En liten saga till Nyåret: Ond, Värre och Värst – samt den stora Julskinkan…

Nu en liten Julsaga, fritt återberättad av mig efter Axel Ulrik Bååts ”Nordmannaskämt” som jag citerat även i sagan om Håkon Jarl och Torleif Jarlaskald, om ni är goda nog till att minnas den.

En gång i Danmarks Rike levde tre stora tjuvar i en skog. Och deras namn var Ond, Värre och Värst. För dessa namn gjorde de också skäl, för de rånade och levde om; och de byggde sig en stuga i skogen och samlade där ihop all den mat och de dyrbarheter de rövat. När de länge och väl hade fört ett sådant liv i många år, vände sig Ond till sina bröder och sa till dem som så:

”Det liv som vi lever här roar mig föga längre, och jag tror att man inte med orätt skulle kalla oss för det största och argaste avskum, som någonsin funnits i landet. Därför vill jag nu söka min föda och utkomst på annat sätt, och jag råder er till att göra som jag, ifall ni vill leva länge.” De svarade honom att han för dem gärna kunde dra så långt, som vägen räckte och ännu mera.

”Det tänker jag också göra,” sa Ond, ”men träffas vi mer, så råder jag er att inte förtreta mig, sedan jag nu skilts från ert sällskap. Jag tänker då inte lägga fingrarna emellan, om ni skulle försöka några tjuvstreck emot just mig.”

Därmed tog Ond farväl, och så drog han raka vägen fram genom skogarna, tills att han kom till fast bygd. Där såg han en stor och präktig gård, och i den bodde en änka. Hon tog emot honom med vänligt och öppet sinne.

Han stannade där över natten, och morgonen därefter frågade hon, om han ville stanna och vila sig. Det hade han inget emot. Ond gick sedan och såg vad gårdsfolket hade för sysslor, och när så tarvades tog han själv tag i dem, och gjorde en karls nytta. Änkan märkte snart, att han hade gott handlag och var flink i vändningarna. Nästa dag bad hon honom att stanna kvar i en hel vecka, så att han under tiden kunde tänka på vart han skulle fara härnäst. Han stannade på gården och var så rask och duglig i sysslorna, så att änkan tyckte, att han nog gör skäl för den mat, han får. Och när veckan är ute, sade hon till honom:

“Många dagar har du icke varit här, men det kan jag se, att jag gärna har dig kvar vintern över, så vida du icke själv har något bättre i tankarna. Sedan kan vi fram på våren komma vidare överens.“

Han gick villigt in på hennes anbud. Och han tog nu hand om gårdens skötsel med så mycken omtanke och kraft, att änkan gott kunde få sitta vid sin spinnrock hela dagen. Och som tiden lider, fatta de tycke för varandra allt mer och mer, och innan året är ute, är de gifta. Så har nu Ond blivit en ärlig bonde. Han står sig gott och sämjes väl med alla sina grannar där i bygden.

Det är nu att förtälja, att Ond hade ett stort gödsvin, och det slaktade han om hösten. Den ena fläsksidan styckades, den andra hängde Ond bonde upp på en krok invid en glugg i stugan, där han plägade sova. Fläsksidan var så tung, att den var en god mansbörda. Samma dag skulle Ond fara bort för ett dygn. Han säger då till sin hustru:

“Hända kan, att hit kommer gäster i kväll. Ha då ögo­ nen med dig och hör väl efter, så att du sedan kan tala om för mig, hur de se ut och vad de säger om det, som de få se här i huset; ty somliga gäster kan vara rätt nyfikna, när husbonden själv inte är hemma.“ Ond for sin väg, och det gick, som han trodde, ty samma afton kom två vandringsmän och bad att få vara där över natten.

Hustrun tog vänligt emot dem och gav dem god undfägnad. När de nu sitter där om kvällen och dricker sitt öl framför eldbrasan, så tittar den ene gästen sig noga om­ kring, och särskilt ser han dit, där den stora fläsksidan hänger på sin krok, så nära invid gluggen, att man kan nå den utifrån. En stund bligar han på den och skönjer väl, hur tjock och fet den är. Och sedan stryker han sig med handen om hakan och mumlar för sig själv:

“Den ska ner, den ska ner!“ Nästa morgon bröt gästerna upp. Och fram på dagen kom Ond bonde hem och spörjer hustrun, om något märk­ligt har timat. Hon talar om, att hon haft gäster, huru de såg ut och had den ene hade sagt. Då svarar Ond: “De där gästerna känner jag till, och jag vet, att den digra fläsksidan icke är riktigt säker, där hon hänger. Men vi har ju under vår säng en lucka ned till källaren; där ska vi lägga fläsksidan.“ De gjorde så och gick till vila. Man kan nog veta, att inte var några andra än Värre och Värst. Och Värre tänkte ivrigt på, att den där fläsksidan skulle vara god att ha.

Därför gav han sig åstad från sin stuga samma kväll och kom fram till gården, en stund sedan folket somnat. Han klev upp till gluggen, där han hade sett fläsk­sidan, och sträckte in handen, men ingenting fick han för det, ty fläsket var borta. Då blir han vred och svär på, att icke skall den bon­den slippa honom så lätt. Han hittar nu på att lirka upp dörren till fähuset. Detta låg under samma tak i samma långhus och alldeles intill det rum,  där Ond och hans hustru sov, så att däremellan endast var en vägg med dörr på.

Värre går in i fähuset, löser kreaturen från deras bås och knyter ihop dem vid svansarna, två och två. Och nu börjar korna att streta och stampa och rycka och råma, så att Ond vaknar och spörjer sin hustru, vad i all världen kunde gå åt deras kor. Det vet hon icke mera än han, men bägge tycker, att det är bäst att se efter, vad som står på.

Ond stiger upp, kastar på sig en kappa och går genom den inre dörren ut i fähuset. Där finner han allt i en röra, och det tager en god stund för honom att reda ut villervallan och få allt i lag igen.Men så snart Värre hör, att bonden har stigit upp och kommer ut i fähuset, så smyger han sig ut genom den yttre dörren.  Sedan går han fram på gården och in i manbygnaden till bondens kvinna samt låtsar, som han vore bonden själv. Då kom det honom väl till pass, att han många gånger förut övat sig att tala likt vem han ville.

“Inte vet jag“, säger han till kvinnan, “vad det kan vara för en illfundig bov, som har kommit in i vårt fähus och släppt lös alla korna och knutit ihop svansarna på dem, så att de nu har sparkat ned bås och allt. Men jag kan nog tänka“, tillägger han, “att det där skalkstrecket är gjort för att hämnas på mig, för det jag tog fläsksidan bort ifrån kro­ken. Men nu skall jag i stället gömma den så mycket bättre. Ahå ja, män! Kan du tänka dig: jag har blifvit så trött och yr i huvudet af allt det där bråket inne i fähuset, att nu minns jag alls inte, har vi lade fläsksidan igår.“

“Att du icke mins det“, svarar hustrun; “vi gömde den ju här innanför luckan under sängen.“

“Ja, visst ja“, säger han, “men det är inte säkert nog; res på dig genast, så skall jag söka reda på ett bättre göm­ställe.“

Hon stiger upp, och Värre var inte sen att välta undan sängkläderna, lyfta upp luckan och ta bort fläsksidan. Han ber kvinnan lägga allt till rätta efter sig, går ut ur huset, tar fläsksidan på ryggen och lunkar åstad till sin stuga i skogen. En stund efteråt kommer Ond bonde farande in i rummet och brummar över den arge skalk, som ofredat hans fähus. Och detta säger han nära nog med samma ord, som Värre hade talat förut. “Ja, det där sade du mig ju nyss“, säger hustrun. “Sade jag det nyss?“ frågar Ond. “Jo“, svarar hon, “när du var härinne och tog bort fläsk­sidan för att gömma den på ett säkrare ställe.“

“Jaså, fläsksidan“, säger han, “nu förstår jag, hur det hänger i hop — men inte är det slut med denna leken än.“ Han klär sig, så fort han förmår, och löper från gården in i skogen.
Det fans två gångstigar från gården till tjuvarnas stuga. Den ena var längre men lättare att fara, och denna väg tog Ond bonde. Det går raskt undan för honom, lös och ledig som han är, och han hinner fram till tjuvstugan förr än Värre, ty dennes väg var svår, och bördan var tung, och karlen var fet. Ond går nu fram på gångstigen emot honom, och när de möts där i mörkret, tager han till samma list, som Värre haft förut. Han låtsar sig vara Värst och talar med dennes röst.

“Käre vän“, säger han, “jag var så orolig för, hur det skulle gå dig, att jag inte kunde sova. Men du har ju gjort en vacker fångst. Nu är du väl också satans trött, och det är då alls icke för mycket, om jag tar och bär det här fläsket, så långt som det är kvar av vägen. Sätt dig nu ned och pusta en stund!“

“Det skulle icke vara så galet“, säger Värre, “ty jag är alldeles lam i axlarna“, och så lämnar han ifrån sig sin börda. Ond bonde gifver sig genast åstad; och när han gått ett litet stycke, viker han av in på den andra gångstigen och skyndar sig hemåt.

Länge dröjer det inte, förrän Värre är uthvilad och går fram till stugan. Han hoppas, att hans stallbroder Värst redan satt grytan på elden; men så är det visst inte, ty där ligger Värst och snarkar i sin säng. Då ropar Värre högt och spörjer, var han hade gjort av fläsksidan och vvarför han är en sådan lat drummel, att han inte orkat göra upp eld. Värst far upp yrvaken.
“Vad bråkar du för?“ väsnas han; “inte har jag tagit ditt fläsk.“ Nu går det upp ett ljus för Värre, och han säger för sig själV: “Ja, ja, du bonde, än få vi väl se, hur detta kommer att sluta…”

Och han kastar av sig tröjan och löper, det fortaste han kan, samma väg, som han nyss hade kommit. Så hinner han fram till gården, innan bonden kommit dit tillbaka, Ty Ond fick känna på, att fläsksidan låg tung på axlarna. Värre går fram till en vedtrave; och han ser, att bondens hustru där lagt ut en kjol och en huvudduk till att torka. Han tar  på sig kjolen och hucklet och står där och väntar, till dess han får höra, att bonden närmar sig ett stycke nedanför. Då löper Värre utför backen emot honom och talar med gråten i halsen, så likt hustrun, som om det hade varit hon själv:

“Ack, ack, jag har varit så ängslig, för det du var så länge borta, och så för det där gruvliga oljudet i vårt fähus. Stackars gubben min! Du är ju alldeles förbi av trötthet. Låt mig nu få bära Julskinkan uppför backen här!“

Det har bonden visst icke något emot, och så har Värre för andra gången tag i det goda fläsket. Han bär det först upp till manbyggnaden, men sedan smyger han sig bort i mörkret åt annat håll, tills han är inne på gångstigen igen. Och nu kommer han äntligen lyckligt och väl fram till sin stuga med allt fläsket. Han väcker sin stallbroder Värst, de tänder upp  en stor eld och gör sig redo att koka fläsket.

Men innan de hinner smaka på fläsket, blir här ännu något att förtälja.

Då Ond bonde suttit och vilat en stund, går han upp till sin gård. Där finner han hustrun, som sover i godan ro. Och lätt kommer han under fund med, att här varit svek igen, ty hon säger sig visst inte ha varit ute och tagit emot någon fläsksida. Härmed vill Ond bonde alls inte låta sig nöja, utan giver han sig av ånyo. Han kommer fram till tjuvarnes stuga och tittar in genom fönstret. Därinne flammar en präktig brasa på spisen, så att lågan lyser klart över hela rummet, och en kittel är satt på. Julskinkan ligger framme på golfvet.

Tjuvarna är nu så glada, som om de vore druckna. De skryter duktigt och prisar Värres list. Allt detta hör Ond, där han står utanför. Han finner nu på det rådet, att han söker upp en tung klubba åt sig. Sedan klär han af sig, ställer sig med den breda baksidan mot fönstret och dänger av alla krafter med klubban mot väggen, än på den ena sidan och än på den andra. Vid detta oljud blir stallbröderna därinne tysta; och häpna se de åt fönstret.

“Vad i all världen kan detta vara?“ utbrister Värst. Det visste inte heller Värre. “Ack, ack“, återtager Värst; “jag har ofta hört, att gen­gångare lär bära sig åt på det viset. Ja, ja, ja, det är säkert en gengångare. Ser du inte, hur stor och svullen han är i synen. Han ärnar visst bräcka ned hela huset över oss.“ Skrämda springer de ifrån stuga, skinka och allt, och sätter av långt in i skogen. Genast hastar Ond bonde in i sin stugan, tar fläsksidan och bär hem den. När han kommer fram, är det redan full dager.

Så talar han om för sin hustru, vad som hänt den natten. Han förklarar, att han icke längre vill hålla denna julskinka undandold. Kommer de nu igen, så skall han icke spara dem, utan då ska de få smaka på kallt stål, för nu vill han ha leken lyktad. Alltså fäster han upp fläsksidan på samma krok, där den hade hängt förut.

Nu är att förtälja, att de båda skurkarna därborta i skogen hade legat gömde en lång stund, mycket skrämae. Men så småningom, då de intemera kunna höra något gen­gångarbuller och dagen börjar gry, blir de modigare och smyga sig allt närmare sin stuga. Där syntes inget ovanligt, endast att fläsksidan var borta.

Nu är det inte svårt för dem att förstå, att här hade Ond varit framme. Tjutande av ilska och hunger lovar de högt och dyrt att ta hämd på bonden. Denna dag lider nu till aftonen, och på bägge håll gör man sig redo. I skymningen lämna de två rövarna sin stuga och tänker nu göra bonden sådan skada, att han skall kunna minnas den. Bonden finner på rådet, att han ställer upp en stege emot väggen inne i sovstugan, just invid där fläsksidan hänger. Uppe på stegen sätter han sig med ett bart svärd i han­den och väntar så på tjuvarne. Nu smyger sig dessa fram till huset och se sig väl om­kring åt alla håll.

Det var klart väder och månljust; och månskenet lyste in genom gluggen och på fläsksidan, så att de båda tjuvarne fick syn på den. De tycker, att det nu ser lofvande ut. Och Värre viskar, att nu är det han, som skall ta hämd omsider. Han kliver upp för väggen, trevar in med ena handen genom gluggen och ärnar lyfta fläsksidan af kroken. Men där vankas annat — Ond bonde låter svärdet falla ned över handen, så att den skärs av vid handloven.

Då Värre märker detta, drar han tigande tillbaka stumpen, döljer den under tröjan, hoppar ned och yttrar till Värst :

“Det fördömda fläsket där! Det är så tungt, att hela armen är alldeles domnad på mig, och jag kan inte ta ut skinkan mer. Men försök du, Värst, och låt det ej gå, som det gick för mig: tag i med båda händerna, så orkar du bättre!“ Värst gör, som han bad. Han räcker in båda händerna efter fläsksidan, och det får han ångra, ty innan han vet ordet av, mister han dem bägge två.

Han rycker stumparna till sig, vrålar himmelshögt och ropar, att Värre har svikit från honom båda hans händer.

Värre lyfter då upp sin stympade arm och säger:

“Visst tyckte jag, att det skulle varda nöjsammare, om jag inte vore den ende, som fick en minnesbeta av denna färd.“

Medan de ger varandra slika tillmålen, som inte är fagra att höra, talar Ond bonde ut till dem genom gluggen: “Usla skalkar, jag sade ju er, den gången vi skildes, att det skulle gå er illa, om I ej lät mig vara i fred. Min varning försmådden I, och hafven I fått, hvad I förskyllat. Men jag vill behandla eder bättre, än I ären värde; ty väljen själfve: antingen skolen I draga hädan och aldrig mer komma för mina ögon, eller ook fån I komma hit in, och jag skall hålla eder med mat och kläder, så länge I lefven, om I icke mer gören mig något emot.“

Och detta sista valde de, fastän ogärna., Ty de sågo ingen utväg att kunna stjäla längre. Och sedan stannade de kvar där i huset som trälar hos Ond ända till sin död.

Men ännu säger man i Danmark och de danska landen:

“Det er ondt att stjæle, livor bonden er selver tyv.“