, och så det andra förbundets symbol, som än idag är ganska hednisk och rätt kraftfull. Den finns att beskåda som skulptur på Marstrands Fästning, bland annat, och ser ut såhär:

En edsring med runor, ett svärd och ett ärligt handslag, som synes. En till hälften hemlig orden, och en ännu hemligare inskrift på den gamle brukskamrerns grav – men vad betyder den ? Innan jag berättar lösningen på gåtan ska man komma ihåg, att för att göra förvirringen fullständig, så fanns det också på 1990-talet i Uppsala en skämtförening bland studenterna, som kallades ”Gotiska Förbundet”, även om några hårdrockare eller något annat slags löst folk ute i landsorten lär ha grundat ett senare ”gotiskt förbund” på fullt allvar.

Nåja – Götiska Förbundet – den första upplagan, gav i alla fall oss sentida hedningar seden att dricka ”Lagom” eller runt i ett lag, för det var detta de använde sina gemensamma, jättelika dryckeshorn till. Det har alla hedningar glömt idag, men endast jag; som förvaltar den esoteriska hedendomens och runkunskapens väg i Samfundet Särimner vet, varifrån sedvänjan ursprungligen kommer.

Texten på Knut P Bergmans gravsten har visat sig vara på latin, och är skriven från höger till vänster, alltså baklänges. 1975 misslyckades Runverkets experter helt med att tyda inskriften, som är skriven med ett medeltida runalfabete, men med två inskjutna tecken från den 24.typiga runraden, och den lyder:

”I de avlidnas natt vidrör människornas hårdhet mig inte. Jag gläder mig över att min hämnare lever”.

Duritas Hominem, och Vindex alltså – det är inga kristna uttryck, utan hedniska. Vad trodde den gamle brukskamreren egentligen på ? Själv tror jag det var VIDAR – hämndens gud enligt Asatron, men på vem, vad eller vilka han ville hämnas, vet vi fortfarande inte.

Vidar – hämndens gud och Fenrisulvens dråpare, syns på Gosforth-korset från Englands 900-tal – Detta med att anropa hämndens gud på gravstenar, är äldre än vi tror…

Den gamle kamreren tog med sig sina hemligheter i graven, men för de som har ögon till att se med och öronen till att höra, finns de förstås där ännu. Ett annat uttryck som rinner mig i sinnet just idag – kanske av lite lättsammare art – är uttrycket ”Den gamle Kamrerens Julafton som ursprungligen kommer från en skämtteckning av tecknaren Anders Forsberg, 1902, alltså samma år som Kamrer Knut P Bergman gick med i sitt kristna Götiska Förbund. Den ser förresten ut såhär, och var avsedd att vara en parodi på Carl Larssons interiörer från samma tid:

Romaner och noveller har genom åren skrivits om ”Den gamle Kamrerns Julafton”, liksom en hel del poesi. Redan 1910 ansåg man att bilden var en klassiker, och försökte analysera den, liksom Forsbergs andra verk. Man har tagit kamreren som en symbol för ungkarlstillståndet, eller de som inte har någon att fira Jul med, och tyckt synd om honom, men egentligen har kamreren det lugnt och skönt, där han ligger i sin soffa. Han röker en cigarr, och pipor, kanske med ”Gävle Vapen” finns i närheten. På bordet tår ett primuskök med stark konjak och glögg. Kamreren lägger en patiens, löser gåtor och njuter av tillvaron och livet, bekvämt nedbäddad. Kanske inte så illa ändå.

Själv ämnar jag fira Jul med min släkt och mina närmaste, efter att ha begått en årsgång och utesittning under själva Midvinternatten eller Höknatten, men det är en annan historia…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s