Vet ni vad en ”refill” är för något ? Nej, för ovanlighetens skull rör det sig inte om en plastförpackning, och inte heller om det knark, som man kan köpa i förorterna till snart sagt varje stad i Sverige. Ordet finns också i runsvenskan, och det kommer från norröna – det språk som med få förändringar ännu talas på Island. I år blev slutligen ”Njals-Refilln” fullbordad – efter sju långa år och därtill sju månader av oavbruten verksamhet, kunde vi läsa i  ”iceland Monitor”.

I Hvolsvöllur på södra island har  tjugo kvinnor oavbrutet sytt en vävnad, längre än självaste Bayeaux-tapeten, av Islands stora nationalepos, Njals saga eller ”Njala” – och det är just ”vävnad” – något som är gjort med ”rev” som ordet ”refill” betyder. Som vanligt är det vi hedningar och Asatroende som är de verkliga kulturbärarna för ett helt land, och vi är de som bygger upp, när andra bara bryter ned.

Hur de kristna på Island – genom ”Tjodkirkjans” eller ”Folkkyrkans” egen Info-chef bara väckte avsmak och äckel med en ny reklamkampanj, riktad emot barn och ungdomar, berättade jag så sent som för två dagar sedan. Resultatet av den fjolla till jesus-gestalt – i skägg och läppstift – som man försökte lansera, pårökt och dansande framför en regnbåge, var bara att islänningarna lämnade denna påstådda ”folkkyrka” i hundratal och tusental – men samtidigt med detta, går alltså Hedendomen och Islands sanna, nationella kultur – utan Öken-religioner från Mellersta Östern – emot en ny renässans, enligt vad ”Morgunbladid” kan berätta.

Här ser vi Njal själv, den gode och rättvise domaren, som gav sitt folk lagen i en orolig tid av släktfejder och inbördeskrig, som kristendomens ankomst till ön hade förorsakat. Han blev innebränd på sin egen gård Bergtornsvall för sin svägerskas skull, och det dråpet, och många andra händelser är bevisad historia, för man vet att det hände 23 augusti 1011, och arkeologer har också bevisat att det verkligen brunnit där under det tidiga 1100-talet, trots att jordlagren blivit omblandade, och många spår utplånade, som alltid när okunnigt folk inte kan hålla fingrarna i styr.

Mer än 12 000 vanliga islänningar har donerat till det sju år långa projektet, vilket visar hur folkkär den nationella kulturen ännu är, och lägger vikt vid Islands arv. Hela den mer än 90 meter långa bonaden kommer nu visas på ett särskilt Saga museum, och också kunna bese av utlänningar och icke-islänningar.

Gunnhildur Edda Kristjánsdóttir and Christina M. Bengtsson, two local women, had the idea that sewing the Njal´s saga in a tapestry form would be an interesting way to introduce the most famous Icelandic saga to a wider audience. They contacted Kristín Ragna Gunnarsdóttir, an artist and literary scholar, and she designed the pictures printed on the tapestry for sewing.

Här ser ni Hallgerd, Höskulds dotter, hon som var högättad och underbart vacker, fast hon alltid hade otur med män.  Hon hade kunnat sluta som drottning över Norge, Danmark, Dublin eller Orkney om Nornorna så velat, men så var det detta med att hon var ”tjuvögd” eller som man säger på skånska – ”Ha-galen”, och begäret efter rikedomar och prakt blev också hennes fall.  På Alltinget mötte hon en dag Gunnar på Lidarände, som var högrest och väldig, och såg ut att vara den bäste och starkaste bland män, och honom ville hon gärna ha. Så blev det också – men ”Man-galen” ville hon inte kallas, och det är den scen vi ser skildras nedan.

Gunnar och Hallgerd blev kära och gifte sig sedan, men han var en lugn och harmonisk man, som inte ville göra sig stora planer inför morgondagen, och som heller inte sökte strid. Men, så kom där till misshälligheter mellan Hallgerd och Bergthora, Nials trogna hustru, fastän han och Gunnar var de bästa vänner. Den trätan ser man på bilden här.

Hallgerd, med en yxa i hand, hetsar till dråp mellan män, men undertill ser vi de goda vännerna Gunnar och Njal ge varandra silver i förlikning, medan Bergthora står till höger i bild, och skäller på Hallgerd. Så är det med kvinnoträtor. En kvinna kan ta sin man i försvar, men emot andra kvinnor som är etter värre, hjälper det sällan eller aldrig.

Så hände det också, att Hallgerd, som ju var ha-galen, kom att stjäla en liten småsak på ett annat gille, och det gav Gunnar henne en örfil för. Det var enda gången någonsin, som han höjde en hand emot en kvinna, men den gången hade hon också gått för långt. Många år senare, när Gunnars fiender slutligen kom för att bränna honom inne, och han och Hallgerd var fångade i det brinnande huset, brast hans bågsträng, och han bad Hallgerd ge honom en test eller refva – som i refill- av sitt långa blonda hår – men inte ens det ville hon – för hon sa: ”Nu är tid att minna dig på kinnhestin !” elller den örfil hon en gång fått.

Men Gunnar blev grundligt hämnad, av en man som hette Skarp-Hedinn, ty han var skarp som en hedning, och en bra karl till sinnet.

Minns nu detta, ack ni hedna och ludna – och tänk på alla de spinnerskor, och de kvinnor som sytt en vävnad, som kommer bestå i långliga tider, eller kanske i tusen år. En annan Bengtsson, inte Christina M, men Frans G Bengtsson skrev förresten en dikt om den – men det är en annan historia- liksom mycket annat.

Vi Hedningar bygger upp – där andra bara river ned !