Vales Dag – och om Nemesis Divina

”Rind föder Vale
i Västersalar.
Åt Balder är en
hämnare född…”

(fritt efter Baldrs Draumar, 11:e strofen)

I am your Nemesis
Pledge to me allegiance
I am your Nemesis

Pledge to me defiance

Are you following me ?
Are you following me ?

Well, stand up my sons of Uriel
And stand up my bastard child
The time has come to conquer
I´ll provide your anger

We march !

(efter Marillion ”Market Square Heroes” )

 

Igår var det som bekant Valentins Dag, en dag uppkallad efter ett fiktivt katolskt helgon, vars existens med hög sannolikhet kan ifrågasättas. Tidigare benämndes dagen ”Alla Hjärtans Dag”, ett vackert svenskt namn som numera kommit att stryka på foten inför allehanda amerikanska dumheter. Dagen sägs vara ägnad kärlek och romantik, men dess ursprung är inte alls kristet utan hedniskt, därför att den går tillbaka på Lupercalia, den romerska Februari-festen, som jag beskrivit förr om åren.

Amerikanska Asatroende har på senare tid utnyttjat dagen till att fira Vale, hämndens gud; som ju hämnades Balder bara en natt gammal. Man har gissat att Vale skulle vara nymånen, som med sitt ljus utsläcker mörkret efter det att Höder, eller månen i nedan gjort slut på Balder, som är fullmånen. Även om jag själv som Freja-troende hellre skulle vilja fira en kärlekens fest ligger det kanske nära till hands att erinra sig Baldersmyten, denna mörka och kulna Februari, då det redan är Bjurnedan – första nedanet i årets andra månad benämns ju så – se min artikel om Bävrar och kopplingen till ”Bjur” under rubriken – ”I Naturen” ovan. Balder var ljushylt, älskad av alla och helt oskyldig; men då gudarna kastade till måls emot honom hittade Misteltenen, som Frigg glömt att ta en ed av ändå sitt mål, och Balder föll dödligt sårad till marken, och lät så sitt liv.

Vale, hämndens gud i mitten, flankerad av Höder till höger, och Balder till vänster på frimärke från Färeöarna av Anker Eli Pedersen år 2003.

Själv hade jag en gång ansvar för en hop nittonåringar, som började kasta upp moraknivar i luften – allt högre och högre – och sen ta emot dem med fötterna. Ingen ville erkänna vem ibland dem som kommit på den leken, men den slutade förstås illa, och en kniv gick rätt genom fotbladet på en person, när någon kastat sin kniv högt nog. Så var det nog också med Balders dråp, någon började att kasta till måls, och de andra följde efter – och konsekvenserna av den oskyldige Balders död, ser vi till slut i Ragnarök. Så kan en tillfällig händelse sätta igång en hel kedja av nya och mer ödesdigra skeenden, som till slut orsakar död och lidande – och det visste våra förfäder också.

Frigg sörjer i Fensalar över Balders död, och det var hennes ”första sorg” står det i Eddan…

I skuggan av denna myt kan man tänka efter en stund kring begreppet hämnd, vilket blir en nödvändighet när oskyldiga drabbas på grund av något de inte förtjänar. Linné, den store naturvetenskapsmannen, trodde exempelvis på det som kallas Nemesis Divina eller Gudarnas Hämnd.Man behöver sällan själv hämnas,” som min gamle far sa på den tiden han levde, ”för livet hämnas ofta åt en”. Det ligger en stor sanning begravd i det uttalandet, och ofta har jag funnit att det är rätt. Var och en får till slut sitt bekymmer, och till och med dina fiender kan lida mer än du tror, och om inte annat kommer de att göra det när du väl ertappar dem, och utsätter dem för hämndens bann och domslut.

”Gudarna straffar somliga med detsamma, men för de verkligt stora skitstövlarna tar det ofta något längre tid” lyder ett gammalt svenskt ordspråk. I förra veckan såg jag det besannas återigen. Jag hade en gång under tio års tid en chef på mellannivå, som var något av det mest elaka, trolösa och baksluga ni någonsin kan föreställa er. Men vad hände under årens lopp ? Jo, hans hustru lämnade honom, och han började dricka. Så dog hans föräldrar, och av en nyss pensionerad kollega, vars liv den här personen också förbistrade om än inte förstörde, fick jag höra att hans älsklingsdotter just dött. Hon studerade vid Uppsala Universitet, ditskickad med sin fars pengar vid tjugoett års ålder, men råkade ut för en sällsynt illvillig professor – inte i Runologi och vid namn Williams – men i alla fall – och så begick hon självmord. Förutom en sällsynt ohängd son har min gamle chef nu inga anhöriga alls kvar i livet, och det sägs; att han nu tillbringar det mesta av sina dagar i nedbrutenhet och sorg; ja han sitter bara där och stirrar tomt ut i tomma intet framför sig.

Om det är sant att dygden kan vara sin egen belöning, är förräderiet sitt eget straff.

Vid underrättelsen om alltsamman kände jag varken sorg eller glädje, och inget annat heller. Bara tomhet, och så är det ofta när hämnden till slut inställer sig; och de skyldiga till sist faller offer för sina egna ränker. Nornornas kvarnar må mala trögt, men till slut skapar de rättvisa. Linné samlade exempel i levnadsöden han stött på eller hört talas om, och själv har jag gjort observationer om att en del av det han skriver mycket väl kan vara giltigt än idag, som till exempel detta med att fädernas missgärningar skall gå igen på barnen.

Skulptur av Nornorna i Ribe, Danmark

De föräldrar som begår misstaget att döpa sina barn till Loke, Hel, Angerboda och andra destruktiva namn får ofta barn som inte lever länge, eller som drabbas av sjukdomar och andra fel. Våra namn betyder mer än vi tror, för var gång vi uttalar dem blir vi tvunga att tänka på vad namnet betyder, och destruktiva tankar framkallar destruktion. Rättvisan vinner i längden, och dygden finner alltid sin man.

Tro mig, ni hedna och ludna, ty mycket har jag sett, och än mer jag vet som ni inte vet…