Eskapister lanserar Asatroget rollspel

Rollspelande, eskapism och valhänt konstruerade verkligheter är ingenting för mig, eftersom jag har fullt upp med att leva i den existerande verkligheten, som den de facto ser ut – låt vara att den ibland inte är särskilt rolig. Men ändå är det väl ofrånkomligt att ett svenskt alternativförlag till slut lanserar ett Rollspel med motiv från Nordisk Mytologi, vilket de förmodligen inte borde ha gjort. Produkten har för två dagar sedan blivit noggrant recenserad av likasinnade, och befinner sig redan ute på marknaden.

Ingenting för seriösa Asatroende, men fyller kanske sin funktion för den obildade ungdomen…

Liksom av en ren händelse lanserar ”Det Goda Samhällets” redaktion – som uppenbarligen brukar läsa mina krior – dagen efter detta spel blivit omnämnt på nätet en liten artikel, som nämner att ingen mindre än den så kände Mr James Kirkup från the Social Market Foundation i London UK minsann hävdar att han inte hade nått en såpass hög post inom näringslivet som idag, ifall han inte förnött och försuttit hela sin ungdom med att spela Dungeons & Dragons, vilket alltså då skall vara någotslags bevis för rollspelandets allmänna förträfflighet, och att man via dem genast skulle lära sig allt av verklig historia, religion eller politik i vår egen värld.

Tillåt mig hånskratta, och det med eftertryck.

Förvisso kan brädspel, rollspel eller någon annan typ av strategiska spel lära en mångt och mycket, men bara om det sker under en tillräckligt ansvarsfull och medveten ledning, för så är det med all pedagogik. Alla personer som gått Karlberg blir inte stora fältherrar. Alla personer som gått på Bröderna Påhlmans Handelsinstitut blir inte rekordsäljare. Alla personer som läst Koranen eller Bibeln blir inte mönstermedborgare för det, och heller inga godare människor precis, utan snarare tvärtom – ifall man nu inte marinerar dem i ketchup.

Fantasy-rollspel, dum vulgärkultur och populärkultur i stil med ”Game of Thrones”, HBO Vikings, historieförfalskande och kulturförvridande tv-serier av typen ”The Last Kingdom” är inte alls så nyskapande, och lär inte ut någonting alls, skulle jag vilja hävda, utom social kompetens åt ett antal finniga tonåringar, vars nördighet annars helt skulle kunna ta överhanden, och helt avskilja dem från det övriga samhället in i ett slags spelmissbruk, särskilt nu i Corona-tider.

Men – för all del, för all del.. kanhända skall jag försöka uppamma en del intresse för detta nya rollspel, liksom jag uppammat intresse för en del musik, jag recenserat häromsistens.

Skaparna av detta spel verkar ha haft en ärlig avsikt att lära ut grunddragen i den Nordiska gudaläran, samt varje väsentlig gudomlighets egenskaper, karaktärsdrag och dyrkan, och det är kanske vackert så. Man har haft ambitionen att göra pengar på ett oskyldigt tidsfördriv för små sällskap, och skapa ett slags enkel underhållning för regniga dagar som du och dina vänner kan sköta alldeles själv, om ni bara är i halvvuxen ålder, och befinner er någonstans emellan barndom och yrkesliv, samt inte har något bättre för er.

Så har väl historieberättande fungerat i alla tider, mer eller mindre – och att man nu har ett slags spelmetodik, enkla tärningskast i form av tre stycken sexsidiga tärningar (ja, ni vet väl att ”rollspelsmaffian” alltsedan 1980-talets glansdagar tycker om sina fem platonska kroppar – det finns ju inga andra än dessa fem, eftersom det är en matematisk omöjlighet ) och någotslags ramberättelse att utgå ifrån, gör kanske inte det hela sämre.

Men där spårar det hela ur, och det spårar ur fullständigt. Man låter spelarna nyuppfinna helt andra gudamakter och mytologiska gestalter än dem vi är vana vid, förändrar och gör våld på en hel kultur, och låter den utveckla sig på ett tämligen groteskt sätt – som sagda tonårings-publik, som väl är tänkta att spela spelet, väl förr eller senare kommer förväxla med den verkliga mytologin eller historien.

Asatron innehåller inga ”Sigborg” eller ”Jorhild” eller andra, i verkligheten aldrig existerande, slumpvis konstruerade gudinnenamn, inga ”hantverksgudar” men väl en Völund Smed.

Alltså – jag vet inte hur många fullkomligt okunniga amerikaner och anglosaxiskt belastade personer jag mött, som på allvar tror att ”Frejas son heter Blitzen” eftersom de lärt sig detta i ett eller annat idiotiskt dataspel på nätet eller under lika idiotiskt rollspelande utan ansvar, när det i själva verket förhåller sig så att den enda varelse, som i sinnevärlden haft just det namnet, är en av Jultomtens eller Santa Claus renar i en eller annan vida spridd amerikansk julsång, som inte har ett enda förbannat dugg med Nordisk Mytologi eller Nordisk kultur att göra.

 

Trivialisering, ”Gullifiering” och Kommersialisering enligt Populär-kulturellt recept – ett sätt att förstöra en kulturkrets – inifrån !

Jag vet heller inte hur många idiotiska kvinnor nära trettio jag mött, som gett ifrån sig fullständigt apelkastade utrop i stil med ”puss på nosen från min kisse Oden” bara för att deras respektive kattskrällen förlorat ett öga, och sedan i sin inbilskhet trott, att de skulle vara lämpligt material för Samfundet Särimner eller Nordiska Asa Samfundet efter den sortens tilltal och anrop.

Jag har svarat dem ungefär följande: ”Jaha, så du tilltalar allvarligt troende muslimer genom att jubla ”Kom och hälsa på min HUND MOHAMMED !” eller döper din halvdebile och svårt drägglande kusin till ”Jesus kristus” och tar med honom till första bästa prästseminarium…

Risken med konstruerade verkligheter, och i och för sig utmärkta spel, är att de blir en smula för verkliga för deltagarna själva, och att de går för långt i sin självpåtagna kreativitet som skapare. De skulle förmodligen med större vinst ägna sig åt att skriva romaner och noveller, eller förestå företagsevent, kick-offer eller något opinionsinstut, tror jag – och där förverkliga sina planer, snarare än att plåga oss andra med sitt spelnörderi..

Tänk också på vad jag sade så sent som igår, om Jim Lyngvilds uttalande om populär- samt vulgärkultur, samt dess chanser att överleva i framtiden. Förr eller senare kommer även de mest inbitna rollspelsnördar inse, att deras eget vederstyggliga rådbråkande av de nordiska myterna inte är värt något, och att det inte lönar sig att tro, att deras egna omdiktningar tillför några som helst eviga sanningar, lika lite som denna blogg eller all dagstidningsjournalistik är någon evig sanning.

Allt sådant är adiaforiskt till sin natur, och redan av arkiv-rubrikerna till denna blogg, kan ni lära er vad ordet ”Adiafora” betyder – om ni inte visste det förut.

Vid 17 års ålder brände jag själv upp mina Dungeons & Dragons böcker hellre än att sälja dem, mina hexagonala kartor över hela världar, mina dyra speltärningar i plast och alltsammans. Jag gjorde en väldig autodafé och en fördömelsens renande eld på bakgården till det radhus jag då bebodde – i mina nu fjärran ynglingaår – och året därpå ryckte jag in i armén, som jag därefter aldrig lämnat.

 

Jag råder er till att göra detsamma. Förliten eder icke på charlataner, dumbommar, fornsedare eller rollspelare, det säger jag er, o ni hedna och ludna !

 

Dåliga böcker, rollspelslitteratur, Biblar och Koraner förtjänar bara att brännas !

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s