Idag är det den trettonde dagen efter jul, en dag som de otursförföljda kristna skall fira av en eller annan anledning. Men som hedning firar jag den inte – eller ja – det kanske jag gör.. Av okänd anledning rinner mig också ett av min barndoms TV-program från 1970-talet i minnet…

Catweazle var en skäligen enkel historia om en Saxisk trollkarl (nej, han var inte alls Keltisk druid, även om många trodde det på 1970-talet). Hans producenter försedde honom med en gammalangelsk dialekt från Danelagen, så han skulle mycket väl kunnat vara Nordbo, och han var i alla fall hedning, med gudar som Woden och Freyr ibland dem han tillbad) Tv-serien om Catweazle är nu bortglömd i Sverige, och det är kanske tur. I England – där serien spelades in 1970-1971 har serien numera nått kultstatus, trots att den bara överlevde två säsonger och 22 avsnitt, vilket inte är så mycket för dagens TV-serier.  Jag har inte minsta lust att se om den, även om den lär finnas tillgänglig på DVD numera; eftersom jag tror att mina minnen av serien är betydligt roligare och mer underhållande än den faktiskt var – så är det ju oftast med barndomsminnen. Man tycker sig minnas en stor kulle eller ett berg, samt en väldig ”truck stop” på toppen av kullen, men när man kommer dit och ånyo besöker platsen – minst fyrtio år försent – finner man att det rör sig om en knappt märkbar stigning och en gammal rostig bensinpump – varken mer eller mindre.

Alltigenom Hedning, och anhängare av Anglosaxisk Asatro – men kanske inte någon bra förebild…

Tv-serien om Catweazle sändes i de två färger TV hade i början på 1970-talet, dvs svart och vitt – och sedermera i riktig färg, eftersom den gick i flera repriser, efter vad jag minns. Ja, den blev faktiskt en av brittisk TV:s allra största exportframgångar någonsin – i alla fall för sin tid – trots att den inte ens var producerad av BBC, utan av London Weekend Television, alltså närmast en lokal-tv station under ITV, Storbritanniens dåförtiden enda fristående TV-kanal. LWT fick bara sända på helgerna, som namnet antyder, och skulle mest producera barnprogram och annat sådant lagom substanslöst, och dit räknades alltså Catweazle – till en början. Ändå blev serien en succé först i hela Frankrike, sedan i Västtyskland (i dessa två länder fick den liksom i Sverige och i Holland behålla sitt ursprungliga namn) medan den på Island betitlades Skreppur seiðkarl – ett mycket välfunnet namn, som stämmer med huvudpersonens karaktär och utseende – samt vad han faktiskt var – alltså Sejdman och Trollkarl.

I Norge fick den helt poänglöst heta Den merkelige mannen och huvudpersonen omdöptes till ”Lurifax” vilket inte alls stämmer med den karaktär, som den engelske skådespelaren Geoffrey Bayldon så älskvärt gestaltade. Handlingen i serien går ut på att en saxisk trollkarl från 1066 – som i sin egen tid är ständigt förföljd och hunsad av fransktalande Normandiska Riddare, som vill bränna honom på bål bara därför att han är Hedning och inte kristen – råkar komma till 1970-talets Storbritannien, eftersom han kan resa i tiden om han blir helt och hållet nedsänkt i en helig offersjö, vilket förstås händer i det allra första avsnittet.

Offersjön har i våra dagar dikats ut, och av den återstår bara en göl ute på en åker. Resten av serien består i en delvis parodisk och skämtsam, men delvis helt allvarlig framställning av hur en person från tusentalet verkligen skulle reagera på vår Värld och allt vad den innehåller av tekniska uppfinningar, och varför den alls ”fungerar” eller i alla fall ”fungerade” som underhållning på 1970-talet beror för det första på manusförfattaren och upphovsmannen Richard Carpenters ansträngningar. Egentligen var det meningen att Caweazle skulle ha gjort en comeback i början av 2000-talet, då han också skulle ha fått konfronterats med företeelser som CD-skivor och Virtual Reality, samt Internet, men Richard Carpenter dog av blodpropp 2012, vid 82 års ålder då han var ute och promenerade med sin hund på den engelska landsbygden.

Geoffrey Bayldon – mannen som spelade Catweazle  – på ett sätt som antagligen aldrig kan återskapas – och som ”bar” hela serien och gjorde honom inte bara till en folkkär skådespelare i hela Storbritannien, utan i hela Europa – dog 2017, 93 år gammal – och konstaterade en smula vemodigt att han fått spela 90-åring redan då han var under 45. Numera står han staty – som sin rollfigur – i en engelsk by benämnd Brickendonbury där den andra säsongen av serien spelades in.

Ett ståtligt monument över en man som aldrig funnits, ungefär som Sir John Falstaff (men om han inte fanns, vore det nödvändigt att uppfinna honom) – så här såg han ut i Januari 2020

Som barn-tv  betraktad hade Catweazle egentligen allting man kan begära. Den hade en lätt igenkännbar och trallvänlig signaturmelodi, animerade titelsekvenser och en uppsättning ständigt återkommande rollfigurer, som gjorde att man kunde känna igen sig. Men, serien blev redan tidigt ännu populärare bland vuxna än bland barn, och det berodde nog på att den var tillräckligt välgjord för att också vuxna tittare skulle kunna ”köpa” hela konceptet. Dessutom har Catweazle under November 2019 gått i repris på brittisk TV, och har sålunda fått förnyad aktualitet.

Här är en länk till hela första avsnittet – kallat ”The sun in a bottle” (eller ”Solen i en flaska” ) förutsatt att någon nu vill eller orkar se det.

Geoffrey Bayldons sätt att gestalta en människa från 1000-talet på besök i vår nutid (nåja, 1970-talets) och vad som då kunde utspela sig, var verkligen obetalbar. Han var ett komiskt geni, den mannen – titta här på hans mimik och spelstil i en scen där han för första gången konfronterad med ett modernt badkar och andra kräsliga moderniteter, inklusive en hysterisk husmor.

 

Också Catweazles sätt att uttrycka sig – översatt till de flesta språk – blev på sin tid kult, över hela Europa, och i Sverige fick han säga förbannelser som ”Mörker och paddor över era vägar!” eller ”Måtte dina fienders skägg växa inåt och långsamt förkväva dem !” vilket man sällan hör numera – för övrigt talade Catweazle också begripligt latin (åtminstone när han framsade trollformler), och han var liksom sin pjäsförfatare i allra högsta grad en bildad man, kunnig i västerländsk ceremoniell magi – serien hade en utmärkt fakta-bakgrund, vilket framgår av den research, som hans nutida fan-club  gjort i ämnet. Vissa personers beundran för Catweazle gick så långt, att de faktiskt försökte vara honom, eller i alla fall anlägga helt samma frisyr och mustascher samt skägg – i Tyresö där jag växte upp, fanns faktiskt en underlig fotograf vid namn Peter Myhr – som på sin tid cyklade omkring i centrum på en gammal cykel, till förväxling lik Geoffrey Bayldons rollfigur – och uttryckte sig med väsanden och fnysanden på precis samma sätt.

Principerna bakom en enkel uppfinning som en modern cykel skulle mycket väl kunna förstås av en person från 1000-talet – om dåtida vägar varit släta nog, skulle faktiskt en dåtida smed haft teknologi nog för att uppfinna cykeln…

Catweazles rollfigur växte också allt medan tiden gick. I den första säsongen är han nästan en oskuldsfull naturvarelse, kan likt Sigurd Fafnesbane förstå fåglalåt och konverserar med alla djur och levande varelser han möter – speciellt sin tama padda ”Touchwood”, ett slags ”bjära” eller familliar, som i Dalarnas häxprocesser – och han hamnar på en extremt idyllisk lantgård, där den rödhårige men föräldralöse pojken Carrot, eller Edward Bennet bor, tillsammans med sin far och en motorintresserad bonddräng.

Catweazle var heller aldrig vidskeplig, vilket framgår ifall man studerat serien närmare. Han förstår genast, gömd i en tunna – att den traktor han ser den 15-årige huvudpersonen komma körande med, faktiskt är ett fordon, som går med en förbränningsmotor av något slag (trots att Catweazle naturligtvis inte har något namn för förbränningsmotorn som idé betraktat – han förstår emellertid konceptet bakom en självrörlig vagn) och antar därför, att Carrot måste vara en störra trollkarl än han. Ganska snart kommer han underfund med nutidens ständiga ”elektrickery” vilket är Caweazles namn på den allerstädes närvarande elektricitieten (som vår tid och 1970talet också var fylld av) och att åskan, samt de små gnistor som uppstår när man gnider en bärnsten emot ett stycke smutsigt tyg (som hans egna brunaktiga lumpor, som han hela tiden går klädd i) måste vara samma sak som åska, fast mindre.

Hela första säsongens episoder är på sitt sätt en satir över modern teknik, och dess ibland föga förtroendeingivande välsignelser. Människorna förmår fånga solens ljus i en flaska, och de kan färdas genom luften, men de har på 1000 år inte blivit så mycket bättre för det, konstaterar Catweazle en smula vemodigt. Han själv drömmer om att flyga som en fågel, och när han underrättas om det faktum att vi redan uppfunnit flygplan, luftskepp, ballonger och hängglidare, säger han att det ju inte alls är samma sak som att verkligen flyga som en fågel, vilket han själv tror sig kunna uträtta med sina trollformlers hjälp.

En annan gång smular han sönder en grammofonskiva i en mortel, löser upp resterna i vin och ger denna nya trolldryck till en person som tappat rösten på grund av halsont. Både metoden och tillvägagångssättet är ju faktiskt ganska vetenskapligt – eller vad en trollkarl från tusentalet skulle kunna göra – det fungerar ju så med läkeväxter och örtmediciner – dem kan man krossa i mortlar och extrahera värdefulla substanser ur med alkoholens hjälp – och att Catweazle då tror att grammofonskivans röst på något sätt kan överföras till den sjuke, är på sitt sätt ganska logiskt…

Catweazle blev också till serietidning och fanns i bokform, men uppnådde aldrig långfilmsformatet. Hans skapare deltog ju i vad de trodde var en snudd på amatörproduktion, och det var först emot slutet av sitt liv som Bayldon blev miljonär i pund, medan hans manusförfattare gick över till andra saker. Under säsong 2 mörknade hela berättelsen – Catweazle hinner åka tillbaka till sin egen tid och blir jagad av normanderna på nytt – men kontakten med vår civilisation har gjort honom tjuvaktig, gammal och bitter – den nya tekniken förbättrar honom inte på något sätt – och han konfronteras med en snobbig överklassyngling med tycke av Harry Potter (samma glasögon) som den gamle trollkarlen inte tycker om, och hela tiden bråkar med.

Den lantgård som skildras i den första säsongen framstår som någotslags engelskt Sörgården, där man håller sig med höns, en enstaka gris, häst och odlar alla slags grödor, fast det i verklighetens England vid den här tiden inte alls fanns sådana 1920-tals-mässiga lantgårdar mer – alla Engelska bönder övergick ju redan på 1950-talet till ett intensivt produktionsjordbruk, där man bara framställer en enda gröda, eller en enda sak – antingen mjölk eller biffkor, till exempel.

I serie-versionen konfronteras Catweazle både med verklighetens Stonehenge, och stridsvagnar, jetflyg och modernt artilleri på Salisbury Plain – men han överlever beskjutningen tack vare sin list, och utmanar till och med de fordon han möter på duell.

I en annan episod får han en radio av pojken Carrot, som tror att den skall kunna muntra upp honom i det gamla vattentorn i betong, som Catweazle kallar ”Castle Saburac” och anser vara en magisk borg, talande nog. Nästa dag kommer Catweazle tillbaka med en uppsättning söndersmälta kretskort och transistorer runt halsen. Carrot frågar naturligtvis varför han förstörde gåvan, men Catweazle kontrar med att säga att den visst inte är förstörd, utan kraftigt förbättrad och dessutom gjord till ett vackert smycke.

”Förut kunde jag inte ens höra mig själv tänka för all konstig musik som spelades, och så röster som hela tiden säger åt en hur man ska tänka, vad man ska tycka, vad man ska köpa och hur man ska leva – Vad ska jag med detta dumma prat till ?” säger han – och det har han ju faktiskt rätt i. Tänka kan ha själv, som alla Hedningar, och den moderna civilisationen ger han till slut inte mycket för, i alla händelser.

Ett annat avsnitt handlar om hur Catweazle får syn på ett gäng moderna feminister i den gentrifierade by han till slut bebor – han har blivit inhyst som Slottsspöke, och herrgårds-ynglingens föräldrar ser honom som en god inkomstkälla, medan Catweazle själv börjar ägna sig åt vad han kallar ”alkemistiska experiment” – men i mötet med de 40-50 åriga kärringarna och den lokala ”hängbröstvänsterns” representanter, får han för sig att de säkerligen är häxor allesammans. Häxor kan som vi vet flyga på kvastar, och då tänker Catweazle som så att han måste stjäla en kvast från dem, ty då kan han också flyga.

Som den vetenskapsman eller kritiskt tänkande individ han egentligen är, omprövar Catweazle sällan sina egna postulat, innan det egentligen är försent – vilket kan tolkas som en parodi på empirisk vetenskap överhuvudtaget. Dessutom fungerar hans magi ytterst sällan – av berättartekniska skäl låter man honom hela serien igenom misslyckas med i stort sett alla trollformler han framsäger, utom att han verkligen har förmåga att hypnotisera folk, vilket är mycket bra eftersom de då alls kan ”glömma” att de sett honom i sin egen subjektiva nutidstillvaro.

När den första kvasten inte fungerar, stjäl Catweazle först en annan kvast, och sen en till och en till. Ortens lokala poliskonstapel tillkallas – han är extremt långsmal – och får utbrista den ”roliga” repliken ”Om de hemska kvast-stölderna fortsätter, går till slut ingen av oss säker” i bästa John Cleese-stil.  Jag minns särskilt en episod, där Catweazle sitter och gråter över sig själv och sitt öde – han inser att den magiska källan dikats ut så till den grad att han inte kan återvända till sin egen tid, och är fångad i nutiden, och ett annat avsnitt, där man övergår till ren brittisk situationskomik av gammalt känt märke – saker vi känner igen inte bara från lätt absurda humorserier typ Monty Python eller ”The Goodies” (som var samtida med denna tv serie, i alla fall ungefär)

I avsnittet ”The Walking Trees” har man utan Catweazles vetskap hyrt ut det slott han bebor till brittiska ”Territorials” eller Hemvärnet, som tycker att det är ett bra övningsobjekt. Inte bara gående och levande träd visar sig i omgivningarna, utan också prickskyttar i ”Ghillie Suits” eller moderna kamouflage-dräkter som den här ovan – och Catweazle tror förstås att detta är riktiga tomtar eller troll, som han nu ser i verkligheten. Ghillie Dhu – den keltiska bergsvarelse de moderna dräkterna tagit sitt namn ifrån, är faktiskt levande folktradition den också, så där ser man.

Alltnog – Catweazle arresteras och tillfångatas naturligtvis av prickskyttarna, som tror att han är ”figurant” eller på något sätt ingår i övningen, och han tas till bataljons-staben för närmare förhör..

Han ställs så inför sektion G2 och en typisk brittisk underrättelse-major, som till yttermera visso heter ”Norman” och som Catweazle, till följd av sitt förflutna, antar är en normandisk riddare, eller i alla fall någotslags högst evolverad Normand, fast 1000 år senare, in i en subjektiv framtid. Han tilltalar honom därför på franska – som jag minns det – och därefter på dåligt latin, som majoren inte begriper ett jota av. Ännu mer situationskomik blir det när majoren slår och slår och letar i sina ytterst hemliga kodböcker och  handböcker – och kommer fram till att ”Cat = Anfallsterräng” ”Weazel = sjuktransportfordon” samt att Catweazel måste tala ett slags högnivå-kod, som majoren inte förstår…

Trollkarlen kontrar med att han har svartkonstbok, minsann; och det har inte majoren, så han är hemligare än då – och de två försöker i en klassisk ord-duell besmutsa varann med vem som egentligen är hemligast – tills Catweazle hotar med att frambesvärja luftens makter enligt Abrahamelin själv – och ropar ”ha ha – nu blev du allt svarslös !”

 

”Och begriper du slikt, är du listig…”

 

Majoren tvingas motvilligt erkänna att han inte tilldelats flygunderstöd, och att de väl fanimig inte skulle ingå i dagens övning, och en stabsassisent kommer förbi och konstaterar att ”främmande makt…luftens makter…jag visste det – han är i tjänst hos främmande makt !” varvid panik utbryter i de trånga stabsutrymmena, majoren börjar skrika ”ryssen kommer, ryssen kommer” fast på Engelska, och Catweazle får fatt på en skarpladdad handgranat, som han tror är ”de vises sten”.. och efter vad jag minns springer han sedan därifrån, utklädd till ett smärre träd, varefter en klassisk jaktscen enligt Benny Hill utbryter, och episoden är slut.

Som sagt – den här TV-serien var fylld av mild satir, och verkligen en produkt av den tid, när den gjordes – idag skulle den nog gjorts åtskilligt vassare eller elakare.

Alla minns ni säkert scenen med ”The Holy Hand Grenade” ur ”Monty Python and the Holy Grail” som gjordes sju år senare – och som nog aldrig skulle ha gjorts, utan att Catweazle – annars i sina bästa stunder en jovialisk och trevlig bekantskap – hade framsagt just detta.

Det är en händelse som ser ut som en tanke, helt enkelt. Och gamla hedningar dör aldrig…