Jag såg två stycken mycket centrala texter på nätet idag. Den första är hämtad ur FN:s ursprungliga Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna från 1946, och ni som läst artikel 30 i samma deklaration, vet att deklarationen aldrig någonsin får förändras, varesig i form av strykningar, ändringar eller tillägg…

Envar har rätt till Åsiktsfrihet och Yttrandefrihet. Denna rätt innefattar rätt för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida information och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser. (artikel 19, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna)

Andra artiklar i deklarationen har ofta blivit felöversatta och vantolkade när de överförts till svenska. Exempelvis står det INTE i deklarationen om Mänskliga Rättigheter att alla människor har ”lika värde” som en del föreställer sig, och som våra politiker lögnaktigt brukar påstå. Vad som däremot står där, är att människor är ”alike in dignity” (alltså lika ifråga om mänsklig värdighet) men inte alls ”same in value” och detta är en mycket väsentlig skillnad.

Men – för att återvända till artikel 19 – det står ”utan ingripanden”. Detta betyder ett slut på angiveri, svartmålning i sociala medier, obevisade påståenden av politisk, rent förolämpande eller personlig karaktär – alltså negativa värdeomdömen om den som dristar sig att ha en åsikt – i alla fall som jag tolkar det.

Det står också ”frihet att söka, mottaga och sprida” information – så länge informationen inte är olaglig, dock – det finns ju konfidentiell eller hemlig information också, och möjligen skulle man kunna filosofiskt anmärka, att man väl här förutsätter att informationen som söks, är sann och inte förfalskad.  Källkritik är alltid viktigt, vågar jag påstå – som den ASATROGNE HEDNING jag är…

Slutligen står det också ”Varje slags uttrycksmedel” vilket omöjligen kan tolkas så, att man enbart är begränsad till skrift. Dans, teater, musik, konst, eller till och med meddelanden och åsikter skrivna på dasspapper med rödkrita, eller Runristning (som Sveriges Justitieminister Morgan Johansson FORTFARANDE vill förbjuda, eftersom han enligt sin iranska kvinnliga press-sekreterare ska ”arbeta vidare med frågan” – vad det nu ska innebära) är alltså fullt legala som uttrycksformer, och så är fotografering eller performance art – för på något annat sätt, kan man nog inte tolka artikel 19.

Följaktligen är det också legalt eller tillåtet att göra som bilden nedan visar, förutsatt att man nu inte gör det på offentlig plats, eller för att smäda någon speciell ”folkgrupp” som det kallas enligt svensk lag… (den svenska lagen förutsätts ofta vara underordnad just FN:s deklarationer, i alla fall i den publika och öppna debatten)

Enligt artikel 19 spelar det heller ingen roll, om detta vore en Koran, ett exemplar av Bhagavadgita, eller Herman Hesses ”Stäppvargen”, för den delen.

Detta behövde inte vara en bok. Man kunde också steppa, eller dra på en ”two-stepp” Häpp – Oh Yeah Böpp – Vi hänger inte läpp !

Dessutom står det, att informationsinhämtningen, spridningen av information, åsikter eller budskap förutsätts ske ”utan gränser” vilket är ganska intressant att notera, eftersom det också föranleder en hel del upphovsrättsliga och patenträttsliga problem, särskilt med hänsyn till konstnärliga verk av mer ovanligt slag. Formuleringen ”utan gränser” verkar också betyda ”utan begränsningar i tid och rum” – dvs inte bara geografiskt, utan också tidsmässigt… När något görs eller uttrycks, skulle alltså rent filosofiskt vara av mindre betydelse, liksom sammanhanget. För övrigt noterar jag idag, att Statstelevisionen i Sverige uppgett, att det enligt Polisens och Rättsväsendets uppfattning ÄR legalt att till exempel bränna Koraner i vårt land.

Den andra texten består av ett reklambudskap, som jag sett fastspikat på en vägg och en offentlig anslagstavla idag. Den består av en deklaration från en viss myndighet i Sverige, som har denna text som sin främsta devis, Värdegrund och innebörd, och då en statlig myndighet sagt och deklarerat detta, anser jag att det i viss mån har karaktären av lag, förordning eller allmän föreskrift, ja kanske även filosofisk levnadsregel i alla fall enligt myndighetens klara åsikt och uppfattning.

Observera att det för det första står ”vi”. Vilka är då dessa ”vi” ? – Ja, det rör sig uppenbarligen om ett kollektivt ansvar, om varje medborgares självklara plikt. Det står Sveriges intressen, för det andra. Inte något annat lands, inte något annat folkslag som inte hör hit – utan det egna landets intressen, dess värderingar – och inte någon annans.

Det står för det tredje ”rätt att leva” – samma rätt som en del politiker i ledande ställning tidigare helt förvägrat oss, eftersom de tydligt sagt, att det inte skulle göra något om vi förlorade vår frihet, likviderades eller utrotades – och deras uttalanden visar också klart och tydligt på vilken sida de står – och det är inte på svenskarnas.

Det står slutligen ”leva som vi själva väljer”– Alltså inte som någon påstått ”allsmäktig gud” sägs beordra, att du och jag skulle leva. Inte efter något särskilt politiskt parti, eller det partiets åsikt om vad som bör ”väljas”. Inte efter någon satans Mona Muslim, eller Pelle Akbar. Inte efter Ayahtollan av Borås, inte efter Ärkebiskopen av Uppsala – eller någon djävla idiot till sk ”Rådsgydja” någonstans, som valts av högst fyra personer, inte efter ”Kristi Brud” Åsa Walldau, eller Pastor Putte Plockepinns åsikt eller livsval – kära läsare eller läsarinna – utan efter ditt och mitt.

Har ni förstått !?!

Har ni ens lyssnat, och någonting lärt ?

Nú eru Hávamál kveðin
Háva höllu í,
allþörf ýta sonum,
óþörf jötna sonum;

heill sá, er kvað,
heill sá, er kann,
njóti sá, er nam,
heilir, þeirs hlýddu.

 

”Nu är Hávamál kvädet
I den Höges Hall
av allt gagn för Jordens söner
Värdelös för trollens söner

Hell till han, som kvad !
Hell till den som kunde !
Njut nu, den som insåg !
Hell till dem, som lyssnat !

• Ur ”Hávamál, 164:e och sista strofen