Jim Lyngvild, känd från Ekstra-Bladet, och en av Danmarks allra största Asatroende Hedningar – har nu slagit till igen. Han är ju icke blott modedesigner, utan också en driven fotograf, och har gjort en ny bok om Nordens Hedniska och Vikingatida kungaätter, eftersom han också är Rojalist, ägare till ett stort gudahov mm. Boken ”Alverdens Vikingar” har utgetts på Frydenlunds förlag (som inte bör förväxlas med det Norska bryggeriet med samma namn) och har allaredan fått mycket goda recensioner i sitt hemland

På denna länk kan ni själv höra jim Lyngvilds egen ”omtale” http://www.facebook.com/watch/live/?v=301527670976174&ref=watch_permalink.

Boken kommer ut till Midsommar, den 20 Juni.

I ”dräkt, makt och Prakt” avlivar Jim Lyngvild slutgiltigt den kristna myten och lögnerna om Vikingarna som smutsiga och obegåvade barbarer. Deras kungar företrädde organiserade stater, som hade varat i hundratals år redan vid Vikingatidens inträde, och de saknade ingenting ifråga om praktföremål eller högstatusobjekt i jämförelse med andra samtida härskare i Europa. Boken kan förbeställas här till en kostnad av strax under 300 danska kronor, och är mycket rikt illustrerad

I Danmark tar man vara på vårt Nordiska Arv, liksom i andra av våra grannländer – men i ”Landet Löfvén” gör vår Regering allt vad den kan för att nedmontera och förstöra det !

Nästan alla samtida källor som nämner Vikingarnas utseende och kläder, framhåller samstämmigt, att de var bättre klädda och betydligt renare och skyhögt överlägsna de kristna Européerna ifråga om hygien, därför att den kristna religionen hela tiden påbjöd smuts, fördömde bad och kroppsvård som varande ”syndigt” och ofta led av undernäring och sjukdomar, vilket däremot människor i det fria Norden sällan gjorde. Bland de kristna talade man i klostren om ”Odor Sanctum” eller ”de heligas lukt” vilket var lukten av ruttnande likdelar (sk ”reliker” som katolikerna fortfarande håller på och manipulerar med) och oset från stinkande, otvättade munkar, medan Vikingarna däremot badade bastu åtminstone varje Lögardag eller lördag, som det ännu är i Norden. Här följer ett utdrag ur den Byzantinska Prinsessan Anna Komnenas anteckningar om en av Väringagardets svenska anförare på 1080-talet.

Kejsaren av Bysans hade en tron, invid vilken mekaniska lejon röt med röster av metall, och så hade det varit ända sedan Justinianus dagar på 500-talet. Frankiska ambassadörer från det kristna Europa, som Liutprand och många andra, var långt fattigare än Väringarna, sämre klädda och luktade illa..

Hon hade tidigare fått bevittna hur en av Väringarna själv satte sig på den Byzantiske Pantokratorns eller Världshärskarens tron, och vägrade gå därifrån, trots att man enträget bad honom om det..

”Han var så lång att han nästan nådde en aln över axlarna på de ståtligaste män, han var smal om livet, men bredaxlad, bredbringad och armstark, och hans lekamen var varken för mager eller för fyllig men så att säga skapad efter Polykletes ideal. Han hade stora händer, stadig gång och stark rygg och nacke. Hudfärgen var helt vit, men ansiktet rödlätt. Hans hår var gyllene och hängde inte ned på axlarna som hos andra barbarer, men var klippt vid öronen. Hakan var rakad slätare än gips, ögonen klarblå, eldiga och värdiga. Näsan och näsborrarna lät honom andas i fulla drag, naturen hade gett honom en utgång för den från hjärtat uppbrusande luften. Det kunde skymta något milt, vänligt och tilltalande hos honom, men det förmörkades av det skräckinjagande i hela hans väsen, grymheten och blodlusten.

När han skrattade, var det med ett skallande skratt, och så ljudligt, att det verkade som om andra män blott nös…”

(Mera om Anna Komnena, och översättningarna av henne finner ni här)

Så talade alltså en sydländsk kvinna, som sett en Nordisk asatroende Hedning i verkligheten – och hon blev till sig i trasorna eller trosorna, som vi alla förstår..

HEDNA HEDNA HEDNA ! Öva alltid manskap och skepp, glöm ej kriget i fredens långa och förlamande år… HEDNA HEDNA HEDNA !!