Heliga källor undersöks i det svenska Finland

”Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu flödar källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr den gamla trohetseden.”

– Aningen fritt efter Verner von Heidenstam, svensk Nobelpristagare

Källdrickning och offer i heliga källor är en hednisk rit, ofta praktiserad inför Midsommar som sig bör, men ibland flyttad till Trefaldighetsafton på grund av de kristna. Man drack ofta de tre främsta Asarnas skål, för Oden, Tor och Frej – i det klaraste källvatten, och den seden och många andra lever också kvar i det svenska Finland, där vår folkstam ännu försvarar sig emot den finsk-ugriska övermakten. Från Åbo Akademi kommer en maning från Finländska forskare att berätta allt om källkulten i Midsommarnatten, även i vårt östra grannland.

Yngemo källa, Svinnegarn nära Enköping och Bro Offerkälla på Gotland är tre mycket kända exempel på svenska offerkällor…

Forskarna vågar förstås inte säga ordet ”Hedendom” rakt ut, men varje gammal by i det egentliga Finland har sin egen offerkälla. Man offrade mynt, mat eller dryck och liknande, även långt in på 1900-talet och i folkminnet, och Asatrons princip om att ”gåva kräver att gengåva gives” var det enda förhållande till de rena vattnen, och till hela naturen, som man då kunde komma på. Senare kom kristna tillrättalägganden och förvridande av den ursprunliga, enkla och naturliga källkulten:

Senare, då världsbilden blev mer sekulär, började offerkällor användas som hälsobrunnar i stället. Ibland kunde hela badinrättningar uppstå kring kända källor. De främsta exemplen på detta är Kuppiskällan i Åbo och Birgittakällan i Nådendal, som funnits vid Luolalasjön men asfalterats över då man byggde Nådendals snabbväg.

Vissa sägenmotiv förknippas ofta med källorna, till exempel att ett oxpar sjunkit i källan och sedan dykt upp i något vattendrag långt borta, eller att S:t Henrik använt källans vatten till att döpa hedningar. Så sägs det bland annat om Kuppiskällan i Åbo, Bläsnäskällan i Pargas och Biskopskällan i Rimito.

-Åbo Akademi och Svenska Litteratursällskapet i Finland

Förevändningen med att föröka dra in kristna ”helgon” i sammanhanget var förstås att källkulten och offrandet skulle kunna fortsätta som vanligt, men nu med kyrkans välsignelse, eftersom den gjorde bäst i att inte motsätta sig folkviljan, som vi alla förstår.

Vilhelm Moberg, den svenskaste av alla författare, skrev på sin tid ”Brudarnas Källa” där en Midsommar-källa själv berättar, och för släktet framåt genom sekel efter sekel – Jordgudinnan Nerthus eller Gerds röst, i Midsommarens dunkla natt. Läs gärna den boken – och erkänn ert hedniska ursprung !

”Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.”

Också i Ryssland, Ukraina, hela Baltikum och flera slaviska länder som stått under inflytande från Nordisk kultur firas Midsommar eller Kupala med offer i källor, floder eller sjöar

 

Goda Nyheter från Danmark – Jim Lyngvild utger bok om Nordens Hedna Kungar

Jim Lyngvild, känd från Ekstra-Bladet, och en av Danmarks allra största Asatroende Hedningar – har nu slagit till igen. Han är ju icke blott modedesigner, utan också en driven fotograf, och har gjort en ny bok om Nordens Hedniska och Vikingatida kungaätter, eftersom han också är Rojalist, ägare till ett stort gudahov mm. Boken ”Alverdens Vikingar” har utgetts på Frydenlunds förlag (som inte bör förväxlas med det Norska bryggeriet med samma namn) och har allaredan fått mycket goda recensioner i sitt hemland

På denna länk kan ni själv höra jim Lyngvilds egen ”omtale” http://www.facebook.com/watch/live/?v=301527670976174&ref=watch_permalink.

Boken kommer ut till Midsommar, den 20 Juni.

I ”dräkt, makt och Prakt” avlivar Jim Lyngvild slutgiltigt den kristna myten och lögnerna om Vikingarna som smutsiga och obegåvade barbarer. Deras kungar företrädde organiserade stater, som hade varat i hundratals år redan vid Vikingatidens inträde, och de saknade ingenting ifråga om praktföremål eller högstatusobjekt i jämförelse med andra samtida härskare i Europa. Boken kan förbeställas här till en kostnad av strax under 300 danska kronor, och är mycket rikt illustrerad

I Danmark tar man vara på vårt Nordiska Arv, liksom i andra av våra grannländer – men i ”Landet Löfvén” gör vår Regering allt vad den kan för att nedmontera och förstöra det !

Nästan alla samtida källor som nämner Vikingarnas utseende och kläder, framhåller samstämmigt, att de var bättre klädda och betydligt renare och skyhögt överlägsna de kristna Européerna ifråga om hygien, därför att den kristna religionen hela tiden påbjöd smuts, fördömde bad och kroppsvård som varande ”syndigt” och ofta led av undernäring och sjukdomar, vilket däremot människor i det fria Norden sällan gjorde. Bland de kristna talade man i klostren om ”Odor Sanctum” eller ”de heligas lukt” vilket var lukten av ruttnande likdelar (sk ”reliker” som katolikerna fortfarande håller på och manipulerar med) och oset från stinkande, otvättade munkar, medan Vikingarna däremot badade bastu åtminstone varje Lögardag eller lördag, som det ännu är i Norden. Här följer ett utdrag ur den Byzantinska Prinsessan Anna Komnenas anteckningar om en av Väringagardets svenska anförare på 1080-talet.

Kejsaren av Bysans hade en tron, invid vilken mekaniska lejon röt med röster av metall, och så hade det varit ända sedan Justinianus dagar på 500-talet. Frankiska ambassadörer från det kristna Europa, som Liutprand och många andra, var långt fattigare än Väringarna, sämre klädda och luktade illa..

Hon hade tidigare fått bevittna hur en av Väringarna själv satte sig på den Byzantiske Pantokratorns eller Världshärskarens tron, och vägrade gå därifrån, trots att man enträget bad honom om det..

”Han var så lång att han nästan nådde en aln över axlarna på de ståtligaste män, han var smal om livet, men bredaxlad, bredbringad och armstark, och hans lekamen var varken för mager eller för fyllig men så att säga skapad efter Polykletes ideal. Han hade stora händer, stadig gång och stark rygg och nacke. Hudfärgen var helt vit, men ansiktet rödlätt. Hans hår var gyllene och hängde inte ned på axlarna som hos andra barbarer, men var klippt vid öronen. Hakan var rakad slätare än gips, ögonen klarblå, eldiga och värdiga. Näsan och näsborrarna lät honom andas i fulla drag, naturen hade gett honom en utgång för den från hjärtat uppbrusande luften. Det kunde skymta något milt, vänligt och tilltalande hos honom, men det förmörkades av det skräckinjagande i hela hans väsen, grymheten och blodlusten.

När han skrattade, var det med ett skallande skratt, och så ljudligt, att det verkade som om andra män blott nös…”

(Mera om Anna Komnena, och översättningarna av henne finner ni här)

Så talade alltså en sydländsk kvinna, som sett en Nordisk asatroende Hedning i verkligheten – och hon blev till sig i trasorna eller trosorna, som vi alla förstår..

HEDNA HEDNA HEDNA ! Öva alltid manskap och skepp, glöm ej kriget i fredens långa och förlamande år… HEDNA HEDNA HEDNA !!