I vilket ”The Wild Hunt” ägnar sig åt saklig rapportering om Rökstenen

Saklig rapportering, eller noggrant återgivande av fakta är något som blir allt mer och mer sällsynt på Internet i dessa dagar av fake news, lögner och ryktesspridning, samt förtal av enskilda. Amerikansk Asatro samt Hedendomett ämnesområde jag annars nogsamt undviker, eftersom jag skriver ur ett Nordisk perspektiv och inte ett Anglo-Amerikanskt, med allt vad det innebär av statyvältande, vandalism och våld – är verkligen inget undantag, för jag vet då inte allt vad underligheter och obevisade hugskott man får läsa från det stora landet Trump i Väster….

”Cowboy Hávamál”, Dr ”Jackson Crawford” och felaktiga översättningar. ”Domr” på Norröna betyder inte alls ”reputation” – O du aningslösa Stolpskott !

Därför är det glädjande, när den kända ”Neo-Paganska” eller rättare sagt New Age-aktiga nyhetssajten ”The Wild Hunt” som utges av några judiska intellektuella i New York ägnar sig åt att behandla Asatron på ett sakligt och korrekt sätt, för en gångs skull. Annars brukar deras rapportering om ämnet inskränka sig till ilskna propåer om att några fångar i ett eller annat amerikanskt fängelse sagt sig vara Asatrogna och i vanlig ordning burit sig illa åt, som alla kriminella eller halvkriminella ”over there”. Tyvärr har ju vårt eget Asatrogna ”community” här i Sverige fått ta emot ett blåhårigt exemplar från Kanada eller någonstans, med värdetransportrån och droglangning som tidigare specialitet – men nog om detta…

Har kallats ”Pagan CNN” – rapporterar ibland sakligt, ibland inte – kan betecknas som ”left wing liberal” – men ofta fakta-baserad

Denna gång är det medarbetaren Sean McShee som skriver påläst, initierat och intressant om Bo Gräslunds gamla teori om Rökstenen, samt ”Fimbulvinterns” ankomst i form av klimatförändringar, orsakade av vulkanutbrott på 500-talet. Jag har redan tidigare kommenterat hur pass osakligt och dåligt svenska journalister kommenterade de akademiska uppsatser som detta år utgetts från Uppsala Universitet, trots att Gräslunds teori var känd redan på 1990-talet.

Redan Dick Harrison i Svenska Dagbladet har tagit upp det faktum att 800-talets Röksten inte alls ”varnade för en kommande klimatkris” och andra starkt politiserade galenskaper, som svenska journalister kläckt ur sig, men att den berättar ett folkminne och en oralt traderad historia från just 500-talet, och att den innehåller många referenser till just den äldre folkvandringstiden, samtidigt som stenen som helhet är utformad som ett tidsdokument för vikingatidens krigarkultur, och för eviga tider utgör fadern Vämods monument över en stupad son.

Mr McShee noterar sakkunnigt att Uppsala-forskarnas transkription av Rökstenens text inte alls ger så mycket nytt, men – jag citerar:

Holmberg and colleagues’ interpretation challenges the dominant narrative, which links the Rök Runestone to Theodoric the Great (454 to 526 C.E.), King of Visigoths and of Italy. Instead, the scholars link the Rök Runestone to the mythic Ragnarök and the long volcanic winters from 536 to 550 C.E.

Several volcanic eruptions beginning in 536 C.E led to extended volcanic winters. Summers were abnormally cold from 536 to 550 C.E. throughout the Northern Hemisphere. Crop failure, disease, and famine would have been frequent. According to Holmberg and colleagues, the population of Scandinavia dropped by 50% during this period.

The text includes a reference to events nine generations before the inscription. Assuming 30 years per generation, nine generations prior to the inscription would yield a date of 530 C.E. That date lies between the death of Theodoric the Great in 526 and the volcanic eruption of 536 C.E.

Här rör vi oss i alla fall med kända fakta, som kan härledas ur ett arkeologiskt källmaterial, och det faktum att många forskare har ansett att kulten av Oden och Tor ökade i betydelse emot järnålderns slut måste man nog också ta hänsyn till här, även om man inte skall dra alltför höga växlar på det, och i mycket hypotetiska ordalag nämna fantasifulla utsagor om senare solförmörkelser under 800-talet (partiella – och man kan fråga sig om de alls kunde ses över Skandinavien) och annat mera, som mindre förtroendeingivande ”forskare” kommit dragandes med i sammanhanget.

Att Asatron utvecklades över tiden, och att den aldrig någonsin stelnade till någotslags ”forn sed” är dock oomtvistligt, och det nämner Sean McShee som sin viktigaste slutsats.

Det är vackert så, och det är ännu vackrare att se; att det ännu finns tänkande amerikaner…

Hur SVT Öst vinklar nyheter om utgrävningen vid Aska

För en tid sedan publicerade östgötaradion och SVT en arkeologisk nyhet, som man i vanlig ordning vänt upp och ned på, samt feltolkat.

Föga förvånande, måste man säga, för samma källa har publicerat många felaktigheter om svensk arkeologi även förut. Man påstår att fynden av ett tjugotal sk ”guldgubbar” eller drygt centimeterstora guldbleck från byn Aska, som inte alls ligger vid Vadstena, utan halvvägs mellan Vadstena och Skänninge skulle vara ”unika”, men det stämmer inte, annat än sett i ett snävt Östgötaperspektiv. Förut har man nämligen bara hittat två sådana guldbleck i just Östergötland, men de är mycket vanligt förekommande över hela Norden, just när det gäller Vendeltid eller sen Järnålder.

Arkeologen Martin Rundkvist och ett guldbleck från Östergötland

SVT påstår också felaktigt, att guldblecken skulle föreställa ”Asagudar eller Kungligheter”. Det vet man för det första inte alls, eftersom det bara är en teori, men långtifrån bevisat. För det andra har många forskare tolkat de hundratals guldbleck av samma typ som man hittat på många platser i Blekinge, Sveland och även i ansamlingar om minst 50-60 stycken vid Gudahovet på Uppåkra i Skåne (det är INTE ett ”kulthus” och INTE ett ”Tempel” men just ett Gudahov) som varande ett bröllopspar, eller Frej och Gerd, som är av Vanernas och INTE Asarnas släkte.

Också vid Sorte Muld på Bornholm har man hittat nära 2500 guldbleck, de flesta mycket små, som deponerats i gropar runt ett Gudahov, och alltid i vad man kallar ett ”sakralt kontext” och alltså i samband med religionsutövning eller Asatro. Ifall de okunniga journalister som belamrar SVT:s redaktioner bara brydde sig om att göra en enda minuts ”research” och skötte sitt arbete – exempelvis genom att googla på ordet Guldgubbar – svårare än så behöver det inte vara..

Fynd från stolphål vid Uppåkra

Fynden från Östergötland är alltså inte alls så ”unika” som man påstår, utan representerar en fyndkategori som varit väl känd och utforskad ända sedan 1970-talet. Man förmodar, att guldblecken nästan alltid offrats av bröllopspar – och inte alls kungligheter – vid bröllop i Gudahoven – så har fynden ofta förklarats. Det förklarar också varför de var så små och tunna – det rörde sig bara om ett symboliskt offer, medan vigselringar och andra trohetsbevis förstås var värdefullare och då som nu var avsedda att bäras av de agerande själva.

Andra bleck föreställer krigarfigurer, djur som älg eller björn, samt ofta också vildsvin. De har man förklarat som tacksamma gåvor för god jaktlycka, framgång i strid eller återvunnen hälsa – precis som senare ”offerkast” av mynt i källor och liknande. Guldblecken behöver alltså inte alls röra sig om ”kungligheter” och heller inte om gudar, eftersom det mesta tyder på att de var vanligt återkommande inslag i den stående religionsutövningen, eller med andra ord Asatron. Var för sig har de synnerligen litet metallvärde, men de gjordes små och med otroligt fina detaljer, antagligen för att dåtidens hantverkare ville visa vad de kunde, och för att det skulle vara enkla gåvor för vanligt folk.

Några av de figurer som avbildas på de centimeterstora blecken kan i och för sig vara Asar – Tyr med spjutet, en stående kvinnofigur som liknar bildstenarnas Frigg och Oden (längst ned till höger på exemplen från Sorte Muld ovan) låter sig kanske identifieras, men det är som sagt en hypotes, inte fakta.  Inom kort skall det också hållas ett digitalt föredrag på Gamla Uppsala muséets sajt om ämnet – men varför SVT inte bryr sig om att ta reda på riktiga fakta, är outgrundligt – för det vete Gudarna !

Byn Aska hyste på sin tid ett mer än 50 meter långt långhus, ja en hel Kungahall – och varför SVT inte nämner det alls, när man vetat om det ända sedan 2017 är också en gåta – varför hela tiden systematiskt utelämna de mest intressanta detaljerna..

Kungahallen vid Aska, över 50 meter lång, var minst lika ståtlig som Hrolf Krakis Kungshall vid Lejre i Danmark, som mätte mer än 60 x 12 meter