”Så vandra våra store män
från ljuset, in i skuggan
Här vilar denne riddaren
utav den Förgyllda Suggan”

– Carl Mikael Bellman

– ”Max von Sydow är död –
Men vad ska det då bli av hans hund ?”
– Vad menar du ?
– ”Jo, Tax von Sydow…”

(dialog från min arbetsplats, dagen till ära)

Kanhända är det vanartigt att skämta när en stor svensk skådespelare är död, kanhända inte. Det är i alla händelser mycket hedniskt, ty döden är inget som vi Hedningar och Asatroende är det minsta rädda för. Max von Sydow lämnade det jordiska idag vid 90 års ålder. Han var sedan 2002 inte bosatt i sitt hemland, utan i Frankrike, där han också blev Riddare av Hederslegionen. Han gjorde vårt land känt utomlands, men i Fredrik Reinfeldts och Stefan Löfvéns Sverige varken kunde eller ville han leva – för vårt land gynnar inte konstnärlig verksamhet eller fritt skapande numera. Och han var en sådan skådespelare som på film gestaltade praktiskt taget allt, från Kejsar Ming i Blixt Gordon till Riddar Antonius Block i ”Det sjunde inseglet” som heter ”The Seventh Seal” på Engelska…

”The Seventh Seal” = Den sjunde Sälen… ? (Knubbsälen på bilden har i vanlig ordning MISSFÖRSTÅTT alltihop..)

Bilden från Bergmans film, där Max von Sydows veteran från de kristna korstågen spelar schack med döden, är klassisk; och finns väl snart sagt på alla Västerlänningars och kristnas näthinnor. Max von Sydow var bara 28 år när denna film gjordes, och dessutom spelade han samma år (1957) i Bergmans ”Smultronstället” vilket är en mycket bättre film om döden, för redan från första början handlade von Sydows rolltolkningar just om gamla män, och livets slutskede, lustigt nog.

 

 

Undersöker man Bergmans dialog i filmen, kommer den ibland farligt nära slapstick, som när riddaren konstaterar att Döden fick svart när de drar om pjäsernas fördelning, och döden trött replikerar att ”det passar ju bra !”. Han svarar också som en gammal man, oändligt blasé och livserfaren på repliken ”Vänta litet!” med ”Så säger ni alla...” ungefär som om han hade hört denna replik till leda, och minst en miljon gånger förut – för han ger ju sällan några uppskov. ”Smultronstället” där en gammal professor lungt och stilla tar avsked från livet och till sist välkomnar döden, efter att ha konfronterats med minnena av en symbolisk Frejas lund och en gammal ungdomskärlek är mycket mera hednisk till innehållet än Bergmans vanliga kristna ångestfantasier, som tenderar att bli väldigt, väldigt tjatiga, precis som kristendomen eller krystendummen i gemen.

”Smultronstället” av Ingmar Bergman anlägger en Hednisk syn på Livet och Döden, inte en kristen. Det var hans mest hedniska film någonsin, förutom ”Jungfrukällan”

Naturligtvis visar statstelevisionen i afton Det sjunde Inseglet i repris, men jag tänker för min del inte se om den, utledsen på dess kristna världsbild som jag är. ”Smultronstället” och många andra av Sydows filmer skulle passa bättre för en repris. En av de bästa rolltolkningar jag sett med Max von Sydow är den sorgligt undervärderade och ofta (dvs i Sverige ) ignorerade ”Three Days of the Condor” eller Tre Dagar för Kondor, en spionthriller, som i bokform omfattade sex dagar, och inte alls tre..

 

Max von Sydow spelar här Joubert, en lejd mördare och dubbelagent, men han är så långt från Stellan Skarsgårds och Peter Stormares totalt orealistiska, barnsliga, gapiga och skrikiga action-hjältar som det överhuvudtaget går att komma. Joubert är bärdig från Strassburg eller Strassbourg i Elsass-Lothringen, talar både tyska, engelska och franska samt alla andra större världsspråk inklusive ryska, och man får veta att han redan i ungdomen dels mördade till förmån för de allierade, men ibland till förmån för nazisterna; och under 1970-talet har han övergått till att ibland stödja Sovjet, ibland USA, allt efter vilken sida som för tillfället betalar bäst för hans tjänster.

Joubert ser ut som en gammal Jurist eller kanske revisor, och är en man som arbetar ytterst långsamt, men metodiskt. Han använder en gammaldags läderportfölj med en gammaldags glastermos med plåthölje och en riktig kork, och häller försiktigt upp en skvätt kaffe åt sig själv, innan han skruvar ihop sitt mordvapen, som jag tror är ett Mannlicher-Carcano-gevär, för övrigt ett av de bästa prickskyttevapen som någonsin tillverkats. Joubert är också gammal ungkarl, lever ytterst enkelt och spartanskt på billiga hotell och förflyttar sig hellre med tåg, spårvagn eller buss medan han är klädd i en gammal brun hatt och pepitamönstrad trenchcoat. Ingen lägger märke till honom, därför att han flyter in överallt – men på något sätt ÄR han ett förkroppsligande av själva Döden, en mycket modern och kyligt opersonlig och effektiv död, visserligen, på ett sätt som egentligen är oerhört mycket mer skrämmande än Bergmans medeltida pajas.

Joubert har också modellbygge som enda hobby – en egenskap han delar med mig – och i en minnesvärd scen sitter han med ett antal färgburkar och små penslar uppradade framför sig på sitt skumma landsortshotell, som väl kunde ha legat i Karlstad eller Falun. Sedan ser man att han målar och snidar en liten, liten figur av den medeltida döden, som sitter på ett tornur i hans barndomsstad Strassbourg (se mina tidigare inlägg om julmarknaderna där och Le Marche de Cochons au Lait – ”Spädgrisarnas marknad” vid sidan om katedralen) – 1976 eller så, när jag såg den här filmen för första gången – men då var jag inte gammal – tyckte jag att det var en mycket minnesvärd scen…

Döden slår på pukor – från tornuret i Strassburgs katedral…

Joubert bygger också fina små urverk, vilka han förstås använder för allehanda bomber. Å andra sidan är han absolut ingen terrorist, han är noga med att inte skjuta sina offer utan ljuddämpare, och aldrig så att barnfamiljer eller någon utomstående ens skulle kunna höra det, vilket ju är snällt av honom. Men han mördar, skjuter och spränger folk i luften hela filmen igenom, vill jag minnas, helt utan att gå upp i affekt som herrar Skarsgård eller Stormare, helt utan större gester eller åthävor än en försiktig höjning på ögonbrynen då och då, då ett nedblodat offer inte faller ihop på gatan fort nog, utan att den pedandiske herr Joubert måste skjuta honom en extra gång genom knäskålarna också.

En annan minnesvärd roll av Max von Sydow tycker jag är den där han spelar Hamsun, den åldrade och alltmer senile norske författaren. Hamsun befinner sig på fel sida under Andra Världskriget, men åker iväg för att träffa Hitler och försöka underlätta förhållandena för hans många landsmän som sitter på Grini, och många andra tyska läger, men utan att lyckas. Hitler, konstaterar Hamsun besviket, är en dumbom som inte lyssnar, inte förstår någonting och inte hör på hans budskap överhuvudtaget – som alla kristna despoter.

Det är värt att minnas, att Hitler var troende katolik, hela livet igenom. Han stödde aktivt de kristna kyrkorna, och utan kristendomen, fanns aldrig någon antisemitism, inte heller nazismen, som ju bara ersatt Jesus med Adolf, från en Führer till en annan, så att säga. Kristendomen är ju som nazismen i sig en totalitär lära, men våra förfäder var aldrig någonsin antisemiter.

Jajamen ! Gamle Adolf han var kristen han… Och inte mycket bättre för det…

Nu när Max von Sydows livsgärning som skådespelare är slut och över, kan man konstatera att han påfallande ofta spelade ”gubbroller” – från Smultronstället, som han alltså gjorde vid 27 års ålder – och kanhända var det väl hans far, eller någon äldre släkting han gestaltade om och om igen, med sin stammande gammelmansröst, som nu tystnat för alltid. Så tolkar jag det i alla fall.

Ställd inför detta faktum kan vi kontrastera den Hedniska och Asatrogna synen på Döden, jämfört med Kristendomens eviga dödsgestalt. Den kristna döden är alltid en man, Liemannen, eller ett utmärglat benrangel, ett ruttnande, motbjudande lik, som formligen osar och stinker av de kristnas eviga Helvetes-rädsla.

Men den Asatrogna döden, däremot – är en kvinna – eller med andra ord Hel, gudinna över underjorden.  Hel är den äldsta av alla skapade varelser, vet vi genom Eddan, och det är följaktligen fel i sak att avbilda henne som en ung kvinna, vilket Amerikanerna och en massa andra människor som inte vet bättre ändå gör. Hennes blotta namn har med höljande, helande, helhet att göra.

Hel borde alltid skildras som en gammal gumma, för det är så hon framstår i källorna. Jag har tagit upp detta ämne tidigare, och när det står att ”Hel är till hälften Blå, till hälften Blek” vilket är det enda som finns noterat om hennes utseende, så måste vi komma ihåg att det Norröna ”Blå” också står för färgen svart, man säger ju ”Blåmän” om negrer i Islänningasagorna, till exempel. Jag har skrivit om detta ämne tidigare, inklusive hur de kristna Amerikanerna totalt feltolkat gudinnan Hel, och påstått att hon skulle ha ett levande ansikte på ena sidan huvudet, på den andra en dödskalle, vilket man kan se på många teckningar, fast det är totalt felaktigt. Med precis samma rätt – eller snarare fel – skulle man kunna tolka att ”hälften” väl i så fall kunde syfta på Hel-gestaltens nedre eller övre halva, och inte bara på höger och vänster.

Kristendomen och det kristna tänkandet lyckas aldrig frigöra sig från sin inre schizofreni, och motsatser, som svart eller vitt, ljus eller mörker.

Om Hel är – till hälften blå, till häften blek som sagt så syftar det på en sammansatt verklighet, idel komplexa känslor, som vi alla nog märker av om vi konfronterats med döden i vårt privatliv, till exempel genom någon nära anhörigs död. Dödsgudinnan Hel är en befrierska, som döljer de döda nere hos sig i underjorden, och därmed inte någon renodlat negativ figur. Hennes gillessal Okolner beskrivs som en glad och positiv plats, där eldar brinner av sig själv utan att man behöver hugga ved till dem, och när Thangbrand mördaren, den självutnämnde missionsbiskopen kom till Island, hälsade hedningarna honom med ropet att de själva gärna ville besöka det kristna helvetet – där var ju varmt och gott som i en bastu, och alla deras förfäder var också där…

Samma svar lär Radbod, Frisernas siste hedniske kung ha svarat frankernas missionärer med – om hans förfäder var i helvetet eller hos Hel, ville han själv inte hamna någonannanstans.

Hel gömmer i Okloners hall också Liv och Livtraser, det sista människoparet, som i sinom tid skall överleva Ragnarök och befolka jorden på nytt. Hon är ett slags naturens städgumma, likt ”Gumman Tö” i Elsa Beskows smyg-hedniska sagor, och en helt nödvändig del av tingens ordning, som det inte lönar sig att vara rädd för.

Elsa Beskows sagogestalt ”Gumman Tö” – aktuell såhär års och Vårdrottningen är barnkammar-versioner av Hel, respektive Freja…

I Tyskland finns ”Frau Holle” eller ”Fru Hulda” som ett slags sagogestalt också i mycket sen tradition, ända in till 1800-talet och bakom denna Dis eller gudinna vid vinterns slut och vårens början, står förstås den Nordiska Hel, efter vad man konstaterat. Liksom Baba Yaga, den ryska och slaviska motsvarigheten till Hel som dödsgudinna, kan hon sända snö och stormar över jorden, men de som orkar konfrontera henne, får hennes välsignelse.

”Frau Holle” tänks skaka ett täcke över jorden, vilket ger snöstorm

Blidväder och stormar i Febrauri-Mars skylls fortfarande på Frau Holda, och Ingrid Ylva, den mytiska grunderskan av Folkungaätten, ska från Bjälbo kyrkas torn i Östergötland ha skakat sina bolster med orden ”häst och kär av varenda fjär´” och då uppstod en väldig armé av döda, i stånd att driva bort Folkungarnas fiender… I träsken vid Hohe Meissner i Tyskland finns också offersjöar åt Frau Holda som ännu är i bruk, och man kan jämföra med kulten av Nerthus, eller Nehalennia bland kontinentalgermanerna… Hels Vite, eller det straff som Hel utmäter åt somliga, de kristna då mest, är oss hedningar rysligt fjärran, och vi vet att det är en god död och ett bättre liv som väntar i det hinsides…

Det fanns också en gudinna, stavad Hludana i det romerska Germanien, som är Hulda, Huldran eller Frau Holle – återigen Hel – i en annan form. Hel har bokstavligen varit dyrkad, i alla fall på kontinetalgermansk botten och kanske är hon så än, vilket är att beakta…

Modern staty av Hel eller Holda från Hohe Meissner, Tyskland

”Fensalar” eller offerträsken, är också Hels boning

Altare åt ”Hludana” eller Holda, dvs Hel – rest av Romerska soldater i Xanten…