Vart fel namn kan leda en familj…

”Jag slog er med min stav, förbannelsen vek
Vållad av straffad moders grymma svek”

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, men jag säger det utan glädje och med mycken sorg. I Nordiskt namnskick har det aldrig någonsin ingått, att uppkalla ett barn direkt efter en gudamakt.

Det är vansinne, praktiskt taget, och den största otjänst ett föräldrapar kan göra, att uppkalla ett stackars barn efter en gud eller en gudinna. Visst, att uppkalla en liten flicka eftr ”Freja” kanske somliga tycker låter sött och gulligt – men den lilla flickan får i hela sitt liv en tung kvarnsten att bära om halsen.

Tänk om hon inte alls blir vacker, inte har något av Freja alls över sig, och aldrig kan göra skäl för sitt namn, och heller aldrig bett om att få bli liknad eller jämförd med Freja, eller inte vill vara hedning eller Asatroende. Då har ni ju gjort ert eget barn illa, med att ge dem ett namn som barnet kanske inte alls vill ha, och heller aldrig kan leva upp till.

Min gamla farmor, på den tiden hon levde – hon blev över 90 och var en mäkta hednisk kvinna – sade alltid – rådd av sin farmor eller ”Edda” (för det betyder själva ordet, det visste ni kanske inte !) att ”man skall aldrig ge barn Onamn, Hunna-namn eller Gudanamn – för hur skall det då sluta ?

Ingen förälder med självrespekt skulle namnge (ja, vi hedningar knäsätter eller möjligen namnger – vi DÖPER aldrig någonsin, för det är en kristen osed!) sitt barn som ”Fido” eller ”Karo” och heller inte ”Lucifer Mohammed” eller ”Jesus Jönsson” eller några andra skruvade namnkonventioner. Dessutom finns det i vårt land en Namnlag, som förbjuder allt sådant. Ett namn får inte väcka anstöt, kan väntas leda till obehag för den som ska bära namnet, eller annars vara uppenbart olämpligt, står det i lagens fjortonde paragraf.

Vem vill uppkalla sitt barn efter varelser som Loke, Fenris eller Sinmara ? Får ett barn ett sådant namn, kan det påverka dem på värre sätt, än vi kanske tror…

Namn påverkar oss människor mycket mer än vi tror, inte minst därför att vi själva eller vår omgivning blir tvungna att upprepa namnet, genom att säga det högt eller bara tänka det, och det gäller förmodligen också under graviditeten, eller innan modern ens fött sitt barn.

Tragiska saker kan hända – också för föräldrapar som aldrig gjort det ringaste ont, och som verkligen aldrig förtjänat något sådant. Påfallande ofta, har jag märkt – är det just barn som fått namnet Loke som blir drabbade. Tydligt är emellertid, att man inte ska nämna Loke vid namn, eller ta sig namn efter honom, och frambesvärja mörka makter,  för som det gamla svenska ordspråket säger: ”Tala inte om trollen, för då står de i farstun”.

Under antiken trodde man, att det var ett exempel på Hybris, eller med andra ord grotesk självöverskattning, att uppkalla sina barn efter en gud. Makterna såg inte med blida ögon på det, och föräldrar och hela familjer kunde råka mycket illa ut – som det också gick för Niobe och hennes döttrar.

Själv känner jag till inte mindre än sjutton fall – ur media eller min bekantskapskrets, där barn som fått namnet ”Loke” drabbats av mer eller mindre svåra missbildningar. Det har rört sig om ryggmärgsbrock, barn som fötts med sammanvuxna fingrar eller inälvor och hjärta utanför kroppen – sådana saker. I andra fall har det ”bara” rört sig om DAMP, ADHD-HBTQB eller andra i sammanhanget lättare, psykiska åkommor – men saker som ändå är obotliga, och som kvarstår för hela livet.

Själv tror jag knappast detta är ”vidskepelse” som en del påstår, även om jag inte kan vederlägga eller bevisa detta påstående vetenskapligt – men vetenskapen vet inte allt ännu,och för att citera en annan hedning: ”There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy”. Det lär finnas inte mindre än 4688 personer som lystrar till namnet ”Loke” i vårt land, om man inte lägger till diverse konstigheter som ”Lokesdotter” och annat sådant, vilket nog inte gör bärerskan så glad det heller, i alla fall inte när hon vuxit upp, och hela tiden måste presentera sig själv på det befängda viset, med ett klumpigt namn hon aldrig själv valt. I vissa sociala sammanhang eller vissa länder utomlands kan ett sådant namn vara totalt förödande, och det borde blivande föräldrar också tänka på.

Namn som ”Tor” och ”Frej” är fortfarande ganska populära de med, men helt oriktiga, om man följer Asatrons väg. Överhuvudtaget har vi inga som helst belägg för att folk någonsin kallat sig för ”Tor” som egennamn, innan 1800-talets slut, om man vill tro Svenska Akademins Ordbok över det svenska språket.

Å andra sidan kan man hävda, att 17 observationer, delat med 4688 inte är särskilt hög frekvens, inte bevisar någonting alls och hur som helst bara är ett värdelöst stickprov, för urvalsundersökningar har oftast ingen empirisk betydelse.

Loke vrider sig i plågor. Skulptur från Stockholms Stadshus

 

Loke Jansson, 4, från Linköping har ett ovanlig epileptiskt syndrom. Enligt flera läkarintyg behöver han tillsyn 24 timmar om dygnet.

Sjukdomen gör att pojken får allvarliga kramper. Vid varje anfall kan Lokes lungor och hjärta börja krampa och då riskerar han att dö.

För att få statlig assistansersättning från försäkringskassan krävs det att man behöver hjälp med sina grundläggande behov. Men enligt försäkringskassans tolkning av två domar från Högsta förvaltningsdomstolen är vare sig hjälp med sondmatning eller andning just något grundläggande behov.

– Citat från Expressen, 2018-02-18

Under denna vecka såg jag allt detta besannas igen. En god vän och kollega – som är den bäste och raskaste bland män, gladlynt och en man, vars hustru inte på något sätt förtjänar något sådant, inte han själv heller – besökte mig på mitt tjänsterum, med sin son i släptåg. Nu frågade jag honom inte om det, men jag såg att det var något fel på pojken. Hans huvud verkade mycket stort i förhållande till kroppen, och först trodde jag att det stackars barnet hade hydrocefali, vilket kan vara ett obotligt tillstånd. Senare fick jag veta, att just den sonen led av dvärgväxt. Och hans far och mor hade före födseln döpt honom till – Loke…

Nu gick vi av någon anledning in i ett rum, där jag förvarar två stora tryckpressar. Dem ska man inte röra, för det är inga leksaker för småbarn att klättra på. Jag såg hur den lille pojken stack in sin hand mellan de två uppvärmda huvudvalsarna, av ren nyfikenhet, och började häva sig upp emot de strömbrytare och kontaktdon, som startar själva maskinen. Nu slog jag till honom, så att han gick därifrån. Min kollega, som också var med i rummet, såg inte det där – men av hela mitt hedniska hjärta och min hug – för vi Hedningar har ingen ”själ” – utan just Hug och Hamn – kom ihåg det ! önskade jag, att detta var både sista och första gången, som jag slog till just den pojken.

Men – till grabben sade jag – tyst – så att hans far inte kunde höra det:

 ”Lille vän ! Undrar just vad det ska bli av dig, om du har tur nog att få växa upp, och leva. Du vet inte vad detta är för slags uppfinning.

Med den kan du sprida ord, ord och åter ord över världen, och aktar du dig inte, krossar själva maskinen dina armar och händer. Den har icke gjorts för dig att klättra på, men för att sprida budskap åt vuxna människor. Och en gång kommer du kanske att få lära dig hur man sköter en sådan apparat, och vad som får den att fungera och sätta sig i rörelse. Då skall du förstå mina ord och min varning – men icke förr !

Din kropp är svag, redan i unga år. Men kanske är huvudet ditt gott, och därför bör du lära dig använda det, varje dag, varje timma, varje stund du lever och för varje andetag du tar. Och kanske kommer du snarare använda huvudet än kroppen, eller kanske kroppen och huvudet, lika mycket eller var för sig, vilket du förmodligen gör klokt i. Men lär dig använda ord, ord och ord-  de som jag talar och de som du ska använda – för dem ska du se upp med !

Detta slag får du av mig, men sedan slår jag dig aldrig mera.

Jag slog dig med min stav, och förbannelsen vek – vållad av straffad moders grymma svek.

Gå nu ut i livet, och välj dig ett annat namn att leva under, än det tokiga namnet Loke !”

Illustration av Bertil Bull Hedlund till en roman av Pär Laggerkvist

Det HEDNISKA Island BYGGER UPP Kulturen – medan de kristna bara RIVER NER

Vet ni vad en ”refill” är för något ? Nej, för ovanlighetens skull rör det sig inte om en plastförpackning, och inte heller om det knark, som man kan köpa i förorterna till snart sagt varje stad i Sverige. Ordet finns också i runsvenskan, och det kommer från norröna – det språk som med få förändringar ännu talas på Island. I år blev slutligen ”Njals-Refilln” fullbordad – efter sju långa år och därtill sju månader av oavbruten verksamhet, kunde vi läsa i  ”iceland Monitor”.

I Hvolsvöllur på södra island har  tjugo kvinnor oavbrutet sytt en vävnad, längre än självaste Bayeaux-tapeten, av Islands stora nationalepos, Njals saga eller ”Njala” – och det är just ”vävnad” – något som är gjort med ”rev” som ordet ”refill” betyder. Som vanligt är det vi hedningar och Asatroende som är de verkliga kulturbärarna för ett helt land, och vi är de som bygger upp, när andra bara bryter ned.

Hur de kristna på Island – genom ”Tjodkirkjans” eller ”Folkkyrkans” egen Info-chef bara väckte avsmak och äckel med en ny reklamkampanj, riktad emot barn och ungdomar, berättade jag så sent som för två dagar sedan. Resultatet av den fjolla till jesus-gestalt – i skägg och läppstift – som man försökte lansera, pårökt och dansande framför en regnbåge, var bara att islänningarna lämnade denna påstådda ”folkkyrka” i hundratal och tusentalmen samtidigt med detta, går alltså Hedendomen och Islands sanna, nationella kultur – utan Öken-religioner från Mellersta Östern – emot en ny renässans, enligt vad ”Morgunbladid” kan berätta.

Här ser vi Njal själv, den gode och rättvise domaren, som gav sitt folk lagen i en orolig tid av släktfejder och inbördeskrig, som kristendomens ankomst till ön hade förorsakat. Han blev innebränd på sin egen gård Bergtornsvall för sin svägerskas skull, och det dråpet, och många andra händelser är bevisad historia, för man vet att det hände 23 augusti 1011, och arkeologer har också bevisat att det verkligen brunnit där under det tidiga 1100-talet, trots att jordlagren blivit omblandade, och många spår utplånade, som alltid när okunnigt folk inte kan hålla fingrarna i styr.

Mer än 12 000 vanliga islänningar har donerat till det sju år långa projektet, vilket visar hur folkkär den nationella kulturen ännu är, och lägger vikt vid Islands arv. Hela den mer än 90 meter långa bonaden kommer nu visas på ett särskilt Saga museum, och också kunna bese av utlänningar och icke-islänningar.

Gunnhildur Edda Kristjánsdóttir and Christina M. Bengtsson, two local women, had the idea that sewing the Njal´s saga in a tapestry form would be an interesting way to introduce the most famous Icelandic saga to a wider audience. They contacted Kristín Ragna Gunnarsdóttir, an artist and literary scholar, and she designed the pictures printed on the tapestry for sewing.

Här ser ni Hallgerd, Höskulds dotter, hon som var högättad och underbart vacker, fast hon alltid hade otur med män.  Hon hade kunnat sluta som drottning över Norge, Danmark, Dublin eller Orkney om Nornorna så velat, men så var det detta med att hon var ”tjuvögd” eller som man säger på skånska – ”Ha-galen”, och begäret efter rikedomar och prakt blev också hennes fall.  På Alltinget mötte hon en dag Gunnar på Lidarände, som var högrest och väldig, och såg ut att vara den bäste och starkaste bland män, och honom ville hon gärna ha. Så blev det också – men ”Man-galen” ville hon inte kallas, och det är den scen vi ser skildras nedan.

Gunnar och Hallgerd blev kära och gifte sig sedan, men han var en lugn och harmonisk man, som inte ville göra sig stora planer inför morgondagen, och som heller inte sökte strid. Men, så kom där till misshälligheter mellan Hallgerd och Bergthora, Nials trogna hustru, fastän han och Gunnar var de bästa vänner. Den trätan ser man på bilden här.

Hallgerd, med en yxa i hand, hetsar till dråp mellan män, men undertill ser vi de goda vännerna Gunnar och Njal ge varandra silver i förlikning, medan Bergthora står till höger i bild, och skäller på Hallgerd. Så är det med kvinnoträtor. En kvinna kan ta sin man i försvar, men emot andra kvinnor som är etter värre, hjälper det sällan eller aldrig.

Så hände det också, att Hallgerd, som ju var ha-galen, kom att stjäla en liten småsak på ett annat gille, och det gav Gunnar henne en örfil för. Det var enda gången någonsin, som han höjde en hand emot en kvinna, men den gången hade hon också gått för långt. Många år senare, när Gunnars fiender slutligen kom för att bränna honom inne, och han och Hallgerd var fångade i det brinnande huset, brast hans bågsträng, och han bad Hallgerd ge honom en test eller refva – som i refill- av sitt långa blonda hår – men inte ens det ville hon – för hon sa: ”Nu är tid att minna dig på kinnhestin !” elller den örfil hon en gång fått.

Men Gunnar blev grundligt hämnad, av en man som hette Skarp-Hedinn, ty han var skarp som en hedning, och en bra karl till sinnet.

Minns nu detta, ack ni hedna och ludna – och tänk på alla de spinnerskor, och de kvinnor som sytt en vävnad, som kommer bestå i långliga tider, eller kanske i tusen år. En annan Bengtsson, inte Christina M, men Frans G Bengtsson skrev förresten en dikt om den – men det är en annan historia- liksom mycket annat.

Vi Hedningar bygger upp – där andra bara river ned !