På Svenska Dagbladets ”Idag” sida var för två dagar sedan en artikel införd, som jag finner ytterst intressant. En viss Professor i Organisationsteori, som heter Tomas Brytting – men som enligt SvD:s artikel visar sig vara något helt annat än en opartisk forskare, eftersom han resonerar enligt en mycket stark kristen bias, inte minst därför att han själv är kristen, och inte tar hänsyn till att det finns helt andra förklaringsmodeller till Varats problem än de Monoteistiska och därmed Totalitära – lär ha samlat fem andra forskare kring sig och har ringt upp 501 slumpvis utvalda svenska hushåll och frågat efter vad de anser vara Livets Mening – och då skall man ha erhållit 1061 olika svar..

Den proletära duvan i keps må ha hört fel, men har en klar mening i sitt svar.. som är meningsfullare som svar än vi kunde tro…

Nu är Tomas Brytting kanske inte någon kristen fanatiker, och jag skall kanske inte tillskriva honom meningar och uppfattningar, som han inte har.  Han medger på sätt och vis att det finns helt andra förklaringsmodeller till frågan om Livets Mening som INTE har med kristendomen att göra, när han säger att svaren i hög grad är situationsanpassade.

Ibland, säger Tomas Brytting måste människor tänka deterministiskt, dvs att livets mening är en gång för alla bestämd av ödet och därmed opåverkbart, medan man i andra situationer kan åberopa människans fria vilja och i andra situationer luta sig mot ”gud”. I det senare svaret avslöjar verkligen Brytting sin totala brist på objektivitet. Precis som de flesta kristna är han totalt oförmögen att inse att det finns kulturer i vår värld som absolut inte opererar med Monoteisternas gamla Jehova, eftersom detta är ett extremt trångsynt och insnöat sätt att resonera.

Att inte vilja förstå, att det finns flera krafter och flera gudar i den ”andliga” dimensionen av verkligheten, eller att verkligheten de facto kan upplevas på andra sätt än det kristna, är verkligen mycket fördomsfullt. och det får mig faktiskt att sätta frågetecken framför om den studie Tomas Brytting snart publicerar i bokform verkligen är objektiv, eller ens vetenskaplig i sin bearbetning av allmänhetens svar. Frågor kan göras ”vinklade” och tolkningen av dem kan också ”vinklas” – det vet vi från statistiska undersökningar av alla de slag, även om man just i vetenskapliga sammanhang bör undvika att ”vinkla”.

En alldeles äkta Brytting, javisst – men är hans forskning objektiv ?

Det visar sig snart i SvD:s artikel. att Tomas Brytting är hemmahörande på Ersta Diakoni-anstalt, och alltså skrivit en kristen partsinlaga. Självklart är Professor Brytting fri att tycka och tänka vad han vill, och att ge ut böcker likaledes – det är inte det jag kritiserar – men jag ställer som sagt frågan om detta med att endast använda kristendomen som tolkningsram, egentligen utmärker vetenskapliga resultat eller vetenskaplig forskning.

Man kanske kan jämföra med de artiklar om Lyckoforskning som DN publicerat, och som jag kommenterat på denna blogg i det förgånga.

”Lyckoforskarna” – som ofta varit amerikaner – har hela tiden utgått från det sk ”Economic Man” begreppet, eller Adam Smiths klassiska liberala tes om ”Största Möjliga Lycka till Största Möjliga Flertal” som en drivkraft i samhället. Men detta är också ett oerhört naivt sätt att resonera kring lyckan, och meningen med livet.

Man skulle ju kunna säga att begreppet lycka och meningen med livet hör samman, åtminstone för de flesta människor enligt vad jag tror eller gissar, utan att ha vetenskapliga eller statistiska bevis och argument för den saken. Det går att teoretisera så, att en lycklig människa också ser en mening i tillvaron, även om detta inte automatiskt innebär, att en människa som insett tillvarons mening, verkligen är lycklig..  Meningen med livet skulle ju kunna tänkas vara helt fristående från vår egen, högst personliga lyckokänsla eller hur vi upplever den, och det beror då snarast på hur vi besvarar frågan om Livets mening och vad denna mening i så fall skall utgöra, först som sist.

En varning till Freja-dyrkerskorna och dyrkarna: Om du tror att kärlek är livets mål, kan eller bör du då älska alla människor helt oreserverat ? Vad händer dig i så fall ??

”Economic Man” teorin utgår från att alla människor hela tiden profitmaximerar, och lever efter principen om att mest pengar och högst inkomst automatiskt skulle innebära största lycka eller mening, vilket också Adam Smith förutsatte på sin tid. Men det visar sig i verkligheten, att så inte alls är fallet. Alla individer köper inte blodpudding till middag, trots att det är den billigaste och näringsrikaste maten sett per viktenhet, och vi väljer inte alltid det arbete, som ger den högsta lönen, eftersom en helt annan arbetsplats med sämre lön kanske känns meningsfullare för oss, liksom att åka någon annanstans på semester än till just det billigaste stället, som den Nationalekonomiska teorin hela tiden föreskriver att vi b-o-r-d-e göra.

Det vi kallar ”Maslows Behovspyramid” eller teorin om att människor alltid först tillfredsställer sina basala behov, som mat och dryck respektive sömn och säkerhet, och först därefter sekundära behov som uppskattning och social status (samt därmed kärlek, eller att vara populär) och slutligen mer intellektuella eller komplexa behov, som till exempel ”självförverkligande” eller ”andlig medvetenhet ” har lyckoforskarna redan fullständigt punkterat.

Det GÅR att vara fullständigt lycklig mitt under brinnande krig eller en naturkatastrof, nämligen, och forskning har visat att folk i U-länderna, som lever med vad vi tycker är väldigt låg materiell standard, är betydligt lyckligare samt ler och skrattar mer än folk i västvärlden, efter hur u-landsborna rent subjektivt uppfattar saken.  En människa skulle ju till exempel kunna vara vansinnigt förälskad och finna kärleken besvarad, och därmed finna en oerhörd mening i livet, oavsett om hon eller han lider den största materiella nöd, eller inte har sina basala behov typ grundtrygghet och mat tillgodosedda. En verkligt offervillig eller altruistiskt sinnad person, som ser livets mening i att hjälpa andra eller tjäna sitt samhälle, skulle också kunna vara lycklig och se 100% mening i livet oavsett om han eller hon rent personligen lider och plågas aldrig så mycket, även om genomsnittsmänniskan eller genomsnittsmedborgaren inte resonerar på samma ”helgonlika” sätt.

Därför är det betydligt mer intressant att summera vad svenska folkets vanligaste åsikter om Livets mening är, eftersom SvD kommer med en hel del citat – som förmodligen är menade att vara ordagranna – i högerspalten av sin artikel, och sedan analysera dessa i detalj, vilket jag härmed gör, filosofiskt lagd Asatroende Hedning som jag ju är – och med en medveten bias, istället för en omedveten.

Varför avvisar de kristna hela tiden Hedendomens svar på frågan om Livets Mening ? Varför tror de sig själva veta bättre än alla andra kulturer och religioner ??

Den första ”mening” som SvD redovisar, kan kallas den naivt hedonistiska. Människor som är hedonister, svarar genomgående att deras egen njutning går före allt annat, och att de bara och endast bara ser livets mening i att konsumera, vara glada och trivas. Ofta tillskriver man antika filosofer som Epikuros den här formen av Hedonism, trots att det inte alls är sant. Epikuros lärde nämligen ut, att det viktigaste i livet är att ungå smärta, obehag och överdrifter, och måttlös njutning leder till just överdrift och obehag, det vet vi allihop.

Det visste också våra förfäder, liksom alla andra Hedniska kulturer. I Havámál poängteras gång på gång, att man bör leva med sans och måtta som det högsta goda, både ifråga om mat, dryck och allting annat – ”Ej är så bra som man säger / ölet för människors ätt” – och även om det kanske finns enstaka Hedningar som fortfarande är oreflekterade eller naiva hedonister, har de flesta någotsånär kloka medborgare redan kommit bort från den uppfattningen.

Motsatsen till den naiva hedonismen är inte Idealism, i klassisk mening – även om man kanske kunde tro det – utan Nihilism, alltså konstaterandet att livet inte har någon mening, och därför enligt Svenska Dagbladet meningslöst. Enligt tidningen skulle ungefär 11 % av de tillfrågade säga detta som svar – men är det då rätt tolkning att tro, att dessa personer verkligen anser att tillvaron är meningslös, eller bortkastad ?

Meningen kanske inte är urskiljbar för våra mänskliga sinnen, och de som svarat kanske ser vidare vyer än de kristna uttolkarna – kosmos verkliga mening är kanske dold för oss – en åsikt som även Gnostikerna och en del hedniska riktningar hävdade på sin tid – och om det INTE finns någon ”gud” i kristen mening, kanske kosmos eller ”ödet” styr sig självt, vilket heller inte förutsätter absolut determinism i sig.

Men – och detta är ytterst intressant – flertalet av de som svarat på Bryttings undersökning, eller över 75 % tror att livet har en mening, och de flesta kommer längre än att bara uppge triviala, naivt hednositiska eller individualistiska svar som ”hälsa och välbefinnande, ekonomi och fritid” eller något ditåt.

I de antika kulturerna betecknade man en människa som bara brydde sig om sig själv, sina närmaste och sin släkt som lidande av ”idioteia”. Personen ifråga var helt enkelt att betrakta som IDIOT, ifall han eller hon bara brydde sig om sig själv, sina närmaste anhöriga eller sin släkt.

En individ som bara såg till detta, var ingen samhällsnyttig medborgare alls. På samma sätt var det i det gamla Norden. Man var skyldig att delta i allmänna Ting, när tingsmenigheten var kallad till att rösta, och man kunde inte avstå från att delta i tinget, eller samhället i stort. Alla fria män och kvinnor var tvungna att agera politiskt, och därmed socialt – de måste ta sitt samhällsansvar, helt enkelt.

De flesta människor anser idag också att det finns ett värde eller en mening i att hjälpa andra, och att agera solidariskt. Detta är också exakt vad den Nordiska hedendomen föreskriver, och alltid har föreskrivit, men även här gäller det påpekandet att det ska vara måtta i allt.

Resonerar vi som Bengt Lidner – den svärmiske 1700-tals poeten, och utbrister ”Från Nova Semblas fjäll till Ceylons brända dalar, varhelst en usling finns, är han min vän, min bror !” så gör vi oss själva bara en otjänst.

”Samhällsansvaret” eller ”Det samhällstillvända” ideal som skapades under svensk Socialdemokratis 1960-70 tal, har i många fall gått till betydlig överdrift, och orsakat stora problem i vårt nuvarande samhälle. Släpper vi in utländska unga ”ensamkommande” kriminella i vårt land, under förevändning att ”alla ska få det bra, alla ska med” osv gör vi bara oss själva en otjänst, eftersom det inte är vidare klokt att ”visa kärlek” emot de som faktiskt vill döda oss, eller vill oss uttalat illa. I många fall får ett sådant handlande tragiska konsekvenser.

Den ”godhets-hets” som vi ser i det moderna samhället, leder inte alls till något positivt, även om det finns en massa individer som går omkring och tror att livets mening finns i att visa ”godhet” – emot alldeles fel personer, som faktiskt inte gjort sig förtjänta av den, än mindre av att vistas ibland oss andra.

Richard Dawkins – den store Humanisten och Ateisten – utgav 1976 en bok med titeln ”den själviska genen” i vilken han ifrågasatte om skenbar ”godhet” och folk som ser livets mening i just detta i själva verket är så vidare ”goda” överhuvudtaget. Själv skulle jag vilja hävda att vad moderna antropologer och genetiker upptäckt, också har stora beröringspunkter med debatten om Livets mening.

Också i apflockar kan apor uppföra sig altruistiskt, eller ”med samhällsansvar” om man så vill – men bara gentemot den egna flockens medlemmar, eller apor de faktiskt är släkt med. En apa kan avlusa en annan, eller förse en sjuk individ med mat – men apan som gör så, har också en illistig beräkning med i spelet – den vet, att den kanske blir avlusad i sin tur av en annan apa, respektive blir hjälpt med extra mat, ifall den själv blir sjuk – och vad som verkar vara samhällsnytta, är alltså bara maskerad egoism, eller en evolutionär fördel som kommit till under tidens lopp.

Genom att visa skenbar ”godhet” emot den egna flocken, blir vissa ledande apor socialt framgångsrika, och får en starkare position i ap-samhället. Jämför med våra svenska kommunalpolitiker – ser ni likheten ?

En annan aspekt, som Tomas Brytting inte alls tar upp, är vad som kan hända i ett samhälle där olika grupper av medborgare har alldeles olika och oförenliga ideal, eller helt olika svar på vad livets mening är för något.  Antag att det finns en liten, extrem religiös minoritet någonstans, likt radikala islamister – sådana har vi en hel del av i vårt land nu – vilka anser att livets mening är att ”tjäna gud” (som Knutby-sekten) eller ”bedriva jihad” och tvinga alla andra, att anta deras sjuka ideal om meningen med livet.

Varken den stora majoriteten, som tycker att livets mening finns i något helt annat än detta, eller de radikala extremisterna kommer att bli nöjda och tillfredsställda i längden, eftersom där alltid finns en stor grupp som tycker något helt annat än de själva, och så utlöses förr eller senare en konflikt. Vi har sett vad Monoteismen kan föra med sig, inte bara i Knutby utan också i Syrien och Bosnien, och vi vet att tron på ”gud” i kristen eller islamistisk mening förr eller senare innebär inbördeskrig, sönderfallande stater och totalitära regimer.

Det är alltid bäst att framstå som en god liten apa i andras ögon. Den som apar sig för mycket, framstår som apart och kommer bli föremål för apartheid ! (Alfabetets användning, anar aporna aldrig !)

I de svar som avgivits av den svenska allmänheten av idag, finns ett svar som totalt lyser med sin frånvaro – i alla fall i SvD:s redovisning av resultaten – och det är mycket illavarslande. De som väljer Odins väg, till exempel, ser livets mening i sökandet efter mera kunskap, och anser att det just är detta som är det högsta goda.

Varken överdriven godhet, eller vad vi skulle kunna kalla för idealism och självuppoffring intill döds är svaret.

Inte heller är överdriven Hedonism, Egoism eller vad vi skulle kunna kalla en snävt ”Genetiskt-Kulturell” syn på lyckan eller Livets mening det bästa.

Det kan väl antas att vi själva – eller människor i gemen – egentligen svävar mellan alla dessa olika poler hela tiden – vilket även Tomas Brytting kommit fram till på alldeles egen hand, när han talar om Livets Mening som ”situationsanpassad”… Problemet är bara, att en värdeskala enligt ”economic man” eller kristendomens naiva ”ont-gott” är alldeles för naiv att inordna de flesta människors syn på frågan efter.

Verkligheten är Polyteistisk, och Polyteism är verkligheten, eftersom det finns fler svar än bara ett. Det kan vi inte ändra på.