Spridda tankar om Max von Sydow, Gudinnan Hel och det Kristna Helvetet…

”Så vandra våra store män
från ljuset, in i skuggan
Här vilar denne riddaren
utav den Förgyllda Suggan”

– Carl Mikael Bellman

– ”Max von Sydow är död –
Men vad ska det då bli av hans hund ?”
– Vad menar du ?
– ”Jo, Tax von Sydow…”

(dialog från min arbetsplats, dagen till ära)

Kanhända är det vanartigt att skämta när en stor svensk skådespelare är död, kanhända inte. Det är i alla händelser mycket hedniskt, ty döden är inget som vi Hedningar och Asatroende är det minsta rädda för. Max von Sydow lämnade det jordiska idag vid 90 års ålder. Han var sedan 2002 inte bosatt i sitt hemland, utan i Frankrike, där han också blev Riddare av Hederslegionen. Han gjorde vårt land känt utomlands, men i Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvéns Sverige varken kunde eller ville han leva – för vårt land gynnar inte konstnärlig verksamhet eller fritt skapande numera. Och han var en sådan skådespelare som på film gestaltade praktiskt taget allt, från Kejsar Ming i Blixt Gordon till Riddar Antonius Block i ”Det sjunde inseglet” som heter ”The Seventh Seal” på Engelska…

”The Seventh Seal” = Den sjunde Sälen… ? (Knubbsälen på bilden har i vanlig ordning MISSFÖRSTÅTT alltihop..)

Bilden från Bergmans film, där Max von Sydows veteran från de kristna korstågen spelar schack med döden, är klassisk; och finns väl snart sagt på alla Västerlänningars och kristnas näthinnor. Max von Sydow var bara 28 år när denna film gjordes, och dessutom spelade han samma år (1957) i Bergmans ”Smultronstället” vilket är en mycket bättre film om döden, för redan från första början handlade von Sydows rolltolkningar just om gamla män, och livets slutskede, lustigt nog.

 

 

Undersöker man Bergmans dialog i filmen, kommer den ibland farligt nära slapstick, som när riddaren konstaterar att Döden fick svart när de drar om pjäsernas fördelning, och döden trött replikerar att ”det passar ju bra !”. Han svarar också som en gammal man, oändligt blasé och livserfaren på repliken ”Vänta litet!” med ”Så säger ni alla...” ungefär som om han hade hört denna replik till leda, och minst en miljon gånger förut – för han ger ju sällan några uppskov. ”Smultronstället” där en gammal professor lungt och stilla tar avsked från livet och till sist välkomnar döden, efter att ha konfronterats med minnena av en symbolisk Frejas lund och en gammal ungdomskärlek är mycket mera hednisk till innehållet än Bergmans vanliga kristna ångestfantasier, som tenderar att bli väldigt, väldigt tjatiga, precis som kristendomen eller krystendummen i gemen.

”Smultronstället” av Ingmar Bergman anlägger en Hednisk syn på Livet och Döden, inte en kristen. Det var hans mest hedniska film någonsin, förutom ”Jungfrukällan”

Naturligtvis visar statstelevisionen i afton Det sjunde Inseglet i repris, men jag tänker för min del inte se om den, utledsen på dess kristna världsbild som jag är. ”Smultronstället” och många andra av Sydows filmer skulle passa bättre för en repris. En av de bästa rolltolkningar jag sett med Max von Sydow är den sorgligt undervärderade och ofta (dvs i Sverige ) ignorerade ”Three Days of the Condor” eller Tre Dagar för Kondor, en spionthriller, som i bokform omfattade sex dagar, och inte alls tre..

 

Max von Sydow spelar här Joubert, en lejd mördare och dubbelagent, men han är så långt från Stellan Skarsgårds och Peter Stormares totalt orealistiska, barnsliga, gapiga och skrikiga action-hjältar som det överhuvudtaget går att komma. Joubert är bärdig från Strassburg eller Strassbourg i Elsass-Lothringen, talar både tyska, engelska och franska samt alla andra större världsspråk inklusive ryska, och man får veta att han redan i ungdomen dels mördade till förmån för de allierade, men ibland till förmån för nazisterna; och under 1970-talet har han övergått till att ibland stödja Sovjet, ibland USA, allt efter vilken sida som för tillfället betalar bäst för hans tjänster.

Joubert ser ut som en gammal Jurist eller kanske revisor, och är en man som arbetar ytterst långsamt, men metodiskt. Han använder en gammaldags läderportfölj med en gammaldags glastermos med plåthölje och en riktig kork, och häller försiktigt upp en skvätt kaffe åt sig själv, innan han skruvar ihop sitt mordvapen, som jag tror är ett Mannlicher-Carcano-gevär, för övrigt ett av de bästa prickskyttevapen som någonsin tillverkats. Joubert är också gammal ungkarl, lever ytterst enkelt och spartanskt på billiga hotell och förflyttar sig hellre med tåg, spårvagn eller buss medan han är klädd i en gammal brun hatt och pepitamönstrad trenchcoat. Ingen lägger märke till honom, därför att han flyter in överallt – men på något sätt ÄR han ett förkroppsligande av själva Döden, en mycket modern och kyligt opersonlig och effektiv död, visserligen, på ett sätt som egentligen är oerhört mycket mer skrämmande än Bergmans medeltida pajas.

Joubert har också modellbygge som enda hobby – en egenskap han delar med mig – och i en minnesvärd scen sitter han med ett antal färgburkar och små penslar uppradade framför sig på sitt skumma landsortshotell, som väl kunde ha legat i Karlstad eller Falun. Sedan ser man att han målar och snidar en liten, liten figur av den medeltida döden, som sitter på ett tornur i hans barndomsstad Strassbourg (se mina tidigare inlägg om julmarknaderna där och Le Marche de Cochons au Lait – ”Spädgrisarnas marknad” vid sidan om katedralen) – 1976 eller så, när jag såg den här filmen för första gången – men då var jag inte gammal – tyckte jag att det var en mycket minnesvärd scen…

Döden slår på pukor – från tornuret i Strassburgs katedral…

Joubert bygger också fina små urverk, vilka han förstås använder för allehanda bomber. Å andra sidan är han absolut ingen terrorist, han är noga med att inte skjuta sina offer utan ljuddämpare, och aldrig så att barnfamiljer eller någon utomstående ens skulle kunna höra det, vilket ju är snällt av honom. Men han mördar, skjuter och spränger folk i luften hela filmen igenom, vill jag minnas, helt utan att gå upp i affekt som herrar Skarsgård eller Stormare, helt utan större gester eller åthävor än en försiktig höjning på ögonbrynen då och då, då ett nedblodat offer inte faller ihop på gatan fort nog, utan att den pedandiske herr Joubert måste skjuta honom en extra gång genom knäskålarna också.

En annan minnesvärd roll av Max von Sydow tycker jag är den där han spelar Hamsun, den åldrade och alltmer senile norske författaren. Hamsun befinner sig på fel sida under Andra Världskriget, men åker iväg för att träffa Hitler och försöka underlätta förhållandena för hans många landsmän som sitter på Grini, och många andra tyska läger, men utan att lyckas. Hitler, konstaterar Hamsun besviket, är en dumbom som inte lyssnar, inte förstår någonting och inte hör på hans budskap överhuvudtaget – som alla kristna despoter.

Det är värt att minnas, att Hitler var troende katolik, hela livet igenom. Han stödde aktivt de kristna kyrkorna, och utan kristendomen, fanns aldrig någon antisemitism, inte heller nazismen, som ju bara ersatt Jesus med Adolf, från en Führer till en annan, så att säga. Kristendomen är ju som nazismen i sig en totalitär lära, men våra förfäder var aldrig någonsin antisemiter.

Jajamen ! Gamle Adolf han var kristen han… Och inte mycket bättre för det…

Nu när Max von Sydows livsgärning som skådespelare är slut och över, kan man konstatera att han påfallande ofta spelade ”gubbroller” – från Smultronstället, som han alltså gjorde vid 27 års ålder – och kanhända var det väl hans far, eller någon äldre släkting han gestaltade om och om igen, med sin stammande gammelmansröst, som nu tystnat för alltid. Så tolkar jag det i alla fall.

Ställd inför detta faktum kan vi kontrastera den Hedniska och Asatrogna synen på Döden, jämfört med Kristendomens eviga dödsgestalt. Den kristna döden är alltid en man, Liemannen, eller ett utmärglat benrangel, ett ruttnande, motbjudande lik, som formligen osar och stinker av de kristnas eviga Helvetes-rädsla.

Men den Asatrogna döden, däremot – är en kvinna – eller med andra ord Hel, gudinna över underjordenHel är den äldsta av alla skapade varelser, vet vi genom Eddan, och det är följaktligen fel i sak att avbilda henne som en ung kvinna, vilket Amerikanerna och en massa andra människor som inte vet bättre ändå gör. Hennes blotta namn har med höljande, helande, helhet att göra.

Hel borde alltid skildras som en gammal gumma, för det är så hon framstår i källorna. Jag har tagit upp detta ämne tidigare, och när det står att ”Hel är till hälften Blå, till hälften Blek” vilket är det enda som finns noterat om hennes utseende, så måste vi komma ihåg att det Norröna ”Blå” också står för färgen svart, man säger ju ”Blåmän” om negrer i Islänningasagorna, till exempel. Jag har skrivit om detta ämne tidigare, inklusive hur de kristna Amerikanerna totalt feltolkat gudinnan Hel, och påstått att hon skulle ha ett levande ansikte på ena sidan huvudet, på den andra en dödskalle, vilket man kan se på många teckningar, fast det är totalt felaktigt. Med precis samma rätt – eller snarare fel – skulle man kunna tolka att ”hälften” väl i så fall kunde syfta på Hel-gestaltens nedre eller övre halva, och inte bara på höger och vänster.

Kristendomen och det kristna tänkandet lyckas aldrig frigöra sig från sin inre schizofreni, och motsatser, som svart eller vitt, ljus eller mörker.

Om Hel är – till hälften blå, till häften blek som sagt så syftar det på en sammansatt verklighet, idel komplexa känslor, som vi alla nog märker av om vi konfronterats med döden i vårt privatliv, till exempel genom någon nära anhörigs död. Dödsgudinnan Hel är en befrierska, som döljer de döda nere hos sig i underjorden, och därmed inte någon renodlat negativ figur. Hennes gillessal Okolner beskrivs som en glad och positiv plats, där eldar brinner av sig själv utan att man behöver hugga ved till dem, och när Thangbrand mördaren, den självutnämnde missionsbiskopen kom till Island, hälsade hedningarna honom med ropet att de själva gärna ville besöka det kristna helvetet – där var ju varmt och gott som i en bastu, och alla deras förfäder var också där…

Samma svar lär Radbod, Frisernas siste hedniske kung ha svarat frankernas missionärer med – om hans förfäder var i helvetet eller hos Hel, ville han själv inte hamna någonannanstans.

Hel gömmer i Okloners hall också Liv och Livtraser, det sista människoparet, som i sinom tid skall överleva Ragnarök och befolka jorden på nytt. Hon är ett slags naturens städgumma, likt ”Gumman Tö” i Elsa Beskows smyg-hedniska sagor, och en helt nödvändig del av tingens ordning, som det inte lönar sig att vara rädd för.

Elsa Beskows sagogestalt ”Gumman Tö” – aktuell såhär års och Vårdrottningen är barnkammar-versioner av Hel, respektive Freja…

I Tyskland finns ”Frau Holle” eller ”Fru Hulda” som ett slags sagogestalt också i mycket sen tradition, ända in till 1800-talet och bakom denna Dis eller gudinna vid vinterns slut och vårens början, står förstås den Nordiska Hel, efter vad man konstaterat. Liksom Baba Yaga, den ryska och slaviska motsvarigheten till Hel som dödsgudinna, kan hon sända snö och stormar över jorden, men de som orkar konfrontera henne, får hennes välsignelse.

”Frau Holle” tänks skaka ett täcke över jorden, vilket ger snöstorm

Blidväder och stormar i Febrauri-Mars skylls fortfarande på Frau Holda, och Ingrid Ylva, den mytiska grunderskan av Folkungaätten, ska från Bjälbo kyrkas torn i Östergötland ha skakat sina bolster med orden ”häst och kär av varenda fjär´” och då uppstod en väldig armé av döda, i stånd att driva bort Folkungarnas fiender… I träsken vid Hohe Meissner i Tyskland finns också offersjöar åt Frau Holda som ännu är i bruk, och man kan jämföra med kulten av Nerthus, eller Nehalennia bland kontinentalgermanerna… Hels Vite, eller det straff som Hel utmäter åt somliga, de kristna då mest, är oss hedningar rysligt fjärran, och vi vet att det är en god död och ett bättre liv som väntar i det hinsides…

Det fanns också en gudinna, stavad Hludana i det romerska Germanien, som är Hulda, Huldran eller Frau Holle – återigen Hel – i en annan form. Hel har bokstavligen varit dyrkad, i alla fall på kontinetalgermansk botten och kanske är hon så än, vilket är att beakta…

Modern staty av Hel eller Holda från Hohe Meissner, Tyskland

”Fensalar” eller offerträsken, är också Hels boning

Altare åt ”Hludana” eller Holda, dvs Hel – rest av Romerska soldater i Xanten…

I vilket Svenska Dagbladet söker efter Livets Mening

På Svenska Dagbladets ”Idag” sida var för två dagar sedan en artikel införd, som jag finner ytterst intressant. En viss Professor i Organisationsteori, som heter Tomas Brytting – men som enligt SvD:s artikel visar sig vara något helt annat än en opartisk forskare, eftersom han resonerar enligt en mycket stark kristen bias, inte minst därför att han själv är kristen, och inte tar hänsyn till att det finns helt andra förklaringsmodeller till Varats problem än de Monoteistiska och därmed Totalitära – lär ha samlat fem andra forskare kring sig och har ringt upp 501 slumpvis utvalda svenska hushåll och frågat efter vad de anser vara Livets Mening – och då skall man ha erhållit 1061 olika svar..

Den proletära duvan i keps må ha hört fel, men har en klar mening i sitt svar.. som är meningsfullare som svar än vi kunde tro…

Nu är Tomas Brytting kanske inte någon kristen fanatiker, och jag skall kanske inte tillskriva honom meningar och uppfattningar, som han inte har.  Han medger på sätt och vis att det finns helt andra förklaringsmodeller till frågan om Livets Mening som INTE har med kristendomen att göra, när han säger att svaren i hög grad är situationsanpassade.

Ibland, säger Tomas Brytting måste människor tänka deterministiskt, dvs att livets mening är en gång för alla bestämd av ödet och därmed opåverkbart, medan man i andra situationer kan åberopa människans fria vilja och i andra situationer luta sig mot ”gud”. I det senare svaret avslöjar verkligen Brytting sin totala brist på objektivitet. Precis som de flesta kristna är han totalt oförmögen att inse att det finns kulturer i vår värld som absolut inte opererar med Monoteisternas gamla Jehova, eftersom detta är ett extremt trångsynt och insnöat sätt att resonera.

Att inte vilja förstå, att det finns flera krafter och flera gudar i den ”andliga” dimensionen av verkligheten, eller att verkligheten de facto kan upplevas på andra sätt än det kristna, är verkligen mycket fördomsfullt. och det får mig faktiskt att sätta frågetecken framför om den studie Tomas Brytting snart publicerar i bokform verkligen är objektiv, eller ens vetenskaplig i sin bearbetning av allmänhetens svar. Frågor kan göras ”vinklade” och tolkningen av dem kan också ”vinklas” – det vet vi från statistiska undersökningar av alla de slag, även om man just i vetenskapliga sammanhang bör undvika att ”vinkla”.

En alldeles äkta Brytting, javisst – men är hans forskning objektiv ?

Det visar sig snart i SvD:s artikel. att Tomas Brytting är hemmahörande på Ersta Diakoni-anstalt, och alltså skrivit en kristen partsinlaga. Självklart är Professor Brytting fri att tycka och tänka vad han vill, och att ge ut böcker likaledes – det är inte det jag kritiserar – men jag ställer som sagt frågan om detta med att endast använda kristendomen som tolkningsram, egentligen utmärker vetenskapliga resultat eller vetenskaplig forskning.

Man kanske kan jämföra med de artiklar om Lyckoforskning som DN publicerat, och som jag kommenterat på denna blogg i det förgånga.

”Lyckoforskarna” – som ofta varit amerikaner – har hela tiden utgått från det sk ”Economic Man” begreppet, eller Adam Smiths klassiska liberala tes om ”Största Möjliga Lycka till Största Möjliga Flertal” som en drivkraft i samhället. Men detta är också ett oerhört naivt sätt att resonera kring lyckan, och meningen med livet.

Man skulle ju kunna säga att begreppet lycka och meningen med livet hör samman, åtminstone för de flesta människor enligt vad jag tror eller gissar, utan att ha vetenskapliga eller statistiska bevis och argument för den saken. Det går att teoretisera så, att en lycklig människa också ser en mening i tillvaron, även om detta inte automatiskt innebär, att en människa som insett tillvarons mening, verkligen är lycklig..  Meningen med livet skulle ju kunna tänkas vara helt fristående från vår egen, högst personliga lyckokänsla eller hur vi upplever den, och det beror då snarast på hur vi besvarar frågan om Livets mening och vad denna mening i så fall skall utgöra, först som sist.

En varning till Freja-dyrkerskorna och dyrkarna: Om du tror att kärlek är livets mål, kan eller bör du då älska alla människor helt oreserverat ? Vad händer dig i så fall ??

”Economic Man” teorin utgår från att alla människor hela tiden profitmaximerar, och lever efter principen om att mest pengar och högst inkomst automatiskt skulle innebära största lycka eller mening, vilket också Adam Smith förutsatte på sin tid. Men det visar sig i verkligheten, att så inte alls är fallet. Alla individer köper inte blodpudding till middag, trots att det är den billigaste och näringsrikaste maten sett per viktenhet, och vi väljer inte alltid det arbete, som ger den högsta lönen, eftersom en helt annan arbetsplats med sämre lön kanske känns meningsfullare för oss, liksom att åka någon annanstans på semester än till just det billigaste stället, som den Nationalekonomiska teorin hela tiden föreskriver att vi b-o-r-d-e göra.

Det vi kallar ”Maslows Behovspyramid” eller teorin om att människor alltid först tillfredsställer sina basala behov, som mat och dryck respektive sömn och säkerhet, och först därefter sekundära behov som uppskattning och social status (samt därmed kärlek, eller att vara populär) och slutligen mer intellektuella eller komplexa behov, som till exempel ”självförverkligande” eller ”andlig medvetenhet ” har lyckoforskarna redan fullständigt punkterat.

Det GÅR att vara fullständigt lycklig mitt under brinnande krig eller en naturkatastrof, nämligen, och forskning har visat att folk i U-länderna, som lever med vad vi tycker är väldigt låg materiell standard, är betydligt lyckligare samt ler och skrattar mer än folk i västvärlden, efter hur u-landsborna rent subjektivt uppfattar saken.  En människa skulle ju till exempel kunna vara vansinnigt förälskad och finna kärleken besvarad, och därmed finna en oerhörd mening i livet, oavsett om hon eller han lider den största materiella nöd, eller inte har sina basala behov typ grundtrygghet och mat tillgodosedda. En verkligt offervillig eller altruistiskt sinnad person, som ser livets mening i att hjälpa andra eller tjäna sitt samhälle, skulle också kunna vara lycklig och se 100% mening i livet oavsett om han eller hon rent personligen lider och plågas aldrig så mycket, även om genomsnittsmänniskan eller genomsnittsmedborgaren inte resonerar på samma ”helgonlika” sätt.

Därför är det betydligt mer intressant att summera vad svenska folkets vanligaste åsikter om Livets mening är, eftersom SvD kommer med en hel del citat – som förmodligen är menade att vara ordagranna – i högerspalten av sin artikel, och sedan analysera dessa i detalj, vilket jag härmed gör, filosofiskt lagd Asatroende Hedning som jag ju är – och med en medveten bias, istället för en omedveten.

Varför avvisar de kristna hela tiden Hedendomens svar på frågan om Livets Mening ? Varför tror de sig själva veta bättre än alla andra kulturer och religioner ??

Den första ”mening” som SvD redovisar, kan kallas den naivt hedonistiska. Människor som är hedonister, svarar genomgående att deras egen njutning går före allt annat, och att de bara och endast bara ser livets mening i att konsumera, vara glada och trivas. Ofta tillskriver man antika filosofer som Epikuros den här formen av Hedonism, trots att det inte alls är sant. Epikuros lärde nämligen ut, att det viktigaste i livet är att ungå smärta, obehag och överdrifter, och måttlös njutning leder till just överdrift och obehag, det vet vi allihop.

Det visste också våra förfäder, liksom alla andra Hedniska kulturer. I Havámál poängteras gång på gång, att man bör leva med sans och måtta som det högsta goda, både ifråga om mat, dryck och allting annat – ”Ej är så bra som man säger / ölet för människors ätt” – och även om det kanske finns enstaka Hedningar som fortfarande är oreflekterade eller naiva hedonister, har de flesta någotsånär kloka medborgare redan kommit bort från den uppfattningen.

Motsatsen till den naiva hedonismen är inte Idealism, i klassisk mening – även om man kanske kunde tro det – utan Nihilism, alltså konstaterandet att livet inte har någon mening, och därför enligt Svenska Dagbladet meningslöst. Enligt tidningen skulle ungefär 11 % av de tillfrågade säga detta som svar – men är det då rätt tolkning att tro, att dessa personer verkligen anser att tillvaron är meningslös, eller bortkastad ?

Meningen kanske inte är urskiljbar för våra mänskliga sinnen, och de som svarat kanske ser vidare vyer än de kristna uttolkarna – kosmos verkliga mening är kanske dold för oss – en åsikt som även Gnostikerna och en del hedniska riktningar hävdade på sin tid – och om det INTE finns någon ”gud” i kristen mening, kanske kosmos eller ”ödet” styr sig självt, vilket heller inte förutsätter absolut determinism i sig.

Men – och detta är ytterst intressant – flertalet av de som svarat på Bryttings undersökning, eller över 75 % tror att livet har en mening, och de flesta kommer längre än att bara uppge triviala, naivt hednositiska eller individualistiska svar som ”hälsa och välbefinnande, ekonomi och fritid” eller något ditåt.

I de antika kulturerna betecknade man en människa som bara brydde sig om sig själv, sina närmaste och sin släkt som lidande av ”idioteia”. Personen ifråga var helt enkelt att betrakta som IDIOT, ifall han eller hon bara brydde sig om sig själv, sina närmaste anhöriga eller sin släkt.

En individ som bara såg till detta, var ingen samhällsnyttig medborgare alls. På samma sätt var det i det gamla Norden. Man var skyldig att delta i allmänna Ting, när tingsmenigheten var kallad till att rösta, och man kunde inte avstå från att delta i tinget, eller samhället i stort. Alla fria män och kvinnor var tvungna att agera politiskt, och därmed socialt – de måste ta sitt samhällsansvar, helt enkelt.

De flesta människor anser idag också att det finns ett värde eller en mening i att hjälpa andra, och att agera solidariskt. Detta är också exakt vad den Nordiska hedendomen föreskriver, och alltid har föreskrivit, men även här gäller det påpekandet att det ska vara måtta i allt.

Resonerar vi som Bengt Lidner – den svärmiske 1700-tals poeten, och utbrister ”Från Nova Semblas fjäll till Ceylons brända dalar, varhelst en usling finns, är han min vän, min bror !” så gör vi oss själva bara en otjänst.

”Samhällsansvaret” eller ”Det samhällstillvända” ideal som skapades under svensk Socialdemokratis 1960-70 tal, har i många fall gått till betydlig överdrift, och orsakat stora problem i vårt nuvarande samhälle. Släpper vi in utländska unga ”ensamkommande” kriminella i vårt land, under förevändning att ”alla ska få det bra, alla ska med” osv gör vi bara oss själva en otjänst, eftersom det inte är vidare klokt att ”visa kärlek” emot de som faktiskt vill döda oss, eller vill oss uttalat illa. I många fall får ett sådant handlande tragiska konsekvenser.

Den ”godhets-hets” som vi ser i det moderna samhället, leder inte alls till något positivt, även om det finns en massa individer som går omkring och tror att livets mening finns i att visa ”godhet” – emot alldeles fel personer, som faktiskt inte gjort sig förtjänta av den, än mindre av att vistas ibland oss andra.

Richard Dawkins – den store Humanisten och Ateisten – utgav 1976 en bok med titeln ”den själviska genen” i vilken han ifrågasatte om skenbar ”godhet” och folk som ser livets mening i just detta i själva verket är så vidare ”goda” överhuvudtaget. Själv skulle jag vilja hävda att vad moderna antropologer och genetiker upptäckt, också har stora beröringspunkter med debatten om Livets mening.

Också i apflockar kan apor uppföra sig altruistiskt, eller ”med samhällsansvar” om man så vill – men bara gentemot den egna flockens medlemmar, eller apor de faktiskt är släkt med. En apa kan avlusa en annan, eller förse en sjuk individ med mat – men apan som gör så, har också en illistig beräkning med i spelet – den vet, att den kanske blir avlusad i sin tur av en annan apa, respektive blir hjälpt med extra mat, ifall den själv blir sjuk – och vad som verkar vara samhällsnytta, är alltså bara maskerad egoism, eller en evolutionär fördel som kommit till under tidens lopp.

Genom att visa skenbar ”godhet” emot den egna flocken, blir vissa ledande apor socialt framgångsrika, och får en starkare position i ap-samhället. Jämför med våra svenska kommunalpolitiker – ser ni likheten ?

En annan aspekt, som Tomas Brytting inte alls tar upp, är vad som kan hända i ett samhälle där olika grupper av medborgare har alldeles olika och oförenliga ideal, eller helt olika svar på vad livets mening är för något.  Antag att det finns en liten, extrem religiös minoritet någonstans, likt radikala islamister – sådana har vi en hel del av i vårt land nu – vilka anser att livets mening är att ”tjäna gud” (som Knutby-sekten) eller ”bedriva jihad” och tvinga alla andra, att anta deras sjuka ideal om meningen med livet.

Varken den stora majoriteten, som tycker att livets mening finns i något helt annat än detta, eller de radikala extremisterna kommer att bli nöjda och tillfredsställda i längden, eftersom där alltid finns en stor grupp som tycker något helt annat än de själva, och så utlöses förr eller senare en konflikt. Vi har sett vad Monoteismen kan föra med sig, inte bara i Knutby utan också i Syrien och Bosnien, och vi vet att tron på ”gud” i kristen eller islamistisk mening förr eller senare innebär inbördeskrig, sönderfallande stater och totalitära regimer.

Det är alltid bäst att framstå som en god liten apa i andras ögon. Den som apar sig för mycket, framstår som apart och kommer bli föremål för apartheid ! (Alfabetets användning, anar aporna aldrig !)

I de svar som avgivits av den svenska allmänheten av idag, finns ett svar som totalt lyser med sin frånvaro – i alla fall i SvD:s redovisning av resultaten – och det är mycket illavarslande. De som väljer Odins väg, till exempel, ser livets mening i sökandet efter mera kunskap, och anser att det just är detta som är det högsta goda.

Varken överdriven godhet, eller vad vi skulle kunna kalla för idealism och självuppoffring intill döds är svaret.

Inte heller är överdriven Hedonism, Egoism eller vad vi skulle kunna kalla en snävt ”Genetiskt-Kulturell” syn på lyckan eller Livets mening det bästa.

Det kan väl antas att vi själva – eller människor i gemen – egentligen svävar mellan alla dessa olika poler hela tiden – vilket även Tomas Brytting kommit fram till på alldeles egen hand, när han talar om Livets Mening som ”situationsanpassad”… Problemet är bara, att en värdeskala enligt ”economic man” eller kristendomens naiva ”ont-gott” är alldeles för naiv att inordna de flesta människors syn på frågan efter.

Verkligheten är Polyteistisk, och Polyteism är verkligheten, eftersom det finns fler svar än bara ett. Det kan vi inte ändra på.

NY Framgång för Hedniska Tankar – De ”Svenska” Kyrkan avrättat får KANSKE ett monument…

Idag påstås det vara Internationella Kvinnodagen, ett evenemang vars relevans man kan diskutera. Det finns inga ”Internationella Kvinnor” eftersom FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna fastslår, att alla människor har rätt till ett nationellt medborgarskap, och därför kan ingen enda människa i hela Världen, oavsett kön eller läggning, någonsin vara ”Internationell”.  Hur menar man förresten, att dessa internationella kvinnor skulle se ut ? Är de någon sorts ”allemanskvinnor” månne, eller annars någon handelsvara, eller kanske individer som tror att de kan ta sig in i vilket land som helst, helt utan pass eller hänsyn till det landets kultur eller lagar ?

För några år sedan utlyste man på nätet en Internationell eller Nordisk Valkyriedag istället, och det vore väl ett mycket bättre sätt att fira, ifall denna dag nu ska firas för någon eller något.

Alltnog, en viktigare händelse för dagen – i alla fall för mig som Asatroende Hedning – är att bloggen Hedniska Tankar nu fått framgång i en fråga, som den drivit i mer än fem år.

Alla de människor – antagligen mer än fyrahundra, men ingen kan säkert veta hur många de var – som avrättades av ”Svenska” Kyrkan, för att inte nämna alla dem som ”bara” torterades och fick bestående men, förlorade sin hälsa, blev utfrysta ur samhället, orätt fängslade i åratal och annars led under århundraden av Kristet och Monoteistiskt Tyranni kan äntligen få en smula upprättelse, låt vara att upprättelsen och de högst pliktskyldiga ursäkterna från ”Svenska” kyrkans sida kommer flera hundra år försent..

På Södermalm och Katarina Kyrkogård i Stockholm får kanske alla de som ”Svenska” kyrkan avrättade och förföljde för Häxeri ett Monument… enligt vad en nybildad organisation bland moderna ”häxor” hävdar (Foto Sveriges Radio)

Sveriges Radio och programmet ”Studio Ett” rapporterade i tisdags om att nutida ”häxor” nu bildat en organisation vars mål är resandet av ett monument över de avrättade, torterade och alla de människor den sk ”Svenska” Kyrkan (som i själva verket inte är ett enda förbannat dugg ”svenskare” än något annat samfund – den arbetar ju från en religion som inte hör hemma här i vårt land, utan i Mellersta Östern) plågade ihjäl och pinade till döds under flera århundraden.

Häxförföljelserna är inte bara något som hör 1600-talet till, vilket är viktigt att komma ihåg. Så sent som 1858 i Mockfjärd, Dalarna, torterades och fängslades svenska kvinnor systematiskt av ”Svenska” Kyrkan.  I det Katolska Polen förekommer Exorcism och Djävulsutdrivning samt Häxanklagelser fortfarande, och många människor där har utsatts för tortyrliknande förhållandenPå 1970-talet förekom flera liknande fall i Tyskland, som slutade med döden för de på falska grunder anklagade.

Och Häxprocesser, samt tortyr av påstådda ”häxor” förekommer fortfarande i vårt land, vilket man bör observera.

Så sent som 2012 upptäckte Åklagare i Sverige, hur barn systematiskt torterats och utpekats som ”häxor” – i kristna ”frikyrkor” som sprider sig över landet…

2012 upptäckte åklagare i Sverige hur flera fall av tortyr av barn och utpekande av ”barnhäxor” rasade inom den ökända frikyrkan ”The River” i Borås. Minst tre fall upptäcktes, men bara i ett fall blev det åtal och fängelsedom. Åklagarmyndigheten i Borås sa det året att mörkertalen är stora, och att man egentligen inte visste hur vanligt det här är.

En 14-årig flicka utpekad som häxa och allvarligt misshandlad av sina föräldrar och två präster. Flickan brännmärktes med en het kniv på armen. Hon fick elstötar i munnen från en elsladd, och man tvingade henne att dricka en blandning av sin egen urin och rengöringsmedel. Hon blev misshandlad tills hon kräktes och man höll henne vaken om nätterna (sk ”sleep deprivation”, en teknik som användes i Sverige i samband med 1600-talets häxrättegångar) genom att spela kristen musik genom högtalare. I fyra år, utan avbrott, pågick all denna tortyr.

Slutligen dömde man de två vårdnadshavarna – från Kongo- till långa fängelsestraff och placerade flickan i ett fosterhem, men de två prästerna gick fria.

”Svenska” Kyrkan må ha slutat utpeka folk som häxor eller avrätta människor idag, men förföljelserna fortsätter – och det finns juridiska bevis. Vi kan också ta upp den pågående rättegången emot Åsa Walldau och Knutby Filadelfia, där människor blev bitna i ansiktet, misshandlade och stuckna med gafflar, inte bara av Åsa Walldau – som uppenbarligen är psykopat – också andra präster i samma församling, slog, sparkade och hoppade på sina offer medan de låg ned på marken – alltsammans för att de vara stämplade som ”onda” eller som man se i Knutby – ”fel” – och därmed skulle ha förhindrat Kristi snara återkomst, något som Knutby-sekten de facto trodde på..

Allt det här visar med all önskvärd tydlighet att häxförföljelser och förföljelser av oliktänkande i religionens namn inte är slut i dagens Sverige. Det förekommer fortfarande, och det förekommer, varhelst kristendomen visar sig..

Det är just i den kristna tron, som det onda sitter – och det är också viktigt att förstå. Kristendomen delar enligt sin världsbild upp hela universum i ont och gott, och sätter dessa två inbillade storheter i direkt motsats till varandra. Man tror också på en allsmäktig Gud, och varje form av motstånd emot den påstått allsmäktige och hans representanter, eller varje form av självständigt tänkande; blir följaktligen stämplat som varande ”ont” – och så utser man vissa människor till att vara ”häxor” eller genomgående ”onda”.

Sedan börjar förföljelserna, och snart reser man häxbålen. Ingen kristen kyrka och ingen kristen person kan avsvära sig ansvaret från detta.

Sverige och Norge är några av de få länder, där de tidigare Statskyrkorna vägrat be sina offer om ursäkt för århundraden av förföljelse. I både USA, England, Tyskland och de flesta andra civiliserade länder har man bett om ursäkt, ändrat sina metoder och rest monument till minne av offren.

Sveriges Radio intervjuade i tisdags också den kvinnliga biskopen i Härnösands stift, där över 100 svenska kvinnor avrättades bara på ett enda år. Eva Byström, som den nuvarande Biskopen heter, säger att hon skulle ha arbetat för ett monument och för upprättelse till de kvinnliga offren i flera år, men hon låter inte speciellt övertygande. Hon skyller alltihop på ”tungrodda förvaltningar” som hon säger – trots att hon står i spetsen för en av dem – och på att kommun och Länsstyrelse i Härnösand på något dunkelt vis skulle ha motsatt sig, eller saboterat det hela (man har mycket svårt att förstå varför) och på tio år har det alltså inte blivit någon ursäkt, inte heller något monument.

Hon nekar också till att ta sitt ansvar för vad hennes företrädare har gjort, och hela intervjun blir en sannskyldig orgie i faktaförnekande och undanflykter. Hon skyller på att det skulle vara ”nitiska statstjänstemän” som stod bakom häxförföljelserna, när det i själva verket var den kristna tron som stod bakom. Utan kristendomen skulle några häxprocesser i Sverige aldrig någonsin ha ägt rum. De flesta akademiska forskare som undersökt fenomenet, som Ebbe Schön, Benkt Ankarloo, Birgitta Lagerlöf-Génetay,Bror Gadeliusoch många många andra är helt ense – och det är att utan kristendomens närvaro, skulle inget av detta hänt.

Dessutom var det visst inte bara kvinnor som avrättades i 1600-talets häxprocesser, om vi nu skall begränsa oss till dem. Särskilt i Härnösands stift och Lillhärdal, där förföljelserna var som värst (mer än en tredjedel av alla vuxna kvinnor i vissa socknar kan ha avrättats eller dött som ett resultat av ”Svenska” Kyrkans härjningar) dog också ett stort antal män. Som Bengt Ankarloo visat i sina avhandlingar, var faktiskt antalet avrättade manliga personer i Baltikum och det svenska Finland (som också hörde till 1600-talets Sverige) mångdubbelt större än antalet kvinnor, vilket man också får ta med i beräkningen.

Eva Byström ljuger slutligen rätt ut, när hon säger att Svenska kyrkan redan skulle bett om ursäkt år 2005. Detta är fel i sak. Vad som hände det året var att en enstaka präst i just Lillhärdal av alla platser på eget initiativ bett om ursäkt för vad som hände i den socknen, men ingen annanstans.

Visst – denna minnessten står i Lillhärdal – men ”en svala gör ingen sommar” – och häxförföljelser pågår som vi sett FORTFARANDE i dagens Sverige… Finns det någon ursäkt för alla dessa ”goda kristna ” ??

 

Det räcker inte med ursäkter, som ju inte kostar något och som dessutom kommer sådär 300 år eller mer försent. Det viktiga är att se till att det hela inte upprepas i någon annan form, och som vi ser av Borås, Knutby och tusen andra exempel – de kan mångfaldigas hur mycket som helst – så har de kristna kyrkorna eller samhället i stort inte slutat utpeka folk som ”häxor”, plåga dem och ställa dem inför rätta i olika på falska grunder inledda processer – socialt eller juridiskt – än idag. En rörelse som syftar till upprättelse är nog på tiden, oberoende om den nu anförs av ”nyhäxor”, påstått andliga personer, Hedningar, Asatroende eller andra.

Det är en lärdom för dagen – och själv är jag för min del övertygad om att det bara är en enda sak som hjälper – i alla fall i det långa loppet. Det är att gå ur alla kristna kyrkor, ta definitivt avstånd från dem och att bekämpa Monoteismen och alla totalitära ideologier – varhelst de visar sig.

Sådant är också denna bloggs mål och syfte – och det står jag för…

Åter ett inlägg från Henrik Williams…

Sveriges Radio intervjuade visst professor Henrik Williams, runolog som har är – i tisdags. Denna gång blir nog professorn inte felciterad, eftersom det var i etermedia intervjun skedde, men den verkar ändå vara  rätt så tendentiös. Runstenar liknas vid Sociala Media, och när de i de flesta fall tillkom som gravmonument, får vi här oss till livs att Runstenar restes för att personerna bakom dem ville göra sig kända – det är alltså inte herr professorn som vill göra sig känd, eller som lider av  ”Vikingasjuka” eller Ren Professoriasis – nej nej – allt beror på förfäderna…

Runolog i stadsparken – framför ännu en försliten och otydlig sten

Vidare får vi också en nytolkning av Örbystenen, som nu sägs vara rest av en person med namnet Vigbjörn Styrman, när han i själva verket hette Vigbjörn och var styresman över ett helt skepp – styrman är en yrkesbeteckning, det är inte ett egennamn – så är det än idag. Professor Williams erkänner också att runstenar och runologi är oerhört mycket mer populärt i hela Världen utom Sverige, där dess ställning är eftersatt, men inte ett enda ord nämns i radiointervjun om den undersökning som Upplandsmuséet publicerade härdomdagen, och som visar, att ett mycket stort antal runstenar i just Uppland vanvårdats av de kommunala myndigheterna där, och nu riskerar att förstöras och gå förlorade för alltid, vilket nog även Sveriges Radio borde uppmärksamma, om sanningen ska fram.

Dessutom sägs det också i inslaget att runstenar skulle ha rests av alla kategorier i det dåtida samhället, från det högsta skiktet av Jarlar och de som stod Konungen nära, till frigivna trälar, allt enligt vad Henrik Williams forskning har visat. Själv tycker jag det vore lärorikt, om Professorn då kunde exemplifiera med en, säger en enda sten, som då bevisligen ska ha rests av en frigiven träl. Att Assur-stenen i Upplands-Bro, Tolirs sten på Adelsö – rest av en man som var bryte i Roden, eller med andra ord militär befälhavare över hela Roslagens försvar – och andra stenar med kunglig proviniens faktiskt finns visste vi redan – men nya bevis är alltid lärorika att höra, förutsatt att någon ville lägga fram dem.

Allt som allt, ett tämligen sakligt inslag av SR i alla fall, och för det får landets alla Hedningar vara glada.

I vilket det Isländska Asatruarfelagid får hjälp från ett oväntat håll..

På Island och här i de Nordiska länderna talar man alltid om Asatro, men aldrig om någon inbillad ”forn sed” som är en kristen smädeterm från 1200-talet, som aldrig användes i hednisk tid och för vars bruk det inte finns några som helst bevis innan 1900-talet.

Den 2 Februari i år berättade ”The Reykjavik Grapevine” om hur Asatrufelagid och Hilmar Örn Hilmersson – den ende person i hela världen som verkligen har den minsta rätt att kalla sig Allsherjargodi, eftersom han representerar ett fungerande samfund på mer än tre tusen personer – fått hjälp från ett oväntat håll.

Buddhister i Thailand uppges nu har skänkt ”tusentals euros” till bygget av det kommande Gudahovet (ja,vi talar om Gudahov, men aldrig någonsin om ”tempel” som är ett latinskt och kristet ord) vars svårigheter jag redan tidigare skrivit om. Kostnaderna för den arkitektritade byggnaden uppges nu har stigit från 127 miljoner Isländska kronor till över 300 miljoner, men ändå har Asatrufelagid en solid ekonomisk grund.

Vid slutet, står segern – och detta innebär att hela Island får en kulturell och religiös sevärdhet av rang, konstaterar den Isländska dagstidningen ”Visir”.

När får vi Hedningar det första Gudahovet vid Gamla Uppsala, och när skänks den marken tillbaka till oss – platsens enda rättmätiga ägare ?

”Trots Allt” – Till RABULISMENS lov…

En av de mest intressanta bloggar jag läser på nätet nuförtiden heter ”Trots Allt” eller ”In Spite of it All”. Den skrivs av en svenska i Rom – förhållandevis till åren kommen- gissar jag – även om man ingenting bör säga om damers relativa ålder. Hon anser sig vara agnostiker, men skriver påfallande ofta om just de ämnen jag också behandlar, och det röjer att hon har fått Hedniska Tankar till skänks. Väldigt få människor torde idag veta varifrån titeln ”Trots Allt” kommer ifrån, och vad den egentligen syftar på.  Jag betraktar denna andra blogg som ”smyghednisk” eller utgiven av en människa, som är i färd med att bli hedning på allvar – då till skillnad från mig, som alltid varit det. Härmed införlivar jag den också med mitt länkskafferi.

Att möta bloggskribenter som har vad jag själv skulle kalla ”intellektuell verkshöjd” är idag alltmer sällsynt, och man kan naturligtvis ifrågasätta; om pöbelns närvaro på Internet egentligen gagnar någon, för på Internet omges man framförallt just av pöbel, likaväl som man gör det i levande livet – i alla fall om man befinner sig i Landet Löfvén eller det som en gång var Sverige.

Nåja, den okända som gör sin blogg, har inset Frau Holles storhet, och kåserar vittert om allt från skogsrån till masker, Luciafirande och Hedendom – samt röjer en hel del allmänbildning, också det en sällsynt egenskap i en tid som denna.

Ture Nerman läsande ”Trots Allt” – pressbild av K W Gullers, senast använd av Svenska Dagbladet igår

Och därmed är jag inne på den ursprungliga ”Trots Allt!” som var en tidning tryckt på riktigt papper, och alls inte någon blogg. Den skrevs av Ture Nerman, en av Sveriges skickligaste rabulister och journalister någonsin, och jag utgår såklart från att ni, mina läsare, är tillräckligt intelligenta och insiktsfulla för att veta vad en rabulist är för något. Jag anser mig själv vara en sådan också, tillika med min Hedendom, men jämfört med namn som Viktor Rydberg, Torgny Segerstedt eller H B Palmaer – den förste ”Östgöta-Correspondenten” har jag förstås lite att hämta, och har inte nått särskilt långt – ännu !

SvD publicrade så sent som igår en intressant artikel signerad Björn Cederberg, som var något av det mest underhållande ifrån den blaskan som jag läst på länge. Dock är artikeln felaktig på flera punkter. Cederberg skriver att Nerman var ”populär” och tilldelar honom en status som närmast folkkär, vilket han blev först efter Andra Världskriget, för medan det pågick så ville inga utgivare eller det politiska etablissemanget ha med honom att göra. nerman var kommunist, men inte av den naiva, dumdryga sorten som är blott alltför vanlig idag, särskilt ibland sk ”PK-människor” och närstående exemplar.  I själva verket var han så långt från begreppet ”PK” man alls kunde komma – liksom alla goda rabulister.

Ture Nerman gjorde hätskast tänkbara utfall emot både Hitler och Stalin. Han hatade alla totalitära filosofier inklusive kristendomen, som han också genomskådade; och under kriget avtjänade han också ett längre fängelsestraff för ”smädande av främmande makt” eller med andra ord Hitlertyskland. Det han egentligen fängslades för var prisandet av Hans Georg Elsers attentat – något jag också skrivit om – se min lilla berättelse om ”Urmakaren, som visste vad klockan var slagen” men man förbjöd hans tidning för allmän distribution på statlig järnväg eller väg, och som Cederberg avslöjar, hade Nerman redan förberett en ”samizdat” eller en underjordisk upplaga, välförsedd med tryckeri, stencilapparater och allt, för den händelse Sverige skulle drabbas av ockupation. Hur svenska politiker då som nu hela tiden var de totalitära ideologiernas medlöpare behöver jag inte skildra, eftersom Cederberg och Dagbladet redan gjort det.

Låt mig bara komma med en serie klassiska, rabulistiska citat – sådant som testar yttrandefrihetens absoluta gränser, men som är utomordentligt välfunnet, och som måste till, när man har med förtryckar-religioner som islam och kristendom eller andra totalitära läror att göra:

”Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr Biskopen omkring på kyrkogården och letar efter sitt huvud. Då log ärkeängeln Gabriel och sade: Den Gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fodrar ej, att biskopen ska visa sig med något huvud, eftersom han aldrig givit honom något sådant”  (HB Palmaer i den klassiska texten ”Yttersta Domen i Kråkvinkel”)

”Hemorrojderna har slagit upp i huvudet på Tsar Nikolaus I, och Påven är för gammal att komma av den heliga stolen”   (Hans Järta i Aftonbladet, 1835)

”Tyskland bör få fred på det villkoret att det nazistiska gangsterväldet helt utrota, tyskarna återfår sin frihet och judarna sina mänskliga rättigheter” (Ture Nerman, 1940)

Ganska kärnfullt, eller hur ?

Även om jag inte skall förfalla till eget beröm, gillar jag också ett par av mina egna formuleringar i denna blogg genom åren:

  • En Påve kommer sällan ensam
  • Och måtte den (om Regeringen Reinfeldt) snart nog förpassas till den historiens sophög, där regeringar av det slaget hör hemma
  • Levande tro är inte en ”sed” och sederna blir fanimig inte bättre för att någon djävla idiot påstår att de är ”forna”

Rabulismen är kort sagt en Humanism, ty den utövas av människor – skulle vi kunna travestera en viss kvinnlig svensk politiker med att säga – för att summera.

Pöbeln gillar förstås inte Rabulism, särskilt inte om den vänds emot den själv, eller det slags idoler och makthavare, falska profeter och Jesusar, som pöbeln alltid dyrkar. De flesta genomsnittsmänniskor blir heller aldrig rabulister, och hyllar aldrig typer som Palmaer eller Nerman, utan sätter dem oftast i fängelse för sin egen räddhågas skull, för genomsnittsmänniskan är nämligen väldigt, väldigt feg. Och feghet är för det mesta något man bör förakta.

En bra bok om Rabulism som intellektuellt fenomen, skriven av Ulf Nilsson 1981 – från Alkibiades till Villon, och vidare framåt..

Själv har jag alltid sett ned på fega, baksluga eller krypande människor,  sådana som gudsnådeligt böjer sig för överheten, krälar i stoftet som slavar inför sin kristne gud och som sparkar och slår nedåt, men smeker och stryker medhårs uppåt,  hycklande och falska som de är.

Det finns ett annat slags feghet också, som består av rädsla inför bajonetter eller skjutvapen riktade emot den egna tinningen, låt oss säga – och den sortens rädsla kan jag faktiskt förstå. Genomsnittsmänniskan strävar alltid efter att rädda sitt eget skinn, och de flesta människor som verkligen drabbats av just totalitära regimer, gangstervälde eller despotism överlever, just därför att de aldrig vågar sticka upp, utan förblir vanliga grå råttor och underhuggare.

Sådan feghet är kanske berättigad, om inte annat av överlevnadsintresse – men så har vi den sortens feghet, som är rädd för att bli skjuten i plånboken, eller de människor som är så fega och låga, att de är rädda till och med för andras ord och skriven text, som de fruktar mer än gevär eller bomber.

En annan hedning och rabulist därute skickade mig emellertid det här i kväll – och de orden pryder upp, angående det här med skillnaden mellan rabulister och genomsnittsmänniskor, eller sådana som verkligen ställer upp för yttrandefriheten och sådana som bara låtsas att de gör det.

En verklig skribent skriver inte för pengar, inte för att göra sig känd, inte för smicker, inte för att jamsa med den allmänna meningen. Han skriver för att slåss, och som sanningsvittne.

 

En Påve mellan flera eldar…

”Vi stekte Påvar
på torget en dag
– en liten Helvetes-gud
och jag.

Jag käkade fyra
han åt upp fem.
Jag stekte mina
– men han flamberade dem !”

(mycket mycket fritt efter Sten Selander, svensk poet)

 

Svenska Dagbladet rapporterar idag att Påven inte smittats av Corona-Virusvad nu den nyheten skall i svenska tidningar att göra. Tydligen har våra dagstidningsjournalister i det här landet ingen som helst förmåga till urskiljning, eller ens nyhetsbedömning – när de KUNDE ha tagit upp gårdagens ämne, till exempel…

Nåja. Sist jag skrev om Hans Helighet, så hade Hans Helighet utlyst den digitala Phastan, till att skilja från en vanlig fysisk fasta, och se denna synnerligen katolska uppfinning går ut på att man skall vara snälla emot varandra på nätet. Det skall man givetvis, och jag hoppas nu som enskild hedning att ni fortfarande hörsammar detta, medan Erik Helmerson väl för dagen hurrar som en galning i sitt Dagens Nyheter, och alla våra pro-katolska journalister och makthavare dansar en yster krigsdans och utbringar en fyrtio dagars tacksägelsefest, eller vad som nu faller sig lämpligt för våra kristna läsare just för dagen…

Visste ni att man i England fortfarande bränner Påvar på bål ? Visserligen bara in effige, men i alla fall… Detta sker varje ”Bonfire Night” i November…

Episoden med Hans Helighet Fransiscus, som vi får hoppas fortsätter vara en friskus, erinrar mig om en av hans illustra föregångare på Påvestolen. När Digerdöden härjade som värst, fanns det en Påve som hette Clemens den VI, som var Påve i Avignon, för på den tiden hade Europa inte bara två utan stundtals till och med tre Påvar samtidigt.

Påvens läkare rådde honom att sitta mellan två stora eldar, som byggdes på Påvepalatsets gård. Där fick Påven sitta och svettas ymnigt i flera månader, medan hans tjänare ständigt släpadde fram mer och mer ved att lägga på brasorna. Inga pestflugor och råttor kunde komma nära honom, men när flera månader hade gått och Påven magrat betydligt, tycktes han ha fått sig en rejäl försmak av helvetets eld, enligt vad onda tungor på den tiden – det här var på trettonhundratalet ! – förmälde.

Men så är det väl med onda tungor, skulle man tro. De förmår intet emot en andans man, och den som är rättfärdig och inte sviker sina gudar, behöver inte frukta pestråttorna.

Själv är jag som bekant hedning, och har redan fått förlåtelse för alla mina synder, eftersom blotta begreppet synd inte finns i Asatron eller Hedendomen – så bli hedningar ni också, så slipper ni detta katolska helvete !

Hedendomen har redan bevisat sitt värde…