Grannar i den HEDNISKA pressen – Om Starkad den Gamle och Forsetes yxa

Hedendomen och Asatron i Sverige växer stadigt, inte minst på nätet. Idag är det åter en Odens dag, liksom alla Onsdagar, och dessutom fullmåne, eftersom Höstmånen anno 2020 i det som enligt de gamla svenska månadsnamnen kallades Höstmånad (och inte September, som man gör på latin ) och vad passar då bättre än att erinra om våra grannar i den hedniska bloggosfären, exempelvis bloggen Ideell Kulturkamp, som skriver om Forsetes Yxa och behovet av rättvisa i förening med vishet. Vad man dock glömmer att berätta är att Fosite, en ursprungligen Frisisk gud, var lite dyrkad i Norden, ifall teofora ortsnamn och kultställen är något att utgå ifrån. ”Många äro villiga att låta yxan gå, men få är kunniga nog att hålla i skaftet” sade en gång Gustav Vasa.

På Helgoland fanns en gång Forsetes harg och en tingsplats – ön är nu svårt eroderad..

Borta på den mycket vederhäftiga och väl formulerade bloggen ”Brons och Blod” diskuterar man idag Starkad den Gamle, och var hans grav måhända är belägen enligt traditionen – vilket är mycket passande det med, eftersom Starkad eller Starkodder var en av Odens krigare, och den yppersta av bärsärkar.

”Brons och Blod” har redan tidigare behandlat ämnet, och hur Oden samt Tor stod faddrar likt Nornor vid Starkads födelse, och han bland annat blev lovad att leva i hela tre mansåldrar. Man kunde också lägga till, att Starkad ensam bar en säck kol på ryggen från Lejre i Danmark till Uppsala i Sveariket, allt för att elda en oföretagsam Sveakung till stordåd, att han rådde Hod eller Hadding – som slutligen fällde honom i tvekamp när Starkad var mycket gammal – att hoppa mellan hans kropp och Starkads huvud, men att Hadding inte vågade, rädd för att den ramstarka kroppen skulle krossa honom. Och Starkads huvud var ännu efter döden vid liv, och bet i en grästuva, varifrån uttrycket ”att bita i gräset” kommer.

Starkad kommer från Danmark med en säck kol, för att elda på de klenmodiga och tveksamma…

Starkad var också med om Bråvalla slag, där han slogs för Svearna, och mejade ned Danernas teckenförare – en sköldmö – som skall ha slagit av hans underkäke, men Starkad höll fast i skägget, och frälste så käken med ena handen, och även om han var så svårt sårad så att lungorna hängde ut, kom han sig och levde vidare. Han var också så kunnig, att han kunde ändra hetta och temperatur på sin kropp till den grad, att han kunde sitta naken i en snödriva i flera dygn, och ändå inte frysa, medan snön smalt omkring honom. Något liknande berättar Japanerna om deras store skald och läromästare Shinmen Miyamoto Musashi, en bärsärk också han, vars fiender en gång stängde in honom i ett badhus, där de tänkt koka honom levande. Det slutade med att Musashi bröt sönder den stora tunna man tänkt koka honom i med blotta händerna, alternativt hettan från sin egen kropp, och därefter gjorde han – likt Starkad – processen kort med sina vedersakare.

Lär av detta, ack ni hedna och ludna, och gå i Bärsärk för en rättvis sak – nu och med en gång !

Historiska Muséet uppmanar barn att ”spå i runor” – Lär ut tvivelaktiga fakta och ”fornsederi”

Historiska Muséet i Stockholm räknades en gång i tiden som en plats för seriösa utställningar och korrekt samt saklig information om Sveriges historia, men det var för mycket mycket längesen, Sedan dess har det avslöjats, hur PK-mentalitet, förljugenhet och allmänt flum och ”fornsederi” tog över vad som skulle vara hela det svenska folkets främsta dokumentationsbas för seriös historia.

Nej – i forntiden hanterade man inte alls runor på det här viset – det är bara New Age och falskt ”fornsederi”

Nu har det också kommit fram, hur new age och minst sagt tveksamma ”lärdomar” om runor har lärts ut till barn under den gångna sommaren, och antagligen kommer man väl fortsätta med dessa osakligheter långt in på hösten. Man påstår sig ”låna ut run-kit” eller rättare sagt läderpåsar med taffligt gjorda runbrickor i trä till barnen, och uppmanar dem sedan att dra runorna en och en ur påsen.

Jag upprepar vad jag sagt i många tidigare inlägg. Att runorna hade och har en vedertagen esoterisk betydelse är helt sant, men det finns inte de ringaste arkeologiska bevis för att någon någonsin ”spådde i runor” på det här befängda sättet. Tacitus tidiga omnämnande ( i ”Germania”) om att Germanerna tog tydor av kvistar från vissa fruktbärande träd, har av många new age-profeter och andra osakliga, flummiga människor tagits till intäkt för de här dumheterna.

Men Tacitus säger uttryckligen, att man tog tyder av hur flera kvistar föll, (någon annan tolkning av hans latin är helt enkelt inte möjlig ) och han nämner ingenstans, att kvistarna skulle vara försedda med någon typ av skrivtecken eller runor.  Romarna kände de facto till begreppet runor, och använde själva också ordet ”runa” – för på ett berömt textställe i lärodikten ”Mosella” säger poeten Ausonius att Barbara fraixines pingatur Runa tabellis – ”Barbarernas runor målas på tavlor av ask” – och även här rör det sig otvetydigt om flera runor (tabellis!) och inte runtecken en och en.

Själv tycker jag att det är mycket underligt, att Magnus Källström, vårt lands främste runolog, anställd vid Riksantikvarieämbetet alldeles intill Hysteriska Muséets lokaler inte gör slut på de här felaktigheterna, som nu lärs ut till ett uppväxande släkte av nya svenskar.

 

Kristna spekulationer utan grund om fynd vid Vreta Kloster

Flera svenska media och tidningar – som jag INTE tänker länka till beroende på deras bristande vederhäftighet och klara ”vinkling” av nyhetsmaterialet- rapporterar idag om ett stort gravfält som hittats utanför Vreta Kloster i Östergötland, på en tidigare åkeryta. SVT, som varit förhållandevis saklig i sin rapportering denna gång, kallar felaktigt gravfältet för en ”kyrkogård” bara därför att man grävt upp några hundra av ett par tusental skelett från tusentalet.

Men det finns ingen grund för att tro eller anta, att alla gravarna skulle vara kristna. Som jag flera gånger påpekat i arkeologi-avsnitten till denna blogg, är det inte så enkelt att skelettgravar alltid är kristna, och brandgravar alltid är hedniska, eftersom gravskicket växlade under hednisk tid. Seriösa arkeologer är oftast mycket försiktiga om att uttala sig kring ifall en gravläggning verkligen är kristen respektive hednisk, om man inte har klara spår av artefakter, dvs föremål med klar anknytning till den ena eller andra religionen i gravarna, eller andra otvetydiga indicier.

Några sådana finns inte alls i Vreta-fallet, och det är sedan länge känt och bevisat, att klostret – som orten har fått sitt namn av idag (tidigare hette den bara Vreta, av Vret = åkeryta ) är från långt in på 1100-talet, och gravläggningarna är kanske mycket äldre än så. Det mesta tyder på att det inte fanns någon kristen närvaro överhuvudtaget på platsen innan 1100-talets början.

Som vanligt försöker de kristna förvrida sanningen och göra våld på historien, då de föregriper en vetenskaplig utredning, som ännu inte är klar…

 

Gravarna upptäcktes 2019 när man skulle dra kablar över åkern. Av 70 gravar som påträffats, undersöktes bara 19 av arkeologer, och ledningen drogs med en annan sträckning, medan det resterande 50-talet gravar täcktes över. Ändå tror man att det finns hundratals gravläggningar i närheten, och av det lilla fåtal man alls undersökt, går det inte alls att slutgiltigt bevisa, att det skulle röra sig om en ”kyrkogård” eller någon koppling till den kristna läran.

Ett indicium, säger konsultföretaget Arkeologerna som handhaft själva utgrävningen och dokumentationen, är att gravarna ligger i öst-västlig riktning, vilket traditionellt sett har ansetts vara ett kristet drag, liksom närvaron av träkistor och en fattigdom på gravgods. Men detta bevisar inte alls, att gravarna skulle vara från 1000-talet, eller utgöra någonsomhelst bevisning för tidig kristendom på platsen. Allt sådant är bara spekulationer, flimseflams, ja kristna griller – som det fortfarande vimlar av i dessa dagar. Konsultfirman arkeologerna skriver att det lika gärna kan röra sig om en pestkyrkogård från 1709-11, och i så fall har gravarna inget som helst med något kloster att göra – vilket dagspressen ändå insinuerar.