I vilket det Isländska Asatruarfelagid får hjälp från ett oväntat håll..

På Island och här i de Nordiska länderna talar man alltid om Asatro, men aldrig om någon inbillad ”forn sed” som är en kristen smädeterm från 1200-talet, som aldrig användes i hednisk tid och för vars bruk det inte finns några som helst bevis innan 1900-talet.

Den 2 Februari i år berättade ”The Reykjavik Grapevine” om hur Asatrufelagid och Hilmar Örn Hilmersson – den ende person i hela världen som verkligen har den minsta rätt att kalla sig Allsherjargodi, eftersom han representerar ett fungerande samfund på mer än tre tusen personer – fått hjälp från ett oväntat håll.

Buddhister i Thailand uppges nu har skänkt ”tusentals euros” till bygget av det kommande Gudahovet (ja,vi talar om Gudahov, men aldrig någonsin om ”tempel” som är ett latinskt och kristet ord) vars svårigheter jag redan tidigare skrivit om. Kostnaderna för den arkitektritade byggnaden uppges nu har stigit från 127 miljoner Isländska kronor till över 300 miljoner, men ändå har Asatrufelagid en solid ekonomisk grund.

Vid slutet, står segern – och detta innebär att hela Island får en kulturell och religiös sevärdhet av rang, konstaterar den Isländska dagstidningen ”Visir”.

När får vi Hedningar det första Gudahovet vid Gamla Uppsala, och när skänks den marken tillbaka till oss – platsens enda rättmätiga ägare ?

”Trots Allt” – Till RABULISMENS lov…

En av de mest intressanta bloggar jag läser på nätet nuförtiden heter ”Trots Allt” eller ”In Spite of it All”. Den skrivs av en svenska i Rom – förhållandevis till åren kommen- gissar jag – även om man ingenting bör säga om damers relativa ålder. Hon anser sig vara agnostiker, men skriver påfallande ofta om just de ämnen jag också behandlar, och det röjer att hon har fått Hedniska Tankar till skänks. Väldigt få människor torde idag veta varifrån titeln ”Trots Allt” kommer ifrån, och vad den egentligen syftar på.  Jag betraktar denna andra blogg som ”smyghednisk” eller utgiven av en människa, som är i färd med att bli hedning på allvar – då till skillnad från mig, som alltid varit det. Härmed införlivar jag den också med mitt länkskafferi.

Att möta bloggskribenter som har vad jag själv skulle kalla ”intellektuell verkshöjd” är idag alltmer sällsynt, och man kan naturligtvis ifrågasätta; om pöbelns närvaro på Internet egentligen gagnar någon, för på Internet omges man framförallt just av pöbel, likaväl som man gör det i levande livet – i alla fall om man befinner sig i Landet Löfvén eller det som en gång var Sverige.

Nåja, den okända som gör sin blogg, har inset Frau Holles storhet, och kåserar vittert om allt från skogsrån till masker, Luciafirande och Hedendom – samt röjer en hel del allmänbildning, också det en sällsynt egenskap i en tid som denna.

Ture Nerman läsande ”Trots Allt” – pressbild av K W Gullers, senast använd av Svenska Dagbladet igår

Och därmed är jag inne på den ursprungliga ”Trots Allt!” som var en tidning tryckt på riktigt papper, och alls inte någon blogg. Den skrevs av Ture Nerman, en av Sveriges skickligaste rabulister och journalister någonsin, och jag utgår såklart från att ni, mina läsare, är tillräckligt intelligenta och insiktsfulla för att veta vad en rabulist är för något. Jag anser mig själv vara en sådan också, tillika med min Hedendom, men jämfört med namn som Viktor Rydberg, Torgny Segerstedt eller H B Palmaer – den förste ”Östgöta-Correspondenten” har jag förstås lite att hämta, och har inte nått särskilt långt – ännu !

SvD publicrade så sent som igår en intressant artikel signerad Björn Cederberg, som var något av det mest underhållande ifrån den blaskan som jag läst på länge. Dock är artikeln felaktig på flera punkter. Cederberg skriver att Nerman var ”populär” och tilldelar honom en status som närmast folkkär, vilket han blev först efter Andra Världskriget, för medan det pågick så ville inga utgivare eller det politiska etablissemanget ha med honom att göra. nerman var kommunist, men inte av den naiva, dumdryga sorten som är blott alltför vanlig idag, särskilt ibland sk ”PK-människor” och närstående exemplar.  I själva verket var han så långt från begreppet ”PK” man alls kunde komma – liksom alla goda rabulister.

Ture Nerman gjorde hätskast tänkbara utfall emot både Hitler och Stalin. Han hatade alla totalitära filosofier inklusive kristendomen, som han också genomskådade; och under kriget avtjänade han också ett längre fängelsestraff för ”smädande av främmande makt” eller med andra ord Hitlertyskland. Det han egentligen fängslades för var prisandet av Hans Georg Elsers attentat – något jag också skrivit om – se min lilla berättelse om ”Urmakaren, som visste vad klockan var slagen” men man förbjöd hans tidning för allmän distribution på statlig järnväg eller väg, och som Cederberg avslöjar, hade Nerman redan förberett en ”samizdat” eller en underjordisk upplaga, välförsedd med tryckeri, stencilapparater och allt, för den händelse Sverige skulle drabbas av ockupation. Hur svenska politiker då som nu hela tiden var de totalitära ideologiernas medlöpare behöver jag inte skildra, eftersom Cederberg och Dagbladet redan gjort det.

Låt mig bara komma med en serie klassiska, rabulistiska citat – sådant som testar yttrandefrihetens absoluta gränser, men som är utomordentligt välfunnet, och som måste till, när man har med förtryckar-religioner som islam och kristendom eller andra totalitära läror att göra:

”Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr Biskopen omkring på kyrkogården och letar efter sitt huvud. Då log ärkeängeln Gabriel och sade: Den Gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fodrar ej, att biskopen ska visa sig med något huvud, eftersom han aldrig givit honom något sådant”  (HB Palmaer i den klassiska texten ”Yttersta Domen i Kråkvinkel”)

”Hemorrojderna har slagit upp i huvudet på Tsar Nikolaus I, och Påven är för gammal att komma av den heliga stolen”   (Hans Järta i Aftonbladet, 1835)

”Tyskland bör få fred på det villkoret att det nazistiska gangsterväldet helt utrota, tyskarna återfår sin frihet och judarna sina mänskliga rättigheter” (Ture Nerman, 1940)

Ganska kärnfullt, eller hur ?

Även om jag inte skall förfalla till eget beröm, gillar jag också ett par av mina egna formuleringar i denna blogg genom åren:

  • En Påve kommer sällan ensam
  • Och måtte den (om Regeringen Reinfeldt) snart nog förpassas till den historiens sophög, där regeringar av det slaget hör hemma
  • Levande tro är inte en ”sed” och sederna blir fanimig inte bättre för att någon djävla idiot påstår att de är ”forna”

Rabulismen är kort sagt en Humanism, ty den utövas av människor – skulle vi kunna travestera en viss kvinnlig svensk politiker med att säga – för att summera.

Pöbeln gillar förstås inte Rabulism, särskilt inte om den vänds emot den själv, eller det slags idoler och makthavare, falska profeter och Jesusar, som pöbeln alltid dyrkar. De flesta genomsnittsmänniskor blir heller aldrig rabulister, och hyllar aldrig typer som Palmaer eller Nerman, utan sätter dem oftast i fängelse för sin egen räddhågas skull, för genomsnittsmänniskan är nämligen väldigt, väldigt feg. Och feghet är för det mesta något man bör förakta.

En bra bok om Rabulism som intellektuellt fenomen, skriven av Ulf Nilsson 1981 – från Alkibiades till Villon, och vidare framåt..

Själv har jag alltid sett ned på fega, baksluga eller krypande människor,  sådana som gudsnådeligt böjer sig för överheten, krälar i stoftet som slavar inför sin kristne gud och som sparkar och slår nedåt, men smeker och stryker medhårs uppåt,  hycklande och falska som de är.

Det finns ett annat slags feghet också, som består av rädsla inför bajonetter eller skjutvapen riktade emot den egna tinningen, låt oss säga – och den sortens rädsla kan jag faktiskt förstå. Genomsnittsmänniskan strävar alltid efter att rädda sitt eget skinn, och de flesta människor som verkligen drabbats av just totalitära regimer, gangstervälde eller despotism överlever, just därför att de aldrig vågar sticka upp, utan förblir vanliga grå råttor och underhuggare.

Sådan feghet är kanske berättigad, om inte annat av överlevnadsintresse – men så har vi den sortens feghet, som är rädd för att bli skjuten i plånboken, eller de människor som är så fega och låga, att de är rädda till och med för andras ord och skriven text, som de fruktar mer än gevär eller bomber.

Ingen ynkrygg kan vara så låg, och idag mötte jag en av dem – på min egen arbetsplats till råga på allt – men så var det också en civilist, och en högst medelmåttig människa, som jag inte tänker offra min tid på att ens nämna, eller skriva om. Han är inget vidare, nämligen.

En annan hedning och rabulist därute skickade mig emellertid det här i kväll – och de orden pryder upp, angående det här med skillnaden mellan rabulister och genomsnittsmänniskor, eller sådana som verkligen ställer upp för yttrandefriheten och sådana som bara låtsas att de gör det.

En verklig skribent skriver inte för pengar, inte för att göra sig känd, inte för smicker, inte för att jamsa med den allmänna meningen. Han skriver för att slåss, och som sanningsvittne.