AlternaMedia har utgett Jomsvikinga Saga och Fornaldrasagorna

Goda böcker får man inte för mycket av, och nyligen detta år utgav alternativförlaget AlerternaMedia Jomsvikingasagan i nytryck, efter Axel Ulrik Bååts sparsmakade och enkla översättning från 1887, som följer originalets text mycket bättre än många rådbråkade och ytterst förkortade nutida versioner.

Historien om skånejarlen Sigvalde Jarl, Vagn Åkasson och de andra skåningarna, som grundade Nordens mest berömda krigarfölje, förtjänar att läsas om och om igen. Ni kan köpa det från Bokbörsen och andra källor för en hundralapp.

Fornaldrasagorna kostar 900 kronor för tre tjocka band, direkt från förlaget, och kan vara lämpliga som läsning såhär till hösten, och hela tiden fram till Jul.

Dessa tre band innehåller förutom äldre översättningar även helt nyöversatta sagor från fornnordiska som alltså aldrig publicerats på svenska tidigare.

Fornaldarsagorna blev kända i Sverige (i den form de nedtecknades på isländska) på 1600-talet varefter de rönte stor popularitet. Sedan dess har intresset för dessa berättelser avtagit betydligt till förmån för de isländska ättesagorna. Ändå utspelar sig fornaldarsagorna inte sällan i Sverige och skildrar forntida svenska hjältekaraktärer, såsom Hjalmar den hugstore (i Hervararsagan), Herröd, Ingvar Vittfarne eller Rolf Götriksson med flera. Fritjof den djärves saga inspirerade Esaias Tegnér att i början av 1820-talet skriva Frithiofs saga.

Dessa tre band innehåller en stor del av våra fäders återberättade historia och borde ha en given plats i varje Asatroendes bokhylla.

 

I vilket ”gammelmedia” publicerar ett Runstensfynd efter Nordiskt Namnskick

Om nu hedniska podcasts i Sverige mest verkar vända sig till en publik under 30 år (se föregående inlägg), och ibland en publik i 5-års åldern; mentalt sett (om vi ser till vissa alster) så vimlar också våra media om nyheter kring Runor och Runstenar, såhär års. Publiken är väl här en annan, får man gissa, och vida äldre. Kanske är den snarare över 50 år, än under 30.

I Lofthammar, vid Hellerö Gård lyckades bland andra arkeologen Veronica Palm dokumentera ett nytt runstensfynd. En bonde i trakten fann en sten ute på en åker med texten: ”Gärdar reste denna sten efter Sigdjärv, sin fader, Ögärds make”.

Sigdjärvs sten kommer åter att resas på sin ursprungliga plats enligt media.

Magnus Källström, den sakligaste och kunnigaste av vårt lands runologer (I motsats till Henrik Williams och övriga vid ”Uppsala Runforum” där sakligheten oftast är ”sådär”) tyder och reder ut inskriften i detalj på Riksantikvarieämbetets hemsida, som sig bör. Han kallar stenen för ”Årets runfynd” och tillägger att kvinnonamnet Ögärd bara är belagt från Jämtland och Bohuslän tidigare, och alltså ganska främmande i Småland, vilket tyder på att Hellerö var ett samhälle med vida handelskontakter. Det gör också ett skattfynd från 1000-talet, som man hittade när mangårdsbyggnaden på Hellerö gård (som var från det kristna 1500-talet) brann ned år 2008., men om det säger våra ”gammelmedia” förstås inte ett ord, eftersom journalisters förmåga att skildra arkeologiska och historiska samband är ganska ringa nuförtiden.

I den tidigare funna silverskatten fanns både arabiska, danska och engelska silvermynt

Fyndet av stenen kanske inte är så märkligt i sig, men bekräftar vad jag sagt om ”Nordiskt Namnskick”. Man uppkallade aldrig någonsin människor efter gudamakter, och nästan alla Nordiska namn i runsvenskan är sammansatta namn, enligt modellen ”Sig-djärv”, Ö-gärd” osv.

Vill man vara trogen Asatron och alltså Asatroende – tro betyder också trofasthet – så finns det ett alldeles utmärkt lexikon över hela den flera tusen namn stora namnskatt, som förekommer på vårt lands runstenar – i alla fall de som är funna fram till 2001. Den utarbetades av Institutet för Språk och Folkminnen, och finns att ladda ned på länken här.

Av den kan man se att

  • Amund och Asbjörn var ganska vanliga namn, liksom Asdjärv, Asfrid, Asgunn, Asgärd, Asleif, Asmod och många fler, som fick sitt namn efter Asarna
  • Ingen hette Brage, för det skulle ju vara att uppkalla sig direkt efter en gud, men däremot var namnet Björn synnerligen vanligt.

  • Dag som personnamn är en av de få undantagen på namn, direkt tagna efter en mytologisk gestalt
  • Namn på E var sällsynta, men Erland, Erling och fler, som betyder Jarla-ättling var ganska vanliga
  • Namn på -Frid, Far- och Frej var vanliga, men man hette aldrig någonsin Frej eller Freja enbart, utan alltid Frejbjörn, Frejdis, Frejgunn, Frejgud, Frejsten, Frejlag osv

Än mera kan ni få reda på, om ni läser hela namnlexikonet !