Från 500 ned till 50

Timmen noll har ännu inte infunnit sig, men hälsoläget i vårt land är fortfarande allvarligt. Vår Regering har nu förbjudit möten och folksamlingar över 50 personers storlek. Min egen sepsis fortsätter – jag har slut på den första kuren antibiotika, och tvättar mitt kvarstående sår varje dag. Två gamla vänner återvänder plötsligt från sin respektive vistelse i hemmet friska och sunda, det är inget större fel på dem – men när blodspottning och bukhålor som fyllts av vätska är högst reella observationer och fenomen, blir jag berörd, som ni alla förstår.

Jag har noterat, att precis den grafik jag efterlyste plötsligt återfinns hos SVT, ända ned till Länsnivå.

Temat och ordet för mitt inlägg just denna dag skulle ha varit frivillighet.

Många är de svenskar och medmänniskor som de senaste dagarna anmält sig frivilliga, för att göra en insats, hur liten eller stor den än är.

Förbluffad ser jag mig omkring i min förort, och noterar små tidens tecken.

Jag jämför med en tid då jag sysslade med nyhetsbevakning som yrke, men det var vid 1990-talets mitt, och jag inser att det nu är över ett kvarts sekel sedan. Tidsperspektiv och deras innehåll förskjuts, byter plats. Tänker på andra episoder också – främst de som har med vårdetik och sjukvård att göra – och en nu kasserad, men inte glömd artikel om Tyr, som alluderade på en ung man i samma förort som jag – som av språksvårigheter blev hemskickad från ett mycket närliggande sjukhus – och hur alla ungdomar reagerade just den dagen för 4-5 år sedan, när jag helt ofrivilligt och utan att förstå det plötsligt blev deras tolk, gav röst åt dem på ett sätt som inte ens MSB:s planerade reklamkampanj med rappare inte kunde göra, eftersom den inte var påtänkt då.

Två gamla herrar passerar mig i kollektivtrafiken – med partimärken båda två – och från en högtalare hörs artiga tillrop, denna vår som ännu har en hel månad kvar till den första maj. Under dagens två sista timmar har jag åhört stilla pianomusik, som jag trodde var inspelad på band, men kom från ett öppet fönster, två våningar över mig.

Det – och ett kort kåseri av Bengt Ohlsson i DN, är vad som gör min dag – om så bara det skälet, att jag minns en helt annan dialog med samme kåsör – en helt annan dag och under andra omständigheter. Och vrede är ingen Framgångsfaktor- det är vi båda helt ense om.

För er som undrade över gårdagens slutbild och vad den skulle betyda, är det ju så att en helt annan folkgrupp än svensk-somalierna tydligen skall ha en konkurrerande nationaldag mitt inne på Svenskt territorium, som vi alla vet. Som jag berättat för er ber jag inga böner, firar inga alternativa nationaldagar än den svenska, men noterar att vissa problem i min omedelbara närhet kvarstår helt olösta – trots utökandet av antal akuta vårdplatser i Stockholm, som nu nära nog fördubblats inom några dygn.

Visst kunde jag fira en romsk kulturdag, tillika en samisk – som jag redan berättat – men ett plötsligt ihoprafsat scenario med fiktiva stater inne på vad som är svenskt område och bara svenskt, ter sig inte alls genomförbart eller ens aktuellt för mig.

Frivilliga insatser ger resultat, det vet jag med bestämdhet – men jag ber inga böner, för jag har ingen gudamakt som hör mig omedelbart, och för att travestera ”Church of the Subgenius” i USA – ”Vet du egentligen vem eller vilka makter som lyssnar, om du drar iväg en bön, rakt ut i etern…”

Nej – inte ens den andligaste av präster, oavsett religion – kan  svara på den frågan. Och som ni vet rabblar jag inga böner, då ordet bön inte ligger för mig, och jag förblir hedning, samme hedning som jag alltid varit

Den enda makt som hör mig är ni, kära läsare, kära media – låt vara att den makten stundom är helt illusorisk.

Min sista replik för dagen blir en travesti på Max von Sydow, en film vevad baklänges, en dålig ordvits, en hastig tanke.

”Min kropp är rädd – men inte jag”. Den har åldrats, inte av datavirus, men kanhända av högst reella sådana i en lättare form – som inte kan testas, överblickas eller ses, trots att jag haft för vana att ”testa av” de mest skilda system, hanterat alla möjliga ämnen. Nu spelar jag vit, tillsammans med resten av mänskligheten. Men vem hade kunnat tro det ?

Jag blir gråtmild, förlorar mig i ordlekar, lärda citat. Önskar att jag hade kunnat skriva om lättare ämnen, tappandet av björksav, säkra vårtecken som Skansens björnungar, även om jag ställer in alla påskunder, mässor, predikningar – i Karlstad eller annorstädes – kåserier om älgars vandring, ekorrar, allt möjligt.

Jag kommer ha allt mindre och mindre tid för dem, i detta som Vilhelm Moberg en gång kallade ”Din stund på Jorden” – och med det räcker jag min motspelare – maskerad som han är – den utsträckta handen. Han får spela svart – jag vit. Vet ni, jag tror att det passar honom riktigt bra…

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s