Föga förvånande, måste man säga, för samma källa har publicerat många felaktigheter om svensk arkeologi även förut. Man påstår att fynden av ett tjugotal sk ”guldgubbar” eller drygt centimeterstora guldbleck från byn Aska, som inte alls ligger vid Vadstena, utan halvvägs mellan Vadstena och Skänninge skulle vara ”unika”, men det stämmer inte, annat än sett i ett snävt Östgötaperspektiv. Förut har man nämligen bara hittat två sådana guldbleck i just Östergötland, men de är mycket vanligt förekommande över hela Norden, just när det gäller Vendeltid eller sen Järnålder.
Arkeologen Martin Rundkvist och ett guldbleck från Östergötland
SVT påstår också felaktigt, att guldblecken skulle föreställa ”Asagudar eller Kungligheter”. Det vet man för det första inte alls, eftersom det bara är en teori, men långtifrån bevisat. För det andra har många forskare tolkat de hundratals guldbleck av samma typ som man hittat på många platser i Blekinge, Sveland och även i ansamlingar om minst 50-60 stycken vid Gudahovet på Uppåkra i Skåne (det är INTE ett ”kulthus” och INTE ett ”Tempel” men just ett Gudahov) som varande ett bröllopspar, eller Frej och Gerd, som är av Vanernas och INTE Asarnas släkte.
Också vid Sorte Muld på Bornholm har man hittat nära 2500 guldbleck, de flesta mycket små, som deponerats i gropar runt ett Gudahov, och alltid i vad man kallar ett ”sakralt kontext” och alltså i samband med religionsutövning eller Asatro. Ifall de okunniga journalister som belamrar SVT:s redaktioner bara brydde sig om att göra en enda minuts ”research” och skötte sitt arbete – exempelvis genom att googla på ordet Guldgubbar – svårare än så behöver det inte vara..
Fynd från stolphål vid Uppåkra
Fynden från Östergötland är alltså inte alls så ”unika” som man påstår, utan representerar en fyndkategori som varit väl känd och utforskad ända sedan 1970-talet. Man förmodar, att guldblecken nästan alltid offrats av bröllopspar – och inte alls kungligheter – vid bröllop i Gudahoven – så har fynden ofta förklarats. Det förklarar också varför de var så små och tunna – det rörde sig bara om ett symboliskt offer, medan vigselringar och andra trohetsbevis förstås var värdefullare och då som nu var avsedda att bäras av de agerande själva.
Andra bleck föreställer krigarfigurer, djur som älg eller björn, samt ofta också vildsvin. De har man förklarat som tacksamma gåvor för god jaktlycka, framgång i strid eller återvunnen hälsa – precis som senare ”offerkast” av mynt i källor och liknande. Guldblecken behöver alltså inte alls röra sig om ”kungligheter” och heller inte om gudar, eftersom det mesta tyder på att de var vanligt återkommande inslag i den stående religionsutövningen, eller med andra ord Asatron. Var för sig har de synnerligen litet metallvärde, men de gjordes små och med otroligt fina detaljer, antagligen för att dåtidens hantverkare ville visa vad de kunde, och för att det skulle vara enkla gåvor för vanligt folk.
Några av de figurer som avbildas på de centimeterstora blecken kan i och för sig vara Asar – Tyr med spjutet, en stående kvinnofigur som liknar bildstenarnas Frigg och Oden (längst ned till höger på exemplen från Sorte Muld ovan) låter sig kanske identifieras, men det är som sagt en hypotes, inte fakta. Inom kort skall det också hållas ett digitalt föredrag på Gamla Uppsala muséets sajt om ämnet – men varför SVT inte bryr sig om att ta reda på riktiga fakta, är outgrundligt – för det vete Gudarna !
Byn Aska hyste på sin tid ett mer än 50 meter långt långhus, ja en hel Kungahall – och varför SVT inte nämner det alls, när man vetat om det ända sedan 2017 är också en gåta – varför hela tiden systematiskt utelämna de mest intressanta detaljerna..
Kungahallen vid Aska, över 50 meter lång, var minst lika ståtlig som Hrolf Krakis Kungshall vid Lejre i Danmark, som mätte mer än 60 x 12 meter
Hedniska Tankar 