I vilket Hedningen Niklas gör en Podcast, och hävdar att TV-spel kan leda till Andlighet…

”Carry on,
my wayward son !
There’ll be peace
when you are done…

Don’t you cry no more..

Carry on,
my bastard unemployed son !
get off my couch
and get things done !

Don’t you cry no more..

Oderus Unungus (Dave Brockie) i Gwar
(parodierandes en gammal låt med rockgruppen ”Kansas”)

 

Hedniska podcasts, i synnerhet det fåtal av dem som är från Sverige, hör vanligen inte till min melodi. Med risk för att göra någon moraliskt orätt, rekommenderar jag ändå med viss tvekan den nya ”Hednad Podcast”, utgiven av en viss Niklas, fast i tron och en man jag kanske känner, även om jag låter det vara osagt om han är ung eller medelålders. Men – som jag ofta försökt förklara för er den senaste tiden – det finns stora och små moraliska oförrätter, och medan det andra slaget är så små så att de knappast finns, existerar det också sådana som är så stora, så skrikande och klyschiga, att de helt enkelt blir för svåra att svälja.

Orsaken till att jag inte lyssnat på denna podcast, jag nu satt mig ned för att recensera är att jag helt enkelt inte har tid. Jag har sett den ena efter den andra av det är slaget av spoken word-manifestationer komma och gå vid det här laget, och jag ber min vän Niklas att ursäkta mig, men trots hans uppenbara flit, iver och entusiasm. Ja, han har kommit till hela 17 episoder vid det här laget, och det är mer än vad vissa andra – eller skulle jag säga ? – de flesta andra i denna vår spretande, disparata Hedniska och Asatrogna folkrörelse någonsin gjort. Han är åtminstone Asatrogen, tror jag mig veta, och har inte dekat ned sig fullständigt med ”forn sed” eller något annat, som vettiga människor inte bör och inte skall hålla på med.

Han torgför sin egen filosofi och sina tankar, och det klandrar jag honom heller inte för, ty skall det vara yttrandefrihet, så ska det..

Men – det säger jag er – lyssnar jag alls på någon Podcast, nuförtiden, så är det allra helst ”The Hour of Slack” från ”The Church of the Subgenius” a propå detta med andlighet, för Ivan Stang / Doug Smith – dess utgivare och enväldige radio-operatör har utgivit än 1796 avsnitt nu, från det tidiga 1980-talet, då bara ”college radio” fanns, och podradion eller internet inte ens var något som fanns i verkligheten – och den ihärdigheten, den verkshöjden och den förmågan att underhålla så många, så länge – den lyfter jag på min symboliska hatt för. Det är nämligen det alla dessa svenska poddradios om hedendom och angränsande ämnen saknar – deras ”spoken word” blir bara något för de redan frälsta, och vad kvaliteten på musik och studioarbetet nu angår, så är den inte alltid så mycket att hänga i julgran den heller – jag tänker på en del avskräckande erfarenheter jag gjort hos en herr Totte Hell och Markus Decibel, eller vad nu detta Rednecks-betonade sällskap från de bara alltför djupa urskogarna i Norrland respektive Småland hette.

Fortfarande med risk för att göra någon orätt, alltså.

Den enda beröringspunkt jag själv någonsin haft med spoken word, är att jag alltid skriver mina egna texter – precis som den här texten jag skriver nu, och jag har skrivit minst 1000 blogginlägg under årens lopp – som ”first draft” direkt från hjärnan och vidare ut på nätet, eller pappret, helt utan några som helt omarbetningar – möjligen lite språklig redigering här och där, men det är också allt. Det går att ”fuska” och klippa en hel del med radio, och särskilt poddradio också – man kan lära sig verklig redigering på det viset – men egentligen anser jag det som just ”fusk” och inte ”spoken word” vilket borde vara varje radio-mans eller journalists första plikt. Man måste kunna verka och agera – inte leva i imaginära Världar.

Det man skriver och gör i detta liv, skall vara anpassat till den existerande verkligheten – för så är livet för oss HEDNINGAR – och det är inte ett tomt maskineri, inget djävla spel, utan något vi upplever, därför att vi själva försatt oss i den situationen, och därmed inte kommer ifrån. Jag har redan talat med er om något, jag kallat en ”Ideell Kulturkamp” – och därmed är det också ganska klart, vad jag tycker om den gode Niklas ämnesval för dagen, även om det inte finns någon regel i min bok (Eddan !) som säger, att en Asatroende hedning inte kan prata om vadsomhelst…

Ärligt talat, jag tror inte på något sätt att TV-spel leder till andlighet, utom möjligen för ett litet fåtal, redan svårartat ”andligen” intresserade personer. Jag tvivlar inte ett enda ögonblick på att Niklas upplevelse är viktig eller riktig för honom själv, och möjligen ett litet fåtal individer ur hans egen generation, men det är så långt jag är villig att gå. Min väg går åt helt andra håll, på helt andra sätt, även om jag till och med har sysslat med lite av det man kan kalla spelutveckling, och så har också mina många bröder.

Angående en viss Professor Tolkiens motbjudande, sockersliskiga lavemang och kataplasma (redan Goethe använde på sin tid detta ord, och jag hoppas att ni alls vet, vad ”kataplasma” alls betyder) med sin ännu mer naiva, från kristendomen direkt hämtade uppfattning om ont och gott, så äcklar den mig faktiskt. Jag är inte intresserad av fadda, dåliga fantasy-spektakel, något ”HBO Vikings” eller ”Game of Thrones” eller någon World of Warcraft, inte av ”Call of Duty” heller förresten, eller vad det nu är för påhittad värld av idel hitte-på.

Bristande realism, bristande personkaraktäristik, bristande story lines, bristande logik, bristande kvalitet, bristande operatörsförmåga och dåliga spelmotorers teknik, imponerar inte på mig, lika lite som falska religioner, Monoteism och falska myter  -inte så länge riktig mytologi, riktiga myter – som traderats i tusentals år och därför håller – faktiskt finns.

På riktigt.

Varför alls ”spela” när livet INTE är ett spel…?

 

Läs ”The golden bough”. Läs ”The hero with a thousand faces”. Läs Robert Graves, ”The White Goddess” till exempel – eller den franske kulturantropologen René Girard, ”Violence et le Sacré” – alltså ”Violence and the Sacred” på svenska. Ok – allt det här är böcker, inte TV-spel, men skall du alls förstå hedendomen på djupet, min vän – så börja där.  I och för sig kan du också gärna läsa Michael Moorcocks essä ”Wizardry and Wild Romance” också, om du vill ha en exposé över den moderna fantasy-litteraturens utveckling, eller varför Tolkien, CS Lewis och andra kristna författare i den genren stinker, verkligen stinker och suger svetten ur en död mans pung – bildligt talat; och varför de bara förmår rådbråka och våldföra sig på de ursprungliga myterna – som alla kristna.

Du frågar om dataspel, eller det eviga spelandet, spelmanin.

Ja – naturligtvis. I den mån tecknade serier, populärkultur, skräpkultur rent av (inte all populärkultur behöver vara dålig, långt därifrån, lika lite som all populism behöver vara dålig) filmer, tv-serier, radioprogram, populär historia, illustrerad galenskap eller vilka tidningar du nu vill – inklusive ren kitsch – ett ämne jag skrivit mycket om – inklusive Asatron i de amerikanska seriernas värld – så jovisst Niklas – jo visst.

Alla vägar kan föra till den sanna Asatron eller för den delen det andliga.

Du förstår – jag kände en spelkonstruktör en gång, eller en man som senare blev spelkonstruktör, precis som i viss mån jag själv – för det är faktiskt vad jag är – till en del – just nu – även om mitt enda spel är verkligheten, levande eller död – verkligheten dödar nämligen på riktigt, och i den verkligheten lever jag, förstår du – jag säger inget om din självupplevda verklighet – men nåja, han beskrevs av en annan författare, en viss Jimmy Juhlin Alftberg – och boken han gör det i heter ”Alpha Tango” – du kanske kan fråga efter den på något bibliotek någon gång, om du är så lagd i huvudet, att du alls besöker bibliotek nuförtiden – många av dem varken bör eller kan man besöka.. men i och för sig – på min tid gick det ju.

Sjöbäck, som han hette och inte ”Sjöberg” som det står i boken, satt i en viss sorts fordon, som färdades genom något som hette ”Sniper Valley”, ej att förväxla med ”Sniper Alley” – inte en smal gata, men väl ett helt distrikt i Sarajevo på sin tid. Fordonet, som han färdades i var svenskbyggt och ganska gammalt, för övrigt – och det träffades av en rysk Sagger-missil förstår du – sak samma (för tillfället !) vem som ens avfyrade den, eller varför…

Fyra man brännskadades intill andra graden, en fick värre skador. Max träffades inte av sprängstrålen (RSV) som gick rätt förbi hans huvud, och ut genom plåten – som alltså turligt nog var ganska tunn. Efter det blev Sjöbäck hedning – på allvar, 100 % hedning, utan att skämta, utan spel, utan dina nördiga, uppkonstruerade, fullständigt oväsentliga små världar – utan på riktigt, som sagt.

Mer riktigt än du förmodligen inte kan föreställa dig, inte i din vildaste fantasi ens, spelar du och simulerar du aldrig så mycket, så kommer du förmodligen inte fatta eller förstå det, inte ett smack, inte en chans grabben – även om jag kanske ”gör ned” eller förringar dig nu.

Fast – egentligen skiter jag i just det. Sjöbäck kunde inte förstå det heller, och inte heller jag – på den tiden jag kände och umgicks med honom, vill säga.

Sedan blev han spelutvecklare, som sagt – och fick betalt för att spela dataspel och göra grafiska detaljer till just dem – vilket jag också fick, i en helt annan firma. Livets ironi, ha ha. Mycket lustigt – men sa jag inte att alla får sitt straff – eller sin rättvisa belöning  – till sist ?

How do you FRIGGING like ”them apples” ?

Sådär. Nu har du mitt svar. Svaret är alltså, att jovisst – dataspel leder säkerligen till andlighet – men det gör en hel del andra saker också, och min andlighet, lika mycket som den världen jag lever i, tar sig nog förbannat ”lustiga” uttryck ibland, vilket har sina randiga skäl och rutiga orsaker, i alla fall när det gäller min gamle kompis Max, vars äldrekursare jag var, och därför försökte ta hand om, eftersom ingen annan gjorde det när han kom hem, om du vill veta.

Vi pratade också en hel del, minns jag – men om jag lyckades med mina rehabiliteringsförsök för just honom, eller om det ens var mycket bevänt, är väl en helt annan ”femma”. En sak ska du komma ihåg – och jag skämtar inte. Livet är inget djävla ”spel”. Inte för någon av oss. Inte för Max.

Inte för dig heller, antar jag.

 

 

Om ”Madam Toblerones” helt OMEDVETNA Lögner, samt ”Svetsar-Stefans” OERHÖRDA sorg…

Jomenvisst ! Denna kvinna eller andra i samma stil, är SJÄLVKLART helt, ja fullständigt FUNDAMENTALT omedveten om sitt eget beteende. Hon går TOTALT fri från allt ansvar, eftersom beteendet sedan många år är helt AUTOMATISERAT – eller… ?

Mona Sahlin, den gamla Socialdemokrat på dekis som gav korruptionen, myglet och falskheten inom det nuvarande Regeringspartiet ett ansikte, har försökt göra någotslags politisk comeback enligt kvällstidningen Excessen.  Hon låter påskina att hon var helt omedveten om alla de lögner hon spytt ur sig som medlem i det politiska frälset genom åren, främst när hon tre gånger i rad begick urkundsförfalskning eller osannt intygande till förmån för sin Livvakt, som hon dåförtiden hade någotslags slampig, slafsig och slarvig romans med.

Vi etniska svenskar minns alla Mona Sahlins tid som såkallad ”Samordnare” inom det såkallade ”Centret emot Våldsbejakande Extremism”, då hon med särskild iver hävdade att terrorister, IS-återvändare och folk av samma slag kunde ”rehabiliteras” i varje svensk kommun, inte minst genom ”en stödtelefon för anhöriga” dit dessa kunde ringa och tjafsa samt gråta ut litet, på ”Madam Toblerones” eget säregna nasala vis. Sedermera avgick hon underligt nog från sin post vid det nya centret; när hon själv blev dömd i domstol för sina vidlyftiga ekonomiska ”livvakts-affärer”.

Inte ett enda ord har hörts i debatten om detta mycket märkliga ”center” och vad det har kostat oss skattebetalare sedan dess, men liknande ”sken-myndigheter” och bidragsberoende institutioner finns alla kvar, som vi vet.

Nu sitter Mona Sahlin och hycklar medlidande, och tycker att vi alla skall tycka synd om henne, hon som i rollen av Statsministerkandidat för sitt eget parti sagt att det skulle vara ”ett problem” att Sverige har en ”vit majoritetsbefolkning” – samt att vi etniska svenskar fullständigt saknar kultur, historia , samt att vi också saknar identitet – och därmed existensberättigande, enligt hennes grovt rasistiska sätt att se – för att hon är rasist, helt enkelt och simpelt, har framgått med all önskvärd tydlighet av hennes egna uttalanden.

Skulle hon verkligen vara helt omedveten om allt detta, samt vad hon gjort under alla sina år som politiker ? Tillåt mig småle. Hon har levat i en livslögn, helt enkelt – och nu uppdagas livslögnen även för henne själv, med alla sina sneda beroendeförhållanden och missbruk.

Missbruk av kontokort. Missbruk av andra människors förtroende. Missbruk av ekonomiska medel och fonder, kanske också missbruk av sex och förhållanden, inte minst med de som varit anställda av henne.  Missbruk av en hel partiapparat, samt hennes ställning som partiledare – och sveket att ta parti emot eget land och folk, sveket emot alla de som valt henne och röstat fram henne till valbar plats i Riksdagen.

Det här är mera än bara en vanlig liten Toblerone-ask, ett bordellbesök, eller för den delen en fredagsfylla. I just de fallen – och många många fler som kanske inträffar för vanligt folk, kanske vi kan tala om ”Omedvetenhet”, ifall det nu varit fråga om det – men det Missbruk det är tal om här, är värre än till och med vanliga droger, hash-jesusarna, new ageandet, sekterna, ”Livets Ord” och allt det andra – för mänskligt att döma, sitter Mona Sahlins sjukdom djupare än så.

Korruption, som sagt – ett latinskt ord som betyder ”rubbning” eller  förruttnelse. En rutten politik, och slutligen en människa, som är ännu ruttnare och fullkomligt urblåst inombords, ja helt rubbad om vi får tro Kvällstidningarna.

En annan människa, som säger att han vill ha vårt medlidande och vår förståelse just idag, är den här mannen. Han är som vi alla vet Sveriges nuvarande Statsminister, ingen ringare person – och vill gärna framstå såsom en ”Landsfader”. Den Store Ledaren – Svetsaren har idag förlorat sin mor, säger han till kvällstidningarna, och nu är ledaren så ledsen, så ledsen.

Men det hela är inte riktigt sant, utan ”fake news” – på vanligt Excessen-vis. Den person som dött, Iris Melander, 90 från Ådalen är inte alls Stefan Löfvéns mor, lika lite som accenten över hans e är äkta, utan bara hans fostermor. Men, det var hon som lärde honom medmänsklighet, solidaritet och allt det där ni vet, säger den store, store ledaren i media. Och hon övertalade honom också att gå in i SS-U på sin tid.

Joho då, så var det ju precis. Ledaren minns allt väldigt tydligt, förstår ni – och vem är då vi att ifrågasätta honom ?

Jo – nog har den store Svetsaren-Ledaren medlidande alltid. Det såg vi ju inte minst vid Knivattacken på IKEA i Västerås, då en galen Afrikan bara ”var tvungen” att  hugga ned en 55-årig svensk mor, och likaså besinningslöst döda hennes 27 årige son, och hur vi alla sedan dompterades av media till att tro,att det var ”synd” om den sinnessjuke mördaren – men märkvärdigt nog kom inte ett enda ord av beklagande över offren, inte en enda liten krokodiltår från den man, som även då skulle föreställa Sveriges Statsminister, och en ”stor ledare” för sitt folk..

Vi kan också minnas ledarens beteende strax före Påsk i år, då han stod rakt fram i Statstelevisionen och skrek rakt ut i TV-rutan i miljontals hem om att vi alla svenskar skulle ”gå hem och ta farväl av alla våra äldre anhöriga” under Påskhelgen, för snart skulle de vara borta allesammans.

Vi minns alla också vad som hände sedan. Det uppdagades snabbt, att hundratals, ja tusentals svenska pensionärer nekats syrgas och ens den allra mest elementära vård under Corona-epidemin, som rasade vidare hela våren. De bokstavligt talat kvävdes till döds, på äldreboende efter äldreboende. För dem hölls inga kändis-galor, för dem gicks inga ”I can’t breathe!” eller ”all lives matter” marscher, trots det vanliga, avgrundsdjupa hyckleriet och alla lögnerna, lögnerna om ”allas lika värde”.

Den generation, som byggt upp hela folkhemmet och som stöttat Svensk Socialdemokrati genom att hela tiden papegojmässigt lagt sina röster på den – som Iris Melander och tusentals andra – ja den generationen beklagade ”ledaren” aldrig.

Han kommenterade inte med ett enda ord vanliga människors sorg i det här landet, inte vad jag är medveten om i alla fall.

Han gav oss svenskar inget medlidande, inga ord av tröst, ingen förståelse.

Och nu drabbas han själv av sorg, liksom så många andra. Och han hycklar, och gråter sina krokodiltårar om att vi måste förstå just honom, yrkespolitiker som han är. För bara några dagar sedan satt han rakt fram i Riksdagen och flinade och hånlog, när en annan Partiledare läste upp en lista på etniska svenskar som mördats, etniska svenskor som våldtagits, unga svenska män som ”förnedringsrånats”, människor som misshandlats och vars liv slagits i stycken av alla de ”Löfvéns pojkar” eller de sk ”ensamkommande” i sina kriminella nätverk, alla de som Löfvén tagit hit, allt det onda han bär ansvaret för. Den andra partiledaren var ofin nog att be honom sluta flina och flabba, i alla fall – det är så jag uppfattar händelseförloppet.

Jag vet många människor på min arbetsplats och i min bekantskapskrets som förlorat båda sina föräldrar och alla anhöriga i år, läkare som förlorat sina patienter (ja, vårdanställda kan också sörja, även om ”ledaren” tydligen inte förstått det) och inte minst ser jag de många i vårt samhälle, som sörjer över ett parti och politiker, som så tydligt svikit oss allihop, svikit sina ideal, svikit det folk Svensk Socialdemokrati en gång var satt att skydda eller värna.

Idag tänker jag på ett känt svenskt ordspråk.

Somliga straffar gudarna med detsamma, men för de verkligt stora skurkarna tar det visst ofta lite längre tid”.

Mänskligt att döma kanske jag borde ha medlidande med människan Stefan Löfvén, snarare än politikern. Politiken är ett oerhört grymt spel, liksom massmedias sjuka, motsägelsefulla och ofta totalt förvirrade värld, där lögner lögner lögner blir till sanning, och fake news, indoktrinering och Nomenklaturans agenda görs till ”Canon” eller det närmast bibliska rättesnöret för hur man ska styra ett land.

Stefan Löfvén är trots allt vår landsman, liksom i och för sig Mona Sahlin, även om jag har oerhört svårt för att tro det – i båda fallen.

Ingen har som dem sjunkit lika djupt i sina roller som Socialdemokratiska politiker, och inga personer har slarvat bort sin moral så till de grunder, som det är fråga om här. Nu går båda två av dessa exemplar av släktet människa ut på samma dag, och säger att just vi skall ha medlidande med just dem. Ni måste komma ihåg att även jag var Socialdemokratisk politiker, eller i varje fall ordförande i en liten områdesförening, på det allra, allra lägsta av nivå inom det partiet – men det var under Göran Perssons tid som partiordförande, förmodligen den siste ordförande värd namnet, som detta luggslitna, inte statsbärande 20 % parti någonsin haft. Ett parti, som inte längre är till för oss svenskar, och vars ”Folkhem” baseras på rasism, inte minst därför att det skall tillhöra andra folk, inte det som alltid bott och ännu förtjänar att bo i det här landet.

Inte mindre än tre gånger förra året svek man den folkomröstning i allmänna val, som svenska folket självt fått ställa upp på.

Inte bara två gånger svek man oss, inte bara två gånger ljög man – som Mona Sahlin med all sin urkundsföralskning.

Det var landsförräderi, eller åtminstone landssvek. Det var ett svek emot demokratin, emot hela systemet med allmänna val, emot folkets röst.

Tyvärr kan jag inte ha sympati för sådana människor som i åratal ägnat sig åt sådant längre, inte på något sätt, inte ens på det allmänmänskliga planet.

Det går bara inte, lika lite som för Bibelns eller Koranens författare, om vi nu ska nämna detta med Socialdemokraternas ofta prisade ”Tro& Solidaritet”.

Jag överlämnar dem till det stora mörkret, och utslocknandet, till det som så länge gått vid deras egen sida, och om det alls skall finnas e n gudamakt också för dem, så är den guden inte min, och finns inte med på min lista över hedniska gudar.

Och kanske säger de – i sin oskuld, som de så hårt tror på ”Vänta litet -för så säger de ju alla. ”Vem är du ?” frågar de mig. ”Men känner ni inte igen mig svarar jag då. ”Det är ju jag, Hedningen – och vad jag säger är sant – Jag har verkligen länge gått vid er sida, samt och synnerligen, men er tid är ute.

Ni har inte mer tid, sannerligen. Ert parti och er ideologi finns snart inte mera till – så djupt har ni sjunkit, så långt har ni förlorat de vanliga människornas stöd.

Alla dem ni svek. Alla dem som röstade på er – Men jag spelar inte schack, förstår ni. Inte nu längre. Er tid är ute, och det är dags att ni lämnar över statsrodret till någon annan, eller för att säga det på den Irländske Komikern Dave Allans vis ”Thank you – good night – and may your gods go with you”