”Drick ur ditt glas” – Fredmans Epistel Nummer 30…

Det finns de av våra vänner – Herr Omar till exempel – som tycker att vi bör fira den ljusa våren, och även glädjas åt den. Visst har de rätt. Jag skriver som bäst ett långt svar i form av en bloggartikel till den man, som en gång hetat Eddie Råbock, men som nu heter Mohamed Omar, och som alltid kommer att vara min vän, efter vad jag tror; trots att han är kristen, och jag är den värste Asatrogne Hedning som tänkas kan. Men, vi är ändå landsmän – och i min Värld räknas ännu det ordet för något. Och sommaren strider ännu med vintern, död skiftar med liv, medan jag tänker på de jag bytt ord med, diskuterat eller disputerat – hederliga människor som korsat min väg, till skillnad från allt det oheliga, falska, ohederliga.

Borta på en annan blogg, ”Ideell Kulturkamp” – också skriven av en mångårig vän, som utgett det korta häftet 147 Gudamakter – som jag verkligen tycker, att ni noga ska läsa och besinnanoteras det, apropå att ”Glenn” hade namnsdag för ett tag sedan – och att Glenn är Allah i Gööteborg – att Glen med ett N – som råder över solskenet – också är en av Asatrons makter – och si – detta hade jag totalt glömt bort. Så byter vi alla namn, idéer, associationer – och vår kulturkamp går ständigt vidare – immer weiter ! – för det gäller också att minnas vem, och i vilket historiskt sammanhang, som det uttrycket först nämndes. 

Nåja – Henrik Andersson tycker att vi måste sjunga Bellman, för att hylla våren just i år – något han och jag faktiskt gjort i levande livet också. Han väljer Epistel nr 21 som den mest passande, men jag väljer idag Epistel nr 30… inte för att syfta just på ”Ideel Kulturkamps gudinne-dyrkande författare, utan för att den mer passar in på just min egen livssituation…

Här möter vi den i en med rätta klassisk tolkning av tenoren Anders Börje, enligt mig den bästa version som gjorts på svenska – Thord Lindé och många andra uttolkare, inklusive Fred Åkerström, redan död – får ursäkta.

Några utdrag ur stroferna kan jag också ge:

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar,
slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörrn gläntar,
slår den igen, kanske ännu på ett år.
Movitz, din lungsot – den drar dig i graven.
Knäpp nu oktaven:
stäm dina strängar, sjung om livets vår!

— —

Himmel, du dör, din hosta mig förskräcker;
tomhet och klang, inälvorna ge ljud;
tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker,
mjuk som en svamp är sena, märg och hud.
Andas! – Fy tusan, vad dunst ur din aska!
Län mig din flaska!
Movitz, gutår! Skål! Sjung om vinets gud!

— —

Nå så gutår! Dig Bacchus avsked bjuder,
från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt till dess lov det lilla blodet sjuder,
som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda!
Skull’ du åstunda
ännu en fälsup? Vill du dö? – Nej, gutår!

 

Nu hittar jag inte den rätta länken i en hast, men medicinare, som redan under 1900-talets början uttalade sig om Bellmans text, konstaterade att han ger en klinisk exakt bild av Tuberkulos eller TBC i det tredje stadiet, långt före allt tal om ”Riskgrupper”. Mowitz, som i verkligheten var fd Korpral och sappör, alltså före detta stormpionjär, eller ingenjörssoldat med minor och ”sprängtjänst” som specialitet och därför svårt skadad i bägge händerna, är den fd Urmakaren Jean Fredrik Fredmans – ”Peace Man!” – vän och förtrogne, som alla vet.

Andedräkten på en svårt sjuk person, som snart ska dö i TBC, stinker verkligen. I en av stroferna konstateras att Mowitz ”vill tro” att glödande maskar finns i brännvinsglaset, som han just håller på att dricka ur. Det är också en detalj, helt hämtad ur verkligheten – i det sista stadiet bränner det i strupen då man sväljer något, flytande eller fast, och det känns som om lungorna verkligen antänts och brinner.

När Bellman skriver att Döden kanske bara skämtar, och hämtar Mowitz först ”om ett år” är det också sant. En person med utvecklad TBC dör sakta och utdraget, kanske just efter en lång följd av år, i stadium efter stadium, medan organsystem efter organsystem angrips av sjukdomen, som på 1700-talet inte gick att stoppa – för även om man helt klart kunde iaktta symptomen, fanns det ingen bot – och inte ens någon kunskap om Mycobacterium Tuberculosis, den svampliknande organism; som orsakar alltsammans.

Som ni också vet, har jag själv haft tuberkulos i första stadiet, eller med andra ord pulmonär tuberkulos, med tydligt inkapslade små härdar i lungorna här och var – nuförtiden talar läkarna inte längre om de klassiska tre huvudstadierna. Sjukdomen läker vanligen ut av sig själv efter ett par år, ifall man bara befinner sig i det första stadiet, vill säga – upprepad exponering för bakterien, eller ett hårt liv med utevistelser året om i tält och annat sådant – tja – då är man slutligen en lämplig kandidat för vidare stadier, om man nu har otur, vill säga…

Själv gillar jag också Bellmans formulering om ”det lilla blodet, som med v-å-l-d” strömmar fram ur Mowitz sköra hud, som till slut spricker sönder av sig själv.

TBC kan ge cirkulationsrubbningar – ifall man nu inte får dem av någon annan orsak, och då får man vanligen ödem i benen och fötterna (”sura ben” som Brunnsläkare Urban Hiärne en gång sa) och vid minsta slag, stöt eller påkänning – exempelvis häftig språngmarsch – så läcker det just ut lite blod, tillsammans med vävnadsvätska och lymfa här och var. Själv har jag nu haft svårläkta sår på fötterna i något års tid, och de blir ständigt värre och värre. Sjukvården gör inget åt det, utom att svara med plastplåsteromläggning, vilket oftast leder till djup infektion, och så idiotiskt prat om att ”tvål och vatten hjälper emot alla sår” när det behövs tvättning med desinfektion – och dessutom att man skär bort död vävnad med skalpell – vilket jag klarar helt själv.. Xylocain på tub avänder jag inte, inga andra bedövningsmedel heller – inte ens vanligt Brännvin, som ju fanns på Bellmans tid..

Från FRÖJAS tron, du sista vinken får…

Bellman skrev inte bara om Baccus, eller ”Vinets gud”. I ”samlagsepisteln” eller ”Glimmande nymf” som är en av de mest ohöljda exempel på sexuell utlevelse som vi alls har på svenska, nämner han ”Jofurrs åska” vilket tyder på att Bellman – som bekant en stor fiende till Svenska Kyrkan – och den som först i skrift utropade ”Ja – Jag är en hedning !” – vilket var orsaken till att samma kyrka helt förhindrade, att de ”ogudaktiga Epistlarna” alls fick ges ut, ända tills kort före Bellmans död – utan att folk idag ens vet, vem ”Jofurr” var.

Också förment ”bildade” litteraturhistoriker tror att det är en antik Jupiter det var fråga om, men ”Jofurr” är ett gammalt Heite eller binamn på Tor – åskans gud.

Bellman kunde sin Asatro. Han visste att det var en levande tro, inte någon tom ”sed” och han slarvade inte med den. Det är också en lärdom för dagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s