”Och man citerade stora hjärnor – ens egen var väl nästan lika fin” lyder en textrad ur sången ”En Örgryteyngling” från det fjärran 1980-talet, som jag nu dedicerat till bloggen ”Det Goda Samhällets” Redaktör, den av sin egen inbillade storhet uppfyllde Patrik Engellau.(se föregående inlägg)

Själv krusar jag ingen, går i ledband hos ingen, och betalas av ingen, som ni märker. Jag låter mig icke köpas för pengar, ty jag är en hedning; och vad jag skriver kommer helt och hållet från mig själv och faller tillbaka på mig själv. Men, visst har jag fränder och till och med idoler. Jag tillägnar detta blogginlägg den skrivande och författande bibliotekarien Lennart Svensson, som en gång delade min förtjusning för Oswald Spengler, denne store filosof från början av 1900-talet.

Oswald Spengler var som hans namn antyder tysk, och hade oturen att leva under 1930-talet – även om han dog under dess sjätte år och därför aldrig hann uppleva Andra Världskriget, som på sätt och vis besannade hans läror. Han var nämligen författare till det stora filosofiska verket ”Der Untergang der Abendlandes” eller ”Västerlandets Undergång” och om han sett och fått uppleva vad som väntade anno 1945 och ännu senare, hade han nog förfärats av att så mycket av det han sagt och förutspått, faktiskt blivit verklighet.

PK-människorna i vårt tidevarv har förstås kallat honom Nazist och mycket annat, fast han aktivt tog avstånd från nazismen, och inte minst dess judeförföljelser – han försvarade ”kristallnattens” offer i ett av sina begravningstal – och det var knappast Spenglers fel att hans verk fick fel sorts läsare, som drog fel sorts slutsatser ur det han skrev, vilket förstås fick felaktiga och fatala konsekvenser. Man har numera även utnämnt Drottning Silvia till aktiv nazist, fastän hon var tre år gammal när andra världskriget slutade, och självklart kan man också konstatera, att hon lika lite som herr Spengler eller någon annan kan rå för sin härkomst, eller för den delen sin etnicitet. Idag talas det mycket om anti-rasism, inte minst därför att det i själva verket handlar om att vara anti-vit, eller anti-sig-själv, om vi ska se till vad som försiggår i landet Löfvén nuförtiden. Och självklart var Oswald Spengler en ärkekonservtiv gammal stöt, vars uttalanden i hög grad är präglade av andan i den tid han levde under, men det kommer eftervärlden förmodligen säga om de flesta ur vår samtid…

Känns tongångarna ur den svenska nutida debatten igen ?

Men vad herr Spengler skrev i sitt magnum opus, är faktiskt ganska intressant, inte minst med tanke på hur utvecklingen blivit i vårt eget land. Han konstaterar för det första att Hedendomen har rätt i sin uppfattning att tiden och historien är cyklisk, inte linjär. Skede följer på skede, och olika perioder och släkten avlöser varandra och går delvis in i varandra. ”Varje generation får sitt eget krig” sade en gång en viss politiker, och det stämmer verkligen, för ungdomens sätt att vara har en tendens att upprepa sig, liksom ålderdomens. Spengler avvisade också helt tanken på att Världen skulle gå ”framåt” eller att mänskligheten skulle bli så mycket lyckligare invärtes, bara därför att den materiella kulturen har utvecklats – hög standard materiellt sett betyder faktiskt ingenting för saker som intelligens eller lycka, som vi sett, och förmodligen inte för det vi kallar visdom heller.

Mänskligheten flackar hit och dit, som en flock fjärilar över en blomsteräng, sade han – och det finns ingen ”högre mening” eller en ”gud” som styr alltsammans.

Han förutspådde att det vi kallar den Västerländska Civilisationen, kommer att stå i evigt krig med vad han kallade den Orientaliska eller Arabiska, och dit räknade han inte bara islam som kulturkrets, utan också kristendomen och judendomen, som uppstod ur samma Mellersta Östern, där de första högkulturerna fanns.

Detta krig – som rasat i mer än tusen år, eller sedan de första germanska civilisationerna trädde fram på Europas scen, kommer intensifieras omkring år 2000, sade han, och därefter kommer det vi kallar moderna demokratier helt gå under, medan det man kan kalla Caesarism, eller despotiska presidenter och andra ledare kommer tillbaka på bred front. När Spengler levde, fanns Stalin och Hitler, nuförtiden har vi Trump och Putin, även om vi kanske inte ska dra för höga växlar på detta, eller ägna oss åt några överdrivna jämförelser i övrigt. Men – i huvudsak hade Spengler rätt. Demokratierna är på dekis, Islamister och de som förespråkar Totalitära samhällssystem är på frammarsch, över hela Västvärlden.

Pengaintressen och en globaliserad ekonomi styr världen, sade Spengler. Media och journalister är inget annat än finansmännens förlängda arm, som styr vad folk ska tänka, tycka och säga. The mob rules. De antika högkulturerna är borta sedan länge, och med dem de andliga drivkrafter, som skapade Västerlandet och som formade deras ideal. Men i det germanska, i den nordiska kulturen finns en liten, liten gnista kvar av det som var antikens anda. De olika kulturkretsarna – den Antika, den Västerländska och den Arabiska – som fortfarande står på en utomordentligt låg ståndpunkt – karaktäriserats av tre från varandra helt skilda mentaliteter: apollinsk, magisk och faustisk. Faustisk västerländsk kultur karaktäriseras av en världsbild baserad på ett oändligt rum kombinerad med en strävan mot evigheten, i termer av såväl territoriell och ekonomisk expansion som vetenskaplig förståelse.

Naturvetenskapen, och i synnerhet den moderna fysiken, är alltså en direkt produkt av en faustisk världsbild. Även historia, och historieskrivningen som vetenskap är faustisk, liksom föreställningen om varje människas liv som en berättelse om personlig utveckling. Det faustiska draget – människan som skapare, sin egen lyckas smed, utan gudar men med förnuftet och erfarenheten som hjälp – finns inte bara i de Nordiska myterna, men i olika kulturer, epoker och länder – inte minst i den indiska religionens Mahabharata och hos de japanska samurajerna, säger Spengler, som likt den polyhistor han var ofta räknade upp exempel från olika tider – men människan är ständigt densamma, och därför uppfinner hon Polyteismen – den mest Faustiska av alla religioner – gång på gång.

Så – ska vi fortsätta att utvecklas, i det en annan filosof kallade ”Der Wille Zur Macht” ? Eller slutar vår Världsutveckling i det Caesariska vansinnet, i Monoteismens eviga diktatur, kristendomens och islams slavreligioner, där mänskligheten i evigheters evighet ska pinas, förtryckas och böjas till lydnad och underkastelse under en och samma ”gud”.

Den som lever får se, men herr Spengler var en visionär – och en mångfrestare. En man som inte var rädd för de stora perspektiven, och som i sitt skrivande målade med bredast tänkbara pensel. Därför gillar jag honom.