I vilket Hedningen Niklas gör en Podcast, och hävdar att TV-spel kan leda till Andlighet…

”Carry on,
my wayward son !
There’ll be peace
when you are done…

Don’t you cry no more..

Carry on,
my bastard unemployed son !
get off my couch
and get things done !

Don’t you cry no more..

Oderus Unungus (Dave Brockie) i Gwar
(parodierandes en gammal låt med rockgruppen ”Kansas”)

 

Hedniska podcasts, i synnerhet det fåtal av dem som är från Sverige, hör vanligen inte till min melodi. Med risk för att göra någon moraliskt orätt, rekommenderar jag ändå med viss tvekan den nya ”Hednad Podcast”, utgiven av en viss Niklas, fast i tron och en man jag kanske känner, även om jag låter det vara osagt om han är ung eller medelålders. Men – som jag ofta försökt förklara för er den senaste tiden – det finns stora och små moraliska oförrätter, och medan det andra slaget är så små så att de knappast finns, existerar det också sådana som är så stora, så skrikande och klyschiga, att de helt enkelt blir för svåra att svälja.

Orsaken till att jag inte lyssnat på denna podcast, jag nu satt mig ned för att recensera är att jag helt enkelt inte har tid. Jag har sett den ena efter den andra av det är slaget av spoken word-manifestationer komma och gå vid det här laget, och jag ber min vän Niklas att ursäkta mig, men trots hans uppenbara flit, iver och entusiasm. Ja, han har kommit till hela 17 episoder vid det här laget, och det är mer än vad vissa andra – eller skulle jag säga ? – de flesta andra i denna vår spretande, disparata Hedniska och Asatrogna folkrörelse någonsin gjort. Han är åtminstone Asatrogen, tror jag mig veta, och har inte dekat ned sig fullständigt med ”forn sed” eller något annat, som vettiga människor inte bör och inte skall hålla på med.

Han torgför sin egen filosofi och sina tankar, och det klandrar jag honom heller inte för, ty skall det vara yttrandefrihet, så ska det..

Men – det säger jag er – lyssnar jag alls på någon Podcast, nuförtiden, så är det allra helst ”The Hour of Slack” från ”The Church of the Subgenius” a propå detta med andlighet, för Ivan Stang / Doug Smith – dess utgivare och enväldige radio-operatör har utgivit än 1796 avsnitt nu, från det tidiga 1980-talet, då bara ”college radio” fanns, och podradion eller internet inte ens var något som fanns i verkligheten – och den ihärdigheten, den verkshöjden och den förmågan att underhålla så många, så länge – den lyfter jag på min symboliska hatt för. Det är nämligen det alla dessa svenska poddradios om hedendom och angränsande ämnen saknar – deras ”spoken word” blir bara något för de redan frälsta, och vad kvaliteten på musik och studioarbetet nu angår, så är den inte alltid så mycket att hänga i julgran den heller – jag tänker på en del avskräckande erfarenheter jag gjort hos en herr Totte Hell och Markus Decibel, eller vad nu detta Rednecks-betonade sällskap från de bara alltför djupa urskogarna i Norrland respektive Småland hette.

Fortfarande med risk för att göra någon orätt, alltså.

Den enda beröringspunkt jag själv någonsin haft med spoken word, är att jag alltid skriver mina egna texter – precis som den här texten jag skriver nu, och jag har skrivit minst 1000 blogginlägg under årens lopp – som ”first draft” direkt från hjärnan och vidare ut på nätet, eller pappret, helt utan några som helt omarbetningar – möjligen lite språklig redigering här och där, men det är också allt. Det går att ”fuska” och klippa en hel del med radio, och särskilt poddradio också – man kan lära sig verklig redigering på det viset – men egentligen anser jag det som just ”fusk” och inte ”spoken word” vilket borde vara varje radio-mans eller journalists första plikt. Man måste kunna verka och agera – inte leva i imaginära Världar.

Det man skriver och gör i detta liv, skall vara anpassat till den existerande verkligheten – för så är livet för oss HEDNINGAR – och det är inte ett tomt maskineri, inget djävla spel, utan något vi upplever, därför att vi själva försatt oss i den situationen, och därmed inte kommer ifrån. Jag har redan talat med er om något, jag kallat en ”Ideell Kulturkamp” – och därmed är det också ganska klart, vad jag tycker om den gode Niklas ämnesval för dagen, även om det inte finns någon regel i min bok (Eddan !) som säger, att en Asatroende hedning inte kan prata om vadsomhelst…

Ärligt talat, jag tror inte på något sätt att TV-spel leder till andlighet, utom möjligen för ett litet fåtal, redan svårartat ”andligen” intresserade personer. Jag tvivlar inte ett enda ögonblick på att Niklas upplevelse är viktig eller riktig för honom själv, och möjligen ett litet fåtal individer ur hans egen generation, men det är så långt jag är villig att gå. Min väg går åt helt andra håll, på helt andra sätt, även om jag till och med har sysslat med lite av det man kan kalla spelutveckling, och så har också mina många bröder.

Angående en viss Professor Tolkiens motbjudande, sockersliskiga lavemang och kataplasma (redan Goethe använde på sin tid detta ord, och jag hoppas att ni alls vet, vad ”kataplasma” alls betyder) med sin ännu mer naiva, från kristendomen direkt hämtade uppfattning om ont och gott, så äcklar den mig faktiskt. Jag är inte intresserad av fadda, dåliga fantasy-spektakel, något ”HBO Vikings” eller ”Game of Thrones” eller någon World of Warcraft, inte av ”Call of Duty” heller förresten, eller vad det nu är för påhittad värld av idel hitte-på.

Bristande realism, bristande personkaraktäristik, bristande story lines, bristande logik, bristande kvalitet, bristande operatörsförmåga och dåliga spelmotorers teknik, imponerar inte på mig, lika lite som falska religioner, Monoteism och falska myter  -inte så länge riktig mytologi, riktiga myter – som traderats i tusentals år och därför håller – faktiskt finns.

På riktigt.

Varför alls ”spela” när livet INTE är ett spel…?

 

Läs ”The golden bough”. Läs ”The hero with a thousand faces”. Läs Robert Graves, ”The White Goddess” till exempel – eller den franske kulturantropologen René Girard, ”Violence et le Sacré” – alltså ”Violence and the Sacred” på svenska. Ok – allt det här är böcker, inte TV-spel, men skall du alls förstå hedendomen på djupet, min vän – så börja där.  I och för sig kan du också gärna läsa Michael Moorcocks essä ”Wizardry and Wild Romance” också, om du vill ha en exposé över den moderna fantasy-litteraturens utveckling, eller varför Tolkien, CS Lewis och andra kristna författare i den genren stinker, verkligen stinker och suger svetten ur en död mans pung – bildligt talat; och varför de bara förmår rådbråka och våldföra sig på de ursprungliga myterna – som alla kristna.

Du frågar om dataspel, eller det eviga spelandet, spelmanin.

Ja – naturligtvis. I den mån tecknade serier, populärkultur, skräpkultur rent av (inte all populärkultur behöver vara dålig, långt därifrån, lika lite som all populism behöver vara dålig) filmer, tv-serier, radioprogram, populär historia, illustrerad galenskap eller vilka tidningar du nu vill – inklusive ren kitsch – ett ämne jag skrivit mycket om – inklusive Asatron i de amerikanska seriernas värld – så jovisst Niklas – jo visst.

Alla vägar kan föra till den sanna Asatron eller för den delen det andliga.

Du förstår – jag kände en spelkonstruktör en gång, eller en man som senare blev spelkonstruktör, precis som i viss mån jag själv – för det är faktiskt vad jag är – till en del – just nu – även om mitt enda spel är verkligheten, levande eller död – verkligheten dödar nämligen på riktigt, och i den verkligheten lever jag, förstår du – jag säger inget om din självupplevda verklighet – men nåja, han beskrevs av en annan författare, en viss Jimmy Juhlin Alftberg – och boken han gör det i heter ”Alpha Tango” – du kanske kan fråga efter den på något bibliotek någon gång, om du är så lagd i huvudet, att du alls besöker bibliotek nuförtiden – många av dem varken bör eller kan man besöka.. men i och för sig – på min tid gick det ju.

Sjöbäck, som han hette och inte ”Sjöberg” som det står i boken, satt i en viss sorts fordon, som färdades genom något som hette ”Sniper Valley”, ej att förväxla med ”Sniper Alley” – inte en smal gata, men väl ett helt distrikt i Sarajevo på sin tid. Fordonet, som han färdades i var svenskbyggt och ganska gammalt, för övrigt – och det träffades av en rysk Sagger-missil förstår du – sak samma (för tillfället !) vem som ens avfyrade den, eller varför…

Fyra man brännskadades intill andra graden, en fick värre skador. Max träffades inte av sprängstrålen (RSV) som gick rätt förbi hans huvud, och ut genom plåten – som alltså turligt nog var ganska tunn. Efter det blev Sjöbäck hedning – på allvar, 100 % hedning, utan att skämta, utan spel, utan dina nördiga, uppkonstruerade, fullständigt oväsentliga små världar – utan på riktigt, som sagt.

Mer riktigt än du förmodligen inte kan föreställa dig, inte i din vildaste fantasi ens, spelar du och simulerar du aldrig så mycket, så kommer du förmodligen inte fatta eller förstå det, inte ett smack, inte en chans grabben – även om jag kanske ”gör ned” eller förringar dig nu.

Fast – egentligen skiter jag i just det. Sjöbäck kunde inte förstå det heller, och inte heller jag – på den tiden jag kände och umgicks med honom, vill säga.

Sedan blev han spelutvecklare, som sagt – och fick betalt för att spela dataspel och göra grafiska detaljer till just dem – vilket jag också fick, i en helt annan firma. Livets ironi, ha ha. Mycket lustigt – men sa jag inte att alla får sitt straff – eller sin rättvisa belöning  – till sist ?

How do you FRIGGING like ”them apples” ?

Sådär. Nu har du mitt svar. Svaret är alltså, att jovisst – dataspel leder säkerligen till andlighet – men det gör en hel del andra saker också, och min andlighet, lika mycket som den världen jag lever i, tar sig nog förbannat ”lustiga” uttryck ibland, vilket har sina randiga skäl och rutiga orsaker, i alla fall när det gäller min gamle kompis Max, vars äldrekursare jag var, och därför försökte ta hand om, eftersom ingen annan gjorde det när han kom hem, om du vill veta.

Vi pratade också en hel del, minns jag – men om jag lyckades med mina rehabiliteringsförsök för just honom, eller om det ens var mycket bevänt, är väl en helt annan ”femma”. En sak ska du komma ihåg – och jag skämtar inte. Livet är inget djävla ”spel”. Inte för någon av oss. Inte för Max.

Inte för dig heller, antar jag.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s