”PK-Nytolkningen” av Rökstenen slutgiltigt SÅGAD

Magnus Källström, den främste av Riksantikvarieämbetets och vårt lands runologer, ”sågar” nu fullständigt den häpnadsväckande nytolkning av Rökstenen, som en forskargrupp under ledning av Per Holmberg vid Göteborgs Universitet har gjort. I forskargruppen ingick bland andra den ökände Henrik Williams från Uppsala Runforum, samt Bo Gräslund, professor emeritus, som redan på 1980-talet födde tanken om att mytens Fimbulvinter i själva verket syftade på faktiska händelser, som flera samverkande vulkanutbrott och klimatförsämringar under 500-talet, vid tiden för vad man kallat ”senantikens jordbrukskris” och ”den justinianska pesten” som nära nog sammanföll med kristendomens spridning – en mycket hemsk farsot även den..

 

 

Jag har redan kommenterat vilka överdrifter vi fått se i den svenska dagspressen på grund av ”Runforums” och professor Williams publicistiska äventyr, och det har andra sansade bloggare också – bland annat den av en professionell arkeolog drivna bloggen ”Brons & Blod” vars inlägg om just detta ämne ni kan läsa på länken här.

I ”Språktidningens” senaste nummer vederläggs slutligen de abderitiska dumheterna om att Rökstenens ristare skulle vara någotslags forntida Greta Thunberg, eller de groteska påståendena om att ”Odenskulten aldrig fanns” liksom att Rökstenens text inte skulle nämna Theoderik den store av Goterriket, vilket den de facto gör.

Förvisso skedde det en mängd vulkanutbrott mellan år 537 och 546 enligt vår tideräkning, och förvisso ledde de till aska i jordatmosfären, missväxt, minskade skördar och en befolkningsminskning, som gav upphov till myten om ”Fimbulvintern”. Så långt är Bo Gräslunds teorier, som ursprungligen inte hade någon koppling alls till en av Sveriges och hela världens absolut mest berömda runinskrifter. Men Magnus Källström håller som språkman helt med mig om att texten i nyöversättningen svårt förflackats, och att den språkligt sett och rent poetiskt inte alls kan mäta sig med Elias Wesséns klassiska tolkning, samtidigt som ”Runforums” forskarteam också gjort ett par ödesdigra och uppenbara feltolkningar.

Man kan svårligen tolka runföljden sakumukmini som sakum uk mini, när de gamla tolkningarna saku mukmini eller sakum ukmini är mycket mer plausibla – deras exakta betydelse och vad de har för innebörd har jag redan förklarat för er, många gånger – och det är heller inte troligt att stenens ristare skulle bryta emot alla regler för fornyrdislag som versmått, och rista stympade, avkortade strofrader på vad som var en utomordentligt skickligt och sinnrikt komponerad skrift i sten, bara för att berätta om vädret, eller rent klimatologiska företeelser, som ägde rum 300 år före texten ristades.

Alla tolkningar kanske tillför något, men vad det senaste ”PK-försöket” ens skall tillföra, där Theoderik, slagfältsbeskrivningarna, krigarskarorna och de monumentala stroferna är bortrensade, är mycket svårt att förstå.

Som Docent Källström själv skriver: ”Att börja datera Rökstenen med utgångspunkt i den nämnda klimatkatastofen bör inte ens övervägas, eftersom man då kommer cirkelbeviset snubblande nära.

När stenens text talar om någon som dräptes i Reid-goternas land, för nio släktled sedan, menar ristaren givetvis detta och bara detta. När Tors namn nämns i ett av stenens runchiffer, och ”es kun knati iatun” eller ”han kunde nedslå jätten” nämns, är det Tor som jättedräpare och en krigarkult man talar om.

Lönnrunorna på en av Rökstenens kortsidor, som nämns i en annan av Språktidningens artiklar… det gäller att inte sakna språkkänsla, om man alls ska tolka dem…

 

Varin, fadern, och hans minnesmärke över den döde sonen, tillsammans med uppmaningen om att hämnas sonens död, talar till oss än idag, konstaterar sakkunskapen; och så enkelt är det faktiskt.  Rökstenen handlar inte om klimatkatastrofer, men om krigare, deras sorg, och de som föll i fjärran land.

Eskapister lanserar Asatroget rollspel

Rollspelande, eskapism och valhänt konstruerade verkligheter är ingenting för mig, eftersom jag har fullt upp med att leva i den existerande verkligheten, som den de facto ser ut – låt vara att den ibland inte är särskilt rolig. Men ändå är det väl ofrånkomligt att ett svenskt alternativförlag till slut lanserar ett Rollspel med motiv från Nordisk Mytologi, vilket de förmodligen inte borde ha gjort. Produkten har för två dagar sedan blivit noggrant recenserad av likasinnade, och befinner sig redan ute på marknaden.

Ingenting för seriösa Asatroende, men fyller kanske sin funktion för den obildade ungdomen…

Liksom av en ren händelse lanserar ”Det Goda Samhällets” redaktion – som uppenbarligen brukar läsa mina krior – dagen efter detta spel blivit omnämnt på nätet en liten artikel, som nämner att ingen mindre än den så kände Mr James Kirkup från the Social Market Foundation i London UK minsann hävdar att han inte hade nått en såpass hög post inom näringslivet som idag, ifall han inte förnött och försuttit hela sin ungdom med att spela Dungeons & Dragons, vilket alltså då skall vara någotslags bevis för rollspelandets allmänna förträfflighet, och att man via dem genast skulle lära sig allt av verklig historia, religion eller politik i vår egen värld.

Tillåt mig hånskratta, och det med eftertryck.

Förvisso kan brädspel, rollspel eller någon annan typ av strategiska spel lära en mångt och mycket, men bara om det sker under en tillräckligt ansvarsfull och medveten ledning, för så är det med all pedagogik. Alla personer som gått Karlberg blir inte stora fältherrar. Alla personer som gått på Bröderna Påhlmans Handelsinstitut blir inte rekordsäljare. Alla personer som läst Koranen eller Bibeln blir inte mönstermedborgare för det, och heller inga godare människor precis, utan snarare tvärtom – ifall man nu inte marinerar dem i ketchup.

Fantasy-rollspel, dum vulgärkultur och populärkultur i stil med ”Game of Thrones”, HBO Vikings, historieförfalskande och kulturförvridande tv-serier av typen ”The Last Kingdom” är inte alls så nyskapande, och lär inte ut någonting alls, skulle jag vilja hävda, utom social kompetens åt ett antal finniga tonåringar, vars nördighet annars helt skulle kunna ta överhanden, och helt avskilja dem från det övriga samhället in i ett slags spelmissbruk, särskilt nu i Corona-tider.

Men – för all del, för all del.. kanhända skall jag försöka uppamma en del intresse för detta nya rollspel, liksom jag uppammat intresse för en del musik, jag recenserat häromsistens.

Skaparna av detta spel verkar ha haft en ärlig avsikt att lära ut grunddragen i den Nordiska gudaläran, samt varje väsentlig gudomlighets egenskaper, karaktärsdrag och dyrkan, och det är kanske vackert så. Man har haft ambitionen att göra pengar på ett oskyldigt tidsfördriv för små sällskap, och skapa ett slags enkel underhållning för regniga dagar som du och dina vänner kan sköta alldeles själv, om ni bara är i halvvuxen ålder, och befinner er någonstans emellan barndom och yrkesliv, samt inte har något bättre för er.

Så har väl historieberättande fungerat i alla tider, mer eller mindre – och att man nu har ett slags spelmetodik, enkla tärningskast i form av tre stycken sexsidiga tärningar (ja, ni vet väl att ”rollspelsmaffian” alltsedan 1980-talets glansdagar tycker om sina fem platonska kroppar – det finns ju inga andra än dessa fem, eftersom det är en matematisk omöjlighet ) och någotslags ramberättelse att utgå ifrån, gör kanske inte det hela sämre.

Men där spårar det hela ur, och det spårar ur fullständigt. Man låter spelarna nyuppfinna helt andra gudamakter och mytologiska gestalter än dem vi är vana vid, förändrar och gör våld på en hel kultur, och låter den utveckla sig på ett tämligen groteskt sätt – som sagda tonårings-publik, som väl är tänkta att spela spelet, väl förr eller senare kommer förväxla med den verkliga mytologin eller historien.

Asatron innehåller inga ”Sigborg” eller ”Jorhild” eller andra, i verkligheten aldrig existerande, slumpvis konstruerade gudinnenamn, inga ”hantverksgudar” men väl en Völund Smed.

Alltså – jag vet inte hur många fullkomligt okunniga amerikaner och anglosaxiskt belastade personer jag mött, som på allvar tror att ”Frejas son heter Blitzen” eftersom de lärt sig detta i ett eller annat idiotiskt dataspel på nätet eller under lika idiotiskt rollspelande utan ansvar, när det i själva verket förhåller sig så att den enda varelse, som i sinnevärlden haft just det namnet, är en av Jultomtens eller Santa Claus renar i en eller annan vida spridd amerikansk julsång, som inte har ett enda förbannat dugg med Nordisk Mytologi eller Nordisk kultur att göra.

 

Trivialisering, ”Gullifiering” och Kommersialisering enligt Populär-kulturellt recept – ett sätt att förstöra en kulturkrets – inifrån !

Jag vet heller inte hur många idiotiska kvinnor nära trettio jag mött, som gett ifrån sig fullständigt apelkastade utrop i stil med ”puss på nosen från min kisse Oden” bara för att deras respektive kattskrällen förlorat ett öga, och sedan i sin inbilskhet trott, att de skulle vara lämpligt material för Samfundet Särimner eller Nordiska Asa Samfundet efter den sortens tilltal och anrop.

Jag har svarat dem ungefär följande: ”Jaha, så du tilltalar allvarligt troende muslimer genom att jubla ”Kom och hälsa på min HUND MOHAMMED !” eller döper din halvdebile och svårt drägglande kusin till ”Jesus kristus” och tar med honom till första bästa prästseminarium…

Risken med konstruerade verkligheter, och i och för sig utmärkta spel, är att de blir en smula för verkliga för deltagarna själva, och att de går för långt i sin självpåtagna kreativitet som skapare. De skulle förmodligen med större vinst ägna sig åt att skriva romaner och noveller, eller förestå företagsevent, kick-offer eller något opinionsinstut, tror jag – och där förverkliga sina planer, snarare än att plåga oss andra med sitt spelnörderi..

Tänk också på vad jag sade så sent som igår, om Jim Lyngvilds uttalande om populär- samt vulgärkultur, samt dess chanser att överleva i framtiden. Förr eller senare kommer även de mest inbitna rollspelsnördar inse, att deras eget vederstyggliga rådbråkande av de nordiska myterna inte är värt något, och att det inte lönar sig att tro, att deras egna omdiktningar tillför några som helst eviga sanningar, lika lite som denna blogg eller all dagstidningsjournalistik är någon evig sanning.

Allt sådant är adiaforiskt till sin natur, och redan av arkiv-rubrikerna till denna blogg, kan ni lära er vad ordet ”Adiafora” betyder – om ni inte visste det förut.

Vid 17 års ålder brände jag själv upp mina Dungeons & Dragons böcker hellre än att sälja dem, mina hexagonala kartor över hela världar, mina dyra speltärningar i plast och alltsammans. Jag gjorde en väldig autodafé och en fördömelsens renande eld på bakgården till det radhus jag då bebodde – i mina nu fjärran ynglingaår – och året därpå ryckte jag in i armén, som jag därefter aldrig lämnat.

 

Jag råder er till att göra detsamma. Förliten eder icke på charlataner, dumbommar, fornsedare eller rollspelare, det säger jag er, o ni hedna och ludna !

 

Dåliga böcker, rollspelslitteratur, Biblar och Koraner förtjänar bara att brännas !