VANVÅRD hotar Upplands Runstenar – SAMTLIGA Kommuner har misslyckats med sin uppgift.

Islandsbloggen kunde igår också rapportera om hur ett 40-tal personer som visat sig lida av sk. Corona-virus nu satts i karantän borta på öriket, som alltjämnt gör vad Stefan Löfvéns Sverige inte gör, och försöker skydda sina egna gränser. Och så kan vi byta ämne ett tagNu över till en spännande rapport från Upplandsmuséet…

Alla någotsånär allmänbildade svenskar vet, att Uppland är världens runtätaste område, med mer än 1100 väl dokumenterade runinskrifter. Ändå kan Länsantikvarien i Uppsala Län och Upplandsmuséet visa, hur ett av de viktigaste svenska kulturarven håller på att förstöras till följd av vanvård, och brist på ansvar från kommunernas sida.

 

Bild hämtad ur Upplandsmuséets undersökning. Vanvården har varit så svår, att stenen gjorts oläslig.

En gång i tiden hade Sverige ett väl fungerande system för att förvalta just Runstenar. Markägare och frivilliga krafter hade huvudansvaret, och allt Riksantikvarieämbetet behövde göra, var att då och då lägga ut mycket små summor för skyltning, samt ge råd om hur stenarna skulle borstas och rengöras med några års mellanrum, målas i med oskadlig och miljövänlig färg, och ge råd om hur markägare skulle göra för att hålla oönskad vegetation och fridstörare borta.

Men så kom Regeringen Reinfeldt till makten. Ex Cathedra och från talarstolen förklarade den dåvarande Statsministern att Svenskarna aldrig haft någon kultur, att de inte var kapabla att åstadkomma några kulturella framsteg själva, parat med andra grovt rasistiska uttalanden om svenskar och Nordbor i allmänhet. Kulturmiljöförvaltningen skulle avvecklas, den gamla fornminneslagen, som varit gällande ända sedan 1600-talet togs bort och ersattes med en ny. Dessa åtgärder var förstås inte tillkomna av en slump, utan följde en tydlig, men dold agenda.

Regeringen Reinfeldt – och Regeringen Löfvén som följde sedan, och som trots att den förlorade vad som skulle ha varit ett demokratiskt val ännu sitter kvar – vet förstås, att människor som inte känner till sin egen kultur, sitt språk, sin historia och sitt ursprung blir rädda och osäkra. Då är de också lätta att styra och påverka, och det är precis det vissa politiker vill.

På samma sätt gjorde på sin tid Josef Stalin i Baltikum och i Östeuropeiska länder. Balterna fick lära sig att deras historia saknade betydelse, och de förbjöds att tala sina egna språk – för de skulle ersättas av ryskan. På samma sätt sa EU:s ledare till svenskarna att ”Sveriges historia saknar betydelse” vid EU-inträdet 1995, och som vi sett tyckte det svenska Skolverket så sent som i fjol, att all undervisning i historieämnet före år 1800 ungefär skulle tas bort från svenska skolor. Redan på 1990-talet förklarade en Socialdemokratisk Minister att ”Kulturarvet saknar all betydelse” och så har den nuvarande politiska elitens inställning varit allt sedan dess.

Exemplen kan mångfaldigas.

Resterna efter den sönderslagna stenen U 688 på Skoklosterhalvön i Bålsta Kommun. Kommunen har varit medveten om saken i flera år, men vägrar vidta någon åtgärd.

En av de första åtgärderna som Alice Bah Kunkhe (mp) gjorde efter sitt maktövertagande då Regeringen Lövén tillträtt, var att helt avskaffa systemet med ”Runstensfaddrar” som varit på dekis i många år, och underfinansierats, samtidigt som RAÄ underlät att skaffa nya rustensfaddrar, även om man mycket väl visste, att kunniga Hembygdsföreningar, lokala Muséer och andra kompetenta intressenter faktiskt fanns. Hon yttrade också ett särskilt hat och agg emot Torshammar-ringar, och bestämde, att alla muséer i landet omedelbart skulle ”gallra ut” fornfynd ur sina samlingar – särskilt då fynd med anknytning till Asatron, och den äldre, självständiga Nordiska religionen.

Detta blev väl dokumenterat genom undersökande journalistik i SvD.

Mer om hur Kulturministern beordrade förstörandet av just sk ”amulett-ringar” eller ringar med Torshammare på kan du läsa här, Stockholms Universitet och arkeologer där kunde också visa, hur Torshammar-ringar från de norra förorterna och sk ”utanförskapsområden” med muslimsk majoritet systematiskt förstörts, och hur fornfynd gått till metallåtervinning. 

Detta hände 2017. Under 2018 uppträdde plötsligt och ryckvis Regeringen Löfvéns Justitieminister Morgan Johansson med krav på att Tyrrunan och Odal-runan skulle totalförbjudas i form av en ny lag – vilket sannolikt hade inneburit att ännu fler runstenar förstörts. Som vi vet misslyckades detta ”spontana” tilltag via omfattande folkliga protester och namninsamlingar, samt offentliga demonstrationer, men Justitedepartementets utländska press-sekreterare lät slutligen deklarera, att man skulle ”arbeta vidare med frågan” trots att en offentlig statlig utredning från Göta Hovrätt sagt blankt nej till det Socialdemokratiska förslaget.

Alla dessa åtgärder från ansvariga politikers sida är ingen slump, utan delar i en medveten kulturpolitik med rasistiska inslag, och det måste man förstå.

Som vi sett helt nyligen har också stora och brett upplagda reklam-kampanjer, bla från SAS och andra stora aktörer inom näringslivet gjort propaganda för ”Reinfeldtandet” och gång på gång hävdat att Nordbor och svenskar är kulturellt underlägsna, att de aldrig kan styra sig själva, att de måste styras utifrån, att andra folk måste invandra hit och att vi ska genomföra ett befolkningsbyte, osv osv.

Det är just med bakgrund i detta, som man ger sig på Sveriges fornminnen och runinskrifter. Politikerna och Regeringen vet, att om de utplånar de synliga spåren efter ett självständigt Sverige och ett självständigt tänkande också i själva kulturlandskapet, så blir det lättare att slå i svenskarna alla lögner.

Vantrivsel, rädsla och främlingsskap sprider sig i kulturförstörelsens spår. Folk blir rotlösa och förvirrade. Kriminaliteten ökar – diverse andra kulturer kan göra ”som de vill” och behandla svenskarna därefter – när den lokala förankringen förstörts, är också själva spåren i landskapet borta för alltid. Och det är just dit allt fler och fler svenska politiker strävar.

Runstenar, gravhögar och fornminnen är skenbart en ”liten fråga” men det är här man valt att börja. Tendensen är tydlig och klar, och finns dokumenterad redan sedan 1990-talet.

Två stenar från Veckholms socken, som vanvårdats och gjorts oläsliga av Enköpings Kommun. Ännu fler exempel finns i Upplandsmuséets dokumentation.

Arkeologen Robin Lucas har nu i två år dokumenterat alla skador, som det avskaffade systemet med delat ansvar från Riksantikvarieämbetet eller staten, och de privata markägarna och sakkunniga ute i landet orsakat. Under hela 2000-talet har skadorna accelererat, särskilt då de senaste åren.  Han har vetenskapliga bevis och fotografier som visar att:

  • Runstenar har körts omkull vid snöjröjning intill större vägar, orsakat av kommunala entrepenader
  • Runstenar har avsiktligen välts, och blivit liggande på marken, utan åtgärder från kommunerna
  • Runstenar har täckts över med vegetation och lavar, eller drabbats av frostsprängning till följd av okunniga ”lagningar” från kommunerna
  • Minst 30 stenar är i så dåligt skick, att de hotar att totalförstöras
  • Närmare en dryg tredjedel av runinskrifterna är så täckta av mossa och lav att runor eller ornamentik svårligen kan läsas.
  • Hälften av runinskrifterna antingen helt saknar skyltning eller har skyltar som är skadade, oläsliga eller saknar relevant information och därför borde bytas.
  • Två tredjedelar av runinskrifterna saknar imålning, eller har blekt eller ojämn imålning. Detta inkluderar även inskrifter som är så täckta med lav att inte går att av bedöma inmålningens kvalitet.
  • Närmare hälften av runinskrifterna står så att de skyms eller direkt hotas av omkringliggande vegetation, som behöver röjas

Allt detta står att läsa och beskrivs utförligt i Museirapporten, som jag nu citerar ordagrant.

Det finns också flera exempel – från andra län – som inte tas upp i rapporten – på hur kommuner totalt misslyckats, sedan ansvaret vältrats över på dem. Både kunskap, ekonomiska resurser och sunt förnuft har saknats i de kommunala förvaltningar, som helt och hållet fick ta över, och som sedan lämnats ”vind för våg” utan att Länsstyrelserna eller RAÄ fått ”hålla koll” på de kommunala tjänstemännen.

Karta från Upplandsmuséets officiella rapport 2020-1. Stenar i rött kräver OMEDELBARA åtgärder, om de alls ska räddas. Alla, samtliga, varenda en av  Länets kommuner har MISSLYCKATS lösa sina uppgifter och inte tagit ansvar. Även stenar i gult och orange kräver åtgärder om de inte ska gå förlorade inom en kort följd av år.

Här ovan visas en bild på den kända sk ”Holmfastristningen” från Södertälje Kommun, belägen nära en sk kommunal ”no go-zon”. Det sägs att okunniga kommunala entrepenörer hade misslyckats med en sk ”stentvätt” som de utförde med högtrycks-spruta. Inte bara en utan tre ristningar skadades vid samma tillfälle – som Statstelevisionen SVT kunde berätta om.

Var det bara ”en ren tillfällighet” eller ”ett olycksfall i arbetet” från en okunnig kommunal entrepenör ?

Vem var det, som höll i högtrycks-sprutan, och varför såg inte den personen, att han systematiskt lät strålen kladda ned inskriften på stenarna ?

Kan man göra så av ren slump, eller fanns där kanhända UPPSÅT att skada och vandalisera ??

Här ser vi ett fall från Upplands-Bro kommun år 2015. I april det året upptäckte en viss Anna Flodell Lindberg hur sk ”ensamkommande” sprayat en kristen symbol (”guds” allseende öga i en triangel) tvärs över en tusenårig runinskrift, som kommunen lämnat obevakad i ett ökänt bostadsområde. På bilden till höger ses hur både Riksantikvarieämbetet och kommunen inte tagit bort sprayfärgen ett helt år senare (alltså 2016), och hur stenen skadats ytterligare – för trots anmälan till både RAÄ och kommunen skedde ingen som helst åtgärd…

Här ser vi ett vykort från 1920-talet med den sk ”Ramsundsristningen” eller Sigurdsristningen i nuvarande Eskilstuna kommun. Den var helt orörd och oskadd tills för något år sedan, tack vare lokal markägares omsorg.

2018 såg miljön kring ristningen ut såhär:

Eskilstuna kommun lät på grund av en okunnig och klåfingrig kommunpolitiker, en kvinna vid namn Kristina Birath (glöm aldrig det namnet !) försöka ”handikappanpassa” ristningen, som man sa, och lät den billigaste entrepenad-firma man kunde upphandla slå ned armeringsjärn och betongpålar i runhällen, alldeles intill ristningen. Projektet kostade flera miljoner.

Polisen inledde en förundersökning om fornminnesbrott den gången, men både byggfirman och ansvariga politiker gick fria för det fruktansvärda Birath-dådet, som kunde kostat hela världen en av dess mest kända runinskrifter med unika, mytologiska motiv.

Kommundirektören fick gripa in, och beordra ett återställande av vad Eskilstunas byggnadsnämnd och kulturförvaltning själva orsakat, utan att rådgöra med Länsantikvarie eller RAÄ, som var emot hela bygget. Ytterligare miljoner gick till spillo med att riva ramper, ta bort armeringsjärn och hålen de orsakat, men helt återställd blir ristning och omgivningar aldrig mer.

Kulturvärden har redan förstörts för alltid – och Kristina Birath ställdes aldrig till svars, men religiös som jag är tror jag att hon en gång kommer att få sitt straff, om inte i detta liv, så i nästa – och då ska hon få svara för vad som gjorts…

Nornors dom du vid näsen får” står det i Eddan, och ”den som rubbar jordens makt och lägger jord igen / begår en värre synd / än den som dräper män” står det i Dalalagen.

Kanhända något att tänka på för våra folkvalda – eller vad tror ni, kära läsare ?

”En gång skall själva stenarna ropa !” lär det stå i den kristna bibeln..

Spåren efter Regeringen Löfvéns felaktiga kulturpolitik är tydliga.

De består bland annat av cirka 300 av 1000 eller fler vandaliserade, vanvårdade, omkullvälta, övervuxna, nerkörda, bortglömda, misshandlade Uppländska runstenar. Hur kan det någonsin rättfärdigas – och var det inte ett stort misstag, att lägga på Sveriges kommuner ytterligare ett uppdrag, som de inte varit kapabla att sköta ?

Nu påstår Upplandsmuséet i sin undersökning, att det rätta är att markägare, frivilliga krafter, amatörarkeologer och hembygdsföreningar återigen måste engagera sig – som det var från början – och som det faktiskt var före 2015, då en viss Alice Bah Kuhnke, tidigare utvikningsmodell i herrtidningar och ordförande i Disney-klubben, fick ansvaret för ett helt lands kulturpolitik.. Och som vi vet har man ännu inte fråntagit Miljöpartisterna samma ansvar – som de aldrig någonsin borde fått inneha…

Jag slutar detta inlägg med en liten insändare från Enköpings-Posten nu i veckan, som visar ännu en bild på en vanvårdad runsten. Som vi vet har det skett minst sagt underliga ”multikulturella inspel” vad gäller fornminnen i Enköping tidigare, och detta trots att man i angränsande län lyckats så mycket bättre.

I orten Morgongåva i Västmanland, till exempel, finns en hel fornminnesförening.

De reste 2018 en kopia på en lokal runsten, som stulits från Sverige, och på olaglig väg fraktats till ett Universitet i Edinburgh, där den fortfarande står.

Överallt i vårt land finns kunniga, pålästa och drivande människor. Hedningar, som vårdar stenarna och vårt arv – istället för klumpiga och okunniga personer i kommunala förvaltningar…

Varför inte UPPHÄVA Regeringen Löfvéns politik, och återställa systemet med Runstensfaddrar, lokalt markägaransvar och statlig kontroll ? (Eller hur, Riksantikvarieämbetet ?)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s