En Inställd Veterandag… ?

Så passeras ytterligare ett viktigt datum i min egen – högst personliga och garanterat Hedniska kalender. Idag är det Veterandagen, som i Sverige förstås är en helt sekulär och inte religiös helgdag. Jag har yttrat mig i den här bloggen om den dagen förr – och det faktum att det först var år 2003 – för sjutton år sen – som en sådan dag överhuvudtaget fick firas i Sverige och alls infördes. Vi svenskar har heller inte fått ha en egen Nationaldag – precis som alla andra någotsånär normala länder – förrän 1983en allmän flaggdag fick vi förstås ha – men absolut inte mer – för då kunde ju tuppkammen växa alltför mycket på oss etniska svenskar, och vi kunde bli alldeles för stolta över vårt eget land, vilket det såkallat Statsbärande partiet till varje pris ville undvika.

Men nu så har vi alltså kommit så långt i samhällsutvecklingen, att vi faktiskt får ha både en Nationaldag och en Veterandag, till all lycka. I år, Covid-19 året, är förstås det officiella firandet inställt, fast ändå inte. Den som så vill, kan detta år följa det officiella firandet på Youtube, och man kan också fira dagen helt efter sitt eget personliga omdöme, huvud och förutsättningar, även om det som jag berättat för er funnits allvarligt framställda lagförslag, som går ut på att varje försök att förändra Sverigebilden utöver Regeringens och Regeringspartiets önskningar är en kriminell handling, och därför i lag förbjudet – trots att detta mycket uppenbart strider emot vissa lagar om yttrandefrihet, och att till och med Statschefer i främmande land också högst personligen kan få lov att förändra Sverigebilden eller skapa en annan bild än den officiella, från sina högst privata Twitter-kanaler.

Jag har berört estetiken hos vissa ”Veteranmonument” – som funnits i två olika utföranden och versioner – det nya monumentet tillkom efter en pristävling, och visar ett frö av Världsträdet Yggdrasil i vitaste marmorinte alls en sydlänsk pinjekotte – och monumentet är så skinande vitt och rent som en Hedning som jag rimligen har rätt att kunna begära.

I den här bloggen, som i sin nuvarande form funnits i över sex år nu, har jag också berört själva Veteranbegreppet, och vilken grupp av personer som egentligen kan, skall eller ens bör räknas dit. Skall vi räkna enbart krigsveteraner, dvs veteraner från faktiska krig, eller också FN-veteraner från missioner utomlands – eller skall vi utsträcka begreppet än mer, ännu längre ?

Vore det rent av ”läge” eller opportunt att hävda att alla medborgare – över en viss levnadsålder – är veteraner i sig, ifall de passerat sin 80-års dag ? Exakt vilken grupp av veteraner syftar jag då på, och vem eller vilka ligger mig varmast om hjärtat, ifall vi använder ordet ”veteran” i den bemärkelsen, just detta år 2020 ?

– Ja kära medborgare och medmänniskor – om ni nu ens är det – jag syftar givetvis på den grupp av äldre medborgare som befinner sig på några av det här landets äldreboenden, om än inte geriatriska kliniker – för så omfattande är problemet inte än – och vars antal enligt de erkänt skickliga och kompetenta läkarna Jon Tallinger, och geriatikprofessorn Yngve Gustafson, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg – skall uppgå till i alla fall ”hundratals” om än inte ”tusentals” personer, oberoende av att vi inte hört någonting alls från media om var i landet – i vilken stad eller i vilken region de befinner sig – eller vilken ”vårdkedja” eller vilket fristående ”omsorgsbolag” det är som är inblandat.

Man har behandlat dem med en helt slags ny ”palliativ vård” som det så vackert heter, förstår ni – med injektioner med 0.5 ml av Midazolam – vilken visat sig vara mycket nära aktiv dödshjälp – eller ”vållande till annans död” om jag skall mildra min i hastigt mod satta brottsrubricering något.

Jag trodde faktiskt inte jag skulle behöva se eller uppleva sådant här, inte i mitt eget land – inte i min livstid – och för att citera en ökänd Statsministers ord – ”jag såg det inte komma”. Uppenbarligen är det fler än jag som tolkat hans smått profetiska – och nu historiska – ord från Påskhelgen om att vi allesammans skulle ”ta avsked av våra äldsta anhöriga” och ”tusentals kommer att dö” som en bokstavlig sanning. Jag själv, till exempel – kunde inte tolka det yttrandet annat än som en direkt order, en instruktion – får något vidare resonemang kring det var jag inte mäktig – det översteg min operativa förmåga såsom varande hedning.

Inga tröstens ord hörs i pressen från några Sjukhuspräster i ”Svenska” Kyrkan – även om det faktiskt finns högst kompetenta sådana. Fältpräster också, för den delen. Inte ett enda ord till förklaring har hörts från våra ansvariga politiker, och trots att en halv vecka har gått hittar jag ingen som helst rationell förklaring till fenomenet.

Ni frågar mig om jag är moraliskt upprörd, när det gäller frågor som liv eller död, kära medborgare.

Ja, det är jag.

Ni frågar mig om jag har gråtit, eller om jag sörjer de döda, sörjer med deras anhöriga.

Ja – det gör jag – och ja – jag har gråtit – en hel natt igenom. En människa som jag, har inte längre någon som helst rätt att be några böner. Den rätten har jag nämligen för alltid och för evigt avsagt mig, eftersom jag valt att leva som hedning, och såsom varande just det vill jag åtminstone försöka vara konsekvent, även om Världen runtomkring mig alldeles uppenbart inte längre är det.

Men – jag kan ännu önska – för önskningar kan jag åtminstone kosta på mig, nu när jag inte på något sätt längre tror på bönens makt, eller själva rabblandet av böner. Jag kan önska att gåtan får sin lösning, och jag tänker idag med särskild ömhet och värme på den 99-årige Kapten Tom Moore borta i England, som faktiskt borde bli utsedd till ”årets veteran” om nu någon kan bära den titeln lika bra, och därför att det vore passande, just detta år.

Tom Moores gärning detta år, var att han ville starta en insamling på lokal nivå, till sjukvården där han bor. Gensvaret blev enormt, och växte helt oförmodat till en hel folkrörelse, och mer än 23 miljoner pund, överlämnades till The National Health Service, har vi fått veta.

Detta gavs åt Tom Moore att uträtta – och vem kunde ha anat det ?

Mina egna gärningar denna dag eller andra dagar, förbleknar helt vid jämförelse. Jag har ägnat dagen åt fotografier av ett visst slag, ironiskt nog – som skall gå till en kollega någonstans.

Jag kunde berätta om helt andra saker – som de i vårt land helt nyuppfunna tillvägagångssätten för att åstadkomma snabba förändringar i lagstiftningen, till exempel – för i mitt Svenska Dagblad har jag fått läsa att vissa lagar nu också ska gälla retroaktivt, det vill säga baklänges, att Sverige måste kräva av alla andra stater – inte bara i Europa eller EU, utan hela Världen – att just Svenska lagar, svensk etik och moraluppfattning i vissa frågor skall gälla som Universell lag, överallt i hela Världen,  oberoende av vad alla andra stater, kulturer eller religioner råkar anse om just det. En moralisk stormakt, med andra ord – som föreskriver omedelbar Eutanesi åt sina allra äldsta medborgare, och kanske inte bara dem.

Tanken svindlar.

Jag har fått läsa om ”Löfvéns pojkar” – de sk ”ensamkommande” som visat sig inte bara kunna åstadkomma ”Ett mord i Kil” och om den 17-åriga Wilmas mystiska försvinnande, samt en mycket egendomlig ”ny pojkväns” uppdykande på scenen.

Föräldrarna klagar i SvD över att de bara har sin dotters avhuggna huvud, men ingen kropp kvar att begrava. Bland de litterära nyheterna finner vi att Thomas Quicks advokat postumt fått utge en ny bok – och att Sture Bergwall, som Quick numera heter, i kraft av att han är en ”dubbelnatur” som inte längre kan skylla på ”Ellington” – ett slags svart man, som visade sig bo inuti Thomas Quicks huvud, efter vad han försökt inbilla oss alla. Jag träffade eller såg faktiskt herr Bergwall, helt oförmodat, i en restaurangvagn på ett tåg en gång för vidpass fyra år sedan – och han verkade närmast glad och stolt över att jag kände igen honom, medan jag instinktivt reagerade med skräck och avsky inför en sådan människa.

Jag kunde berätta för er om mitt hemliga liv med ”Femen” rörelsen och andra aktivistgrupper – nu saligen avsomnade, och helt andra sammanhang, platser och historier som jag inte förstår, men som nog knappast förtjänar att omnämnas för dagen – och andra extrema sammanhang, extrema individer eller saker jag mött, studerat, träffat på eller omnämnt.

För dagen är jag emellertid ensam med min sorg, och mina gudar.

Sverigebilden har förändrats, säger man. Ja – vissa bilder förändras ideligen, tycks det – och vi förändras med dem – men inbillar ni er då, människor – att ni har hela bilden klar över vissa samband, personer, händelseförlopp.

Dömen icke, så varder I icke dömda” är det stå i den kristna bibeln, men se det vet jag inget om – för jag är fortfarande Hedning.