”Också själva Stenarna ska ropa – Även om vårt folk dör ut”

Nu när jag själv skrivit en del om Rökstenen, Världens längsta runinskrift i sten, och det budskap den uttrycker, (se tidigare inlägg) är det inte mer än rätt att den utmärkta sajten Kulturminnet – som jag varmt rekommenderar – liksom bara av en händelse skriver en lång, väl formulerad och mycket intressant artikel om Runstenarnas Budskap – som jag verkligen tycker att ni skall läsa…

Vad menade man exempelvis med att någon hade varit en ”god” person under livstiden ? Det visar sig att god var detsamma som dugande, en man eller kvinna med bevisad duglighet, förmåga och intelligens.

Högbystenen, med sitt budskap om ”den gode bonden Gulle som miste sina fem söner i främmande land och därhemma, är ett ibland många exempel. Stenarna fokuserar alltid på släktskap, familj och härstamning – och ”sällan ser man bautastenar vid vägen, om de inte restes av frände över frände” som det står i Hávamál. Att vara en god bonde, en god krigare, till och med en ”god dräng” och alltså utmärka sig för stor arbetsförmåga, hantverksskicklighet och framåtanda, betonas i inskrift efter inskrift.

Att vara ”god” var inte detsamma som ren och skär ”snällhet” eller någon ”snällism”. Däremot var det detsamma som att ta ansvar, och ställa krav på sina medmänniskor. Idag skulle vi med våra ord – som vi använder nu – tala om samhällsanda, förmåga till samhällsansvar.

Ett annat ord, som sajten ”Kulturminnet” inte nämner i sin artikel är det ofta förekommande ”Mathargothan” på runsvenska.  Jag har skrivit om detta begrepp förr – och ”Kulturminnet” lanserar tyvärr några grova exempel på felöversättningar av ordet, där det är med i en runstenstext, exempelvis Krageholmsstenen eller en sten från Ljungby.

Till och med Alf Henriksson, den svenske polyhistorn och poeten, felöversatte på sin tid en runsten från Ryssby, i trakten av Kalmar när han skrev att den innehöll texten ”ordmild och matglad var far” för mathargothan betyder inte alls ”glad i mat” eller något sådant, vilket också ett omnämnande i den norska 1200-tals boken ”Konungaspegel” visar.

Nej, att vara ”Mathargothan” betydde att kunna ge ut mest mat åt underlydande, vägfarande och mindre bemedlade i samhället – och det var en plikt för Jarlar och Furstar att sörja för de sina. Ofta står det också om stora män på stenarna att de var ”givande” och Eddans ”Gefndr Hell!” eller ”åt de givande väl!” är en variant på samma tema. Den som ger åt hela sitt samhälle, och kanske inte bara i form av materiella gåvor, som silver eller mat, var den mest framstående medborgaren, ja den främste bland likar.

Också att ge kunskap, och ge uttryck för sina känslor räknades, liksom Gulles offer – han som gav sitt eget land fem tappra söner, men var beredd att förlora dem – och ändå stod kvarr, oböjlig och stolt, in i det sista. Att vara ”dugande”, ”rask”, ”hugstor” – alltså att ha förmåga att tänka länge och djärvare än andra – se det var förmågor som räknades !

Att ”väl kunna knarren styra”, vara i härnad, hemma eller utomlands, tala flera språk och ”borgar bryta” eller ”befästningskonster alla” – allt det är ristat i sten, och bevarat för evärdeliga tider. Det var förmågor, man inte kunde sakna, och visste att värdesätta.

Utan arv, ingen framtid. Utan rötter, inga nya löv

Om kvinnor står det ofta att de hade flera förmågor, flera verksamhetsfält eller var verksamma i olika roller under olika skeden av sitt liv, medan männen för det mesta hade en och samma roll, yrke eller uppgift. Kommer icke till Hassmyra husfru som bättre för gård råder kan det stå, eller ”hon var sin man till god hjälp, moder för sina barn och Åsmund en god syster – vem Åsmund var omtalas inte, men han var en bror eller som en bror för kvinnan – skillnaden förklaras inte helt.

Jämför allt detta med dagens ideal, om att kortsiktigt tjäna pengar utan att dela med sig, ett liv i slö och fredstida overksamhet, det nutida föraktet för kunskap, dyrkan av idel svaghet, och oförmågan att göra något själv – saker som allt fler och fler av våra landsmän lider av, i takt med att Monoteism och Medelhavsregioner sprider sitt förlamande grepp.

Men vilka ideal och vilken duglighet varar längst, tror ni ?

Själv tror jag att Asatron och Hedendomen slutligen vinner !

 

”Ett folk kan tillfälligt besegras, men aldrig någonsin gå under, så länge det känner sig som ett folk. Det är ANDENS VAL som avgör ett folks liv eller undergång”

  • Erik Gustaf Geijer (kallad ”den svenska historiens fader”)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s