”Hurriyet” berättar om Vikingar i Istambul ?!??

Hurriyet heter en av Turkiets mest orädda dagstidningar. Trots att Turkiet är en muslimsk despoti och inte längre en demokrati under President Erdogans ledning, skriver tidningen ofta förstulet kritiskt om olika ämnen. Hösten 2009 kom det till öppen konflikt mellan tidningen och Erdogans styrande nomenklatura, lika igengrodd och korrupt som nomenklaturan i vissa andra länder, där Regeringen vägrat avgå trots att två gånger i rad blivit bortröstad av det nationella parlamentet.

Den gången kritiserade man inte bara Erdogans smutsiga affärer, utan också Putins, och det slutade med att tidningen köptes upp (ett ofta använt ”redaktionellt knep” för att tysta politiskt misshagliga individer) och att en del journalister sparkades.

Konuşma özgürlüğünü yaşa! Paganizm yaşa!
(en MANING till våra Turkiska läsare)

Tidningen skrev för två dagar sedan att man hittat lämningar efter Vikingar i Istanbul, vilket låter som en minst sagt märklig nyhet. Något Istanbul fanns ju inte före 1453 som alla vet, och då var Vikingatiden för längesedan över, och hade sänkts i den kristna medeltidens och islams mörker, som ännu inte lämnat oss.

Artikeln handlar om hur man funnit spår efter en bebyggelse, befolkad med Väringar (alltså svenska och ryska Vikingar, i internationell litteratur benämnda ”Varangian Rus” ) som polska arkeologer nu grävt fram. Förstaden Bathonea, på andra sidan Gyllene Hornet rubriceras som en internationell hamnstad på sin tid, och man erinrar om lagtexter från Michael VII Dukas, kejsare av Bysans, som var så rädd för Nordbor att han bara släppte in dem i grupper om högst 35 man per dag, genom portar i Konstantinopels väl bevakade murar.

Bathoneas raka murar och kajer finns kvar än idag. Här kunde över 1000 av Väringarnas skepp finnas på samma gång, enligt Bysans krönikörer.

Ändå fick kejsaren sin makt just av det berömda Väringagardet, som Harald Hårdråde och många andra Nordiska kungar ledde i strid – och utan dem hade Bysans varit som noll och intet. I dessa dagar, då Haga Sofia blivit moské, och inte längre kan besökas som museum, kan vi erinra om de två väringagardister, Halvdan och Arne, båda svenskar från Roslagen som ristade sina namn i marmorbalustraden utanför Drottningarnas galleri i just Haga Sofia.

Kanske utplånar muslimerna nu deras namn för evigt, men Hürriet kommer med förstulen kritik – man erinrar om en annan tid än den muslimska, och redan detta är enligt somliga politiska krafter i Turkiet nästan ett brott… De flesta västerländska regeringar och kyrkor har som vi vet officiellt protesterat emot att mänskligheten berövas Haga Sofia – ett UNESCO Världsarv, som Turkiet nu trampar på, men ”Svenska” Kyrkan och Regeringen Löfvén kröker förstås servilt sina syltryggar i inställsam vördnad för despoterna, precis som vanligt…

”För Bysans och Västerlandet – anno 911 – 1400 – Hela 489 år av vakttjänst, 489 år av STRID !”

Nej, några svenska väringar stod aldrig på vakt i Istanbul, men väl i Konstantinopel, som sagt. Bland de första svenskar som nått Istanbul, får vi annars räkna karolinen och den skånske fältprästen Sven Agrell, som 1709 sändes av Karl XII till sultanens hov. Han kunde berätta om allehanda muslimska fasoner och övergrepp, bland annat emot Turkiska kvinnor, som inte fick gå ut på gatan ensamma, utan ”stängdes in bakom galler som i fängelse, vaktade av snöpta morianer” som han skrev.

Och: ”Då dessa eländiga stackars kvinnspersoner, som inte var vana att se annat folk än sina egna, blevo oss vars på gatorna, så blevo de ömkligen stående och beundrade oss, så länge de kunde hava ögonen på oss och våra uniformer för det myckna omkringlöpande folkets skull !”

Vivat Carolus Rex !!

 

Där hör ni ! Detta skall ni fullkomligen rätta er och packa er efter – som en annan känd svensk kung sa, på sin tid. Agrells ord är fortfarande aktuella, för Turkiets kvinnor lever då som nu under det hårdaste förtryck.

Om detta skriver förstås tidningen Hürriyet i Turkiet inget alls, ty man vågar kanske inget skriva. Men en hel artikelserie, om vår gemensamma svensk-turkiska historia, eller hur vi en gång var fria folk, som vågade utbyta åsikter och erfarenheter vore nog på sin plats, eller vad säger ni ?

Yaşasın Atatürk, tüm Türklerin gerçek babası!

”Också själva Stenarna ska ropa – Även om vårt folk dör ut”

Nu när jag själv skrivit en del om Rökstenen, Världens längsta runinskrift i sten, och det budskap den uttrycker, (se tidigare inlägg) är det inte mer än rätt att den utmärkta sajten Kulturminnet – som jag varmt rekommenderar – liksom bara av en händelse skriver en lång, väl formulerad och mycket intressant artikel om Runstenarnas Budskap – som jag verkligen tycker att ni skall läsa…

Vad menade man exempelvis med att någon hade varit en ”god” person under livstiden ? Det visar sig att god var detsamma som dugande, en man eller kvinna med bevisad duglighet, förmåga och intelligens.

Högbystenen, med sitt budskap om ”den gode bonden Gulle som miste sina fem söner i främmande land och därhemma, är ett ibland många exempel. Stenarna fokuserar alltid på släktskap, familj och härstamning – och ”sällan ser man bautastenar vid vägen, om de inte restes av frände över frände” som det står i Hávamál. Att vara en god bonde, en god krigare, till och med en ”god dräng” och alltså utmärka sig för stor arbetsförmåga, hantverksskicklighet och framåtanda, betonas i inskrift efter inskrift.

Att vara ”god” var inte detsamma som ren och skär ”snällhet” eller någon ”snällism”. Däremot var det detsamma som att ta ansvar, och ställa krav på sina medmänniskor. Idag skulle vi med våra ord – som vi använder nu – tala om samhällsanda, förmåga till samhällsansvar.

Ett annat ord, som sajten ”Kulturminnet” inte nämner i sin artikel är det ofta förekommande ”Mathargothan” på runsvenska.  Jag har skrivit om detta begrepp förr – och ”Kulturminnet” lanserar tyvärr några grova exempel på felöversättningar av ordet, där det är med i en runstenstext, exempelvis Krageholmsstenen eller en sten från Ljungby.

Till och med Alf Henriksson, den svenske polyhistorn och poeten, felöversatte på sin tid en runsten från Ryssby, i trakten av Kalmar när han skrev att den innehöll texten ”ordmild och matglad var far” för mathargothan betyder inte alls ”glad i mat” eller något sådant, vilket också ett omnämnande i den norska 1200-tals boken ”Konungaspegel” visar.

Nej, att vara ”Mathargothan” betydde att kunna ge ut mest mat åt underlydande, vägfarande och mindre bemedlade i samhället – och det var en plikt för Jarlar och Furstar att sörja för de sina. Ofta står det också om stora män på stenarna att de var ”givande” och Eddans ”Gefndr Hell!” eller ”åt de givande väl!” är en variant på samma tema. Den som ger åt hela sitt samhälle, och kanske inte bara i form av materiella gåvor, som silver eller mat, var den mest framstående medborgaren, ja den främste bland likar.

Också att ge kunskap, och ge uttryck för sina känslor räknades, liksom Gulles offer – han som gav sitt eget land fem tappra söner, men var beredd att förlora dem – och ändå stod kvarr, oböjlig och stolt, in i det sista. Att vara ”dugande”, ”rask”, ”hugstor” – alltså att ha förmåga att tänka länge och djärvare än andra – se det var förmågor som räknades !

Att ”väl kunna knarren styra”, vara i härnad, hemma eller utomlands, tala flera språk och ”borgar bryta” eller ”befästningskonster alla” – allt det är ristat i sten, och bevarat för evärdeliga tider. Det var förmågor, man inte kunde sakna, och visste att värdesätta.

Utan arv, ingen framtid. Utan rötter, inga nya löv

Om kvinnor står det ofta att de hade flera förmågor, flera verksamhetsfält eller var verksamma i olika roller under olika skeden av sitt liv, medan männen för det mesta hade en och samma roll, yrke eller uppgift. Kommer icke till Hassmyra husfru som bättre för gård råder kan det stå, eller ”hon var sin man till god hjälp, moder för sina barn och Åsmund en god syster – vem Åsmund var omtalas inte, men han var en bror eller som en bror för kvinnan – skillnaden förklaras inte helt.

Jämför allt detta med dagens ideal, om att kortsiktigt tjäna pengar utan att dela med sig, ett liv i slö och fredstida overksamhet, det nutida föraktet för kunskap, dyrkan av idel svaghet, och oförmågan att göra något själv – saker som allt fler och fler av våra landsmän lider av, i takt med att Monoteism och Medelhavsregioner sprider sitt förlamande grepp.

Men vilka ideal och vilken duglighet varar längst, tror ni ?

Själv tror jag att Asatron och Hedendomen slutligen vinner !

 

”Ett folk kan tillfälligt besegras, men aldrig någonsin gå under, så länge det känner sig som ett folk. Det är ANDENS VAL som avgör ett folks liv eller undergång”

  • Erik Gustaf Geijer (kallad ”den svenska historiens fader”)