Eftersom den hedniska poddradio man ibland kan finna på nätet är såpass dålig och håller såpass låg kvalitet, råkade en av mina läsare tipsa mig om ett av Riksradions program, som sändes den 18 Augusti i år, och som fortfarande är tillgängligt på nätet. Vetenskapsradion behandlade utgrävningarna av Gutnaltinget vid Roma på Gotland, en av de viktigaste platserna på hela Gotland under hednisk tid, ja kanske den viktigaste platsen där överhuvudtaget.

Programmet håller överraskande hög kvalitet för att vara gjort i Sverige år 2020, och är glädjande nog också nästan kemiskt fritt från de gängse kristna fördomarna om Asatron och innehåller nära 100 % korrekta och sakliga fakta, sånär som att programledaren och de deltagande två arkeologerna, däribland Majvor Östergren, som varit med om undersökningar på platsen ända sedan 2013, hela tiden konsekvent uttalar namnet ”Gutnaltinget” som om det rimmade med orden ”anal” eller ”saltomotal” när det i själva verket skall uttalas Gutn-All-Ting, alltså ”Gutarnas Allting” och inget annat. En yngre manlig arkeolog, som också medverkar i programmet, påstår också att det skulle finnas bevis för att ”gotlandsbönderna var inblandade i den ryska slavhandeln” vad han nu menar med det, det redovisas i alla fall inte ett enda bevis eller en enda källa, som tyder på något sådant sakförhållande. Utöver det hör vi också Museichefen för Gotlands Fornsal i Visby, som bekräftar att vad man funnit vid Roma är av stor betydelse för förståelsen av inte bara Gotlands, utan också hela Nordens historia och samhälle under Hednisk tid.

Gothemsån, som flyter förbi den gamla Tingsplatsen, som har varit i bruk i mer än 1000 år av Hedendom, var i forntiden såklart stridare än nu, och hit kunde man segla med stora skepp – spår av Naustar eller båthus har hittats 500 meter från själva Tingsplatsen, där mer än 1500 eller så många som 3000 människor kan ha samlats till Ting flera gånger om året, för under Vikingatid fanns det mer än 3000 självständiga gårdar eller bosättningar på ön, och var och en av dem skulle enligt Hednisk lag – senare efterträdd av den kristna Gotlandslagen – skicka minst en man till öns Allting, och med tanke på att över tio meter långa skepp i stort antal kunnat ankra där, kan vi nog förutsätta, att Alltinget, när det var igång, skedde under flera dagar och samlade mer än 5000 personer totalt, eftersom där också hölls marknad, bröllop och fest, förutom alla blot, makterna till ära – som också ägt rum på den här platsen.

Underligt nog, säger arkeologerna, har man inte hittat några kokgropar i hundratal eller tusental, som vid Anundshög och Badelunda-Åsen utanför Västerås, till exempel, en plats som är höghelig också för Asatroende av idag, och som bevisligen fungerade som Tingsplats ända in på 1700-talet, eftersom man ända till dess hade en Tingsstuga eller ett Tingshus på platsen. Spår av vad man kallar Tingsbodar eller Tält har heller inte hittats – vi vet att Norrlands ”Kyrkstäder” – nu UNESCO skyddade – hade sin motsvarighet i Hednisk tid, men till skillnad från vad som måste ha varit fallet vid ”Tre Högars Ting” mellan Dalby och Lund i Skåne bodde man antagligen ombord på de vid ån ankrade skeppen – det är i alla fall min gissning. Man har hittat över 20 tingsplatser på Gotland totalt, och man vet att landet var indelat i fyra fjärdingar, precis som Island – en annan ”Bonderepublik” som var självstyrande i hundratals år, med egna lagar, eget ting och inga kungar, och ingen överhet utom den folket självt valde. Hela detta system – som uppvisar ”en anmärkningsvärt hög grad av organisation, redan vid 800-talets början” säger arkeologerna idag – dvs i en helt och hållet hednisk tid, utan minsta influens av kristendomen, har nu undersökts grundligare än tidigare, även om man bara haft råd att gräva ut en ytterst liten del av hela området, som omfattar nära nog en kvadratkilometer.

Institutionen med ett Allting – och i Gotlands fall två folkvalda ”Landsdomare” eller Överlagmän är spritt över hela Norden. Bland de fynd man har funnit, finns inte mindre än 500 vikter till balansvågar för att väga silver – och man har gissat att det här måste ha ägt rum en laglig prövning och instämpling av alla silvervikter, som enligt lag och enligt ett särskilt system fick användas på Gotland – Gotland har ju också flest fynd av arabiskt och byzantiskt silver i hela Norden, och det var till Gotland och Visby som de flesta handelsskepp från hela Östersjöområdet kom. Att lagmannen – liksom bilden av gudinnan Justitia, den Hedniska Rättvisan, avbildas med en balansvåg och vågskålar i handen, är ingen tillfällighet – utan ren och skär verklighet – de flesta mål som avkunnades, var nog Handelsmål och Tvistemål, inte bara Brottmål, Arvsskifte och Giftemål, till exempel – Lagmännen kunde i likhet med Godar utföra Vigsel – och de kan de förresten fortfarande, om man gifter sig Borgerligt och utan Kyrkans eller de kristna hundarnas inblandning i vad som bara angår de ätter som deltar, och de närmaste.

På Gotland och I Sverige använde man sig nog ibland av särskilda Lagsagomän eller Undrlagmän, som skulle ”Säga lagen” – dvs läsa upp den högt, och utantill, vid varje Ting eller Domsaga. ”Nu är lag fullt utsagd, med hund och harvpinnar” står det mycket riktigt i den äldre Västgötalagen, och det betydde att hela lagen skulle läsas upp, direkt ur Lagmannens minne – även med mindre betydelsefulla och avslutande paragrafer om löst springande hundar och antalet pinnar i en brukbar harv – och de som valdes till lagmän eller lagsagomän, måste vara klokt och tränat folk, vilket däremot inte alltid gällde om nämndemännen, som ju också finns kvar idag, och som i de flesta av Nordens länder skulle vara minst 12 till antalet.

Det går inte att beskriva den Hedniska Tingsordningen eller rättvisan, utan att förstå hur den faktiskt fungerar, och det lyckas man inte helt med i det aktuella radioprogrammet. För det första trodde våra förfäder aldrig någonsin på en ”Naturrätt” som i kristendomen. Rättvisan var för dem inte alls något som kom ned-dalande från himlen i små paket, utan den var något man skipade, eller avdömde. Även Asasrna ”skipade” rätt vid sina Ting, står det i Voluspá, och det innebär att rättvisan var vad man kallade en arbritär process. Lagar och förordningar var inte fasta för evig tid, eftersom lagen inte kan förutse allt, eller alla händelser, som kan inträffa i ett samhälle.  Samhället utvecklas, och det finns inga förhållanden, som är giltiga för evig tid. Människor dör, föds och växer upp, livet förändras och med ett föränderligt liv och samhälle, måste också lagarna och rättsskipningen förändra sig.

Det förstod man redan i forntiden, medan vi idag tror att vissa lagar och grundläggande rättigheter för allt tid är fasta och oföränderliga. 1948 års version av de Mänskliga Rättigheterna, till exempel, får enligt sin egen sista paragraf aldrig någonsin förändras, eller ges några tillägg, eller omformuleras med nya ord. Men vad händer då om språket utvecklas – vilket det alltid gör ? Om tusen år kommer ingen utom språkexperter förstå en deklaration från AD 1948 i dess dåvarande lydelse, varken på franska eller engelska.

Om vad vi kallar Artificiell Intelligens eller Maskiner utvecklar sig, tills att de blir alltmer människolika, vad händer då med själva människobegreppet, rent juridiskt sett ? Och ifall genetiken utvecklas, finns det då också en undre gräns för människobegreppet – en svårt förståndshandikappad person kan idag knappast anses besitta några mänskliga rättigheter i alla fall, eftersom den personen befinner sig halvvägs mellan ett djur och en människa, även om vi – och redan våra förfäder – hade en djurskyddslagstiftning.

En del människor i dagens samhälle kan inte tilldelas någon rösträtt, exempelvis, eftersom de kan vara fullständiga analfabeter, och inte är förmögna till att alls inse vad begreppet ”rösta” överhuvudtaget innebär, utan förblir på trälarnas nivå – och även i forntiden hade man trälar, vilket man insåg var lämpligast och bäst, vad det angick en del individer, exempelvis sådana som begått verkligt svåra brott, och därför för lång tid förverkat både vissa medborgerliga rättigheter eller sin rösträtt – eller som skulle förklaras Fredlösa, och därför utvisas eller avvisas från Gotland. Vi gör fortfarande på samma sätt, men nu på nationell nivå, och det har vi svenskar också fullständig rätt till.

Samtidigt var även den forntida Tingsordningen tillräckligt utvecklad och intelligent för att förstå, att Kungamakt, religion – eller – långt senare Kyrka – eftersom den Hedniska tingsordningen i allt väsentligt bestod långt in på den kristna medeltiden, eller till dess att Gotland slutligen fördanskades på 1600-talet inte kan tillåtas att påverka rättskipningen i ett samhälle. Det måste finnas en maktfördelning, så att demagoger eller tillfällig opinion inte kan påverka rättsfall, och det gäller även vad vi måste kalla ryktesspridning, eller ”dåtidens media” som nog inte var så mycket bättre eller vederhäftigare än ”sociala media” just idag.

Den äldre Västgötalagen nämner förresten ett roligt exempel på principen om att en god lagman även måste ”lag säga och lag tälja” – och hur ingen lag, oavsett hur bra den än är gjord och skriven – kan förutse alla tillfälligheter. ”Margz ero ills öki – Ok vardhir Hani – Mans bani!” står det. Och detta förklaras så: En bonde hade på sin gård hängt upp en gammal utnött plogbill ovanför dörren till sitt hus. Men så kom en granne på besök, och skulle just gå in i huset, när en tupp eller hane flög upp från gårdsplanen. Då bar det sig inte bättre, än att tuppen flög upp och satte sig på plogbillen, som var dåligt fastspikad, och föll ned i skallen på grannen, så att han dog…

”Margz ero ills öki” betyder att ”mångahanda (saker) finns, som ökar vad som är illa här i Världen” – och hur skulle då det äldre Västgötatinget avdöma detta ? – Jo, det hela avlöpte så, att bonden fick betala en halv mansbot för dråp, vilket ansågs skäligt med hänsyn till att han slarvat med plogbillens upphängning, och det hursomhelst är ett oskick, att hänga upp spetsiga föremål ovanför en ytterdörr, eftersom de kan ramla ned och synbarligen orsaka stor skada på de förbipasserande. Så slöts det tinget, och det var på 1200-talet, när Kyrkan redan in-nästlat sig, och gjorde slut på den svenska demokratin och folkrepresentationen. Kungar och vrångvisa män kom in i landet istället, och nu har vi det som vi har – varje dag ökar våldet, varje dag nya mord, mordbränder, ”skjutningar” och våldtäkter.

Rättvisan, har det sagts, går i vågor, och det skall till kloka och ärliga män, för att alls försvara den.

Det var en gång en domare och lagman, som låg på sin dödsbädd. Han var svårt sjuk i Cancer, och hade inte lång tid kvar att leva.  Han var så illa sjuk, att han andades genom slangar i näsan, för på den här tiden då detta hände, fanns det ännu gott om syrgas på svenska äldreboenden och sjukhus, och det var innan Regeringen Löfven omintetgjort och förstört snart sagt hela välfärdssystemet. Men jag var på den tiden Gode, och dessutom såklart Asatroende och Hedning, vilket jag alltid varit och alltid kommer att vara.

Då frågade den döende mannen mig med svag röst, om där fanns en hednisk gudamakt också för honom, och om ifall jag hade något tröstens ord att ge; under hans sista pina och kval. Och jag svarade, att det förvisso finns en sådan. ”Det är Forsete, son av den ljuse Balder och den milda Nanna, som bor i Glitners hall i Gimle, dit bara få av de dödliga någonsin kommer – ifall de varit rättfärdiga nog. Och han sägs ha så stor förmåga, att alla de som kommer med Tvistemål framför honom, går därifrån förlikta och som de bästa vänner, när han väl förklarat sitt Domslut.”

När den döende hörde detta, började han omedelbart att skratta, och han skrattade med hög och ljudlig röst, ja så mycket att slangarna för syrgas for ut ur näsan på honom. Jag kan ännu minnas hur han skrattade, och det var med ett vrålande skratt, högre än ljudet av en fors, högre än ett vattenfall. Samma förmåga att skratta har etsat sig fast också i mig, och det kan hända än idag, att jag med ett vrålande skrattar åt vad jag får läsa i tidningar eller media, men lika ofta gråter jag.

”Vad är det då, som är så roligt med allt detta ?” frågade jag honom till sist. ”Förstår du då inte ?” sade han. ”Vem var Sämund hin Frodhi, som ordnade Eddorna långt innan Sturlasson ? Och vem var Viger Spá, Lumber i Västergötland, och Tjodolf af Hvini och alla de andra ??” Jag svarade honom att de var Hedniska Domare och Lagmän allihop, utan ett enda spår av kristenhet, för så var det ju.

”Då är mitt sinne ännu ofördunklat,” svarade den döende, som nu hade satt sig upp i sin sjukhussäng. ”Min kropp är svag, och förmår intet, men mitt sinne förblir rent, in i det sista. Tänkande har jag levat, men leende vill jag dö – och detta blir ett gott skämt för mig att minnas, nu när allt tar slut, och ingenting följer efter. Tjodolf och de andra var i sanning visa män. De visste, att det aldrig aldrig aldrig någonsin hänt, att två parter så skulle ha förlikts inför rätta, att de går därifrån som bästa vänner sedan. Men i himlen – ja i Himlen – eller i Juristernas särskilda himmel – ja där kanske det skulle kunna hända, att någon ständigt åstadkom detta !”

Därpå mådde den sjuke något bättre, och se – han levde utan svårare plågor i ytterligare tre dagar, för att sedan dö, och när han så dog, var det i mina egna armar.

Han trodde inte på någonting, varken i form av gudar eller människor, men han trodde på kraften i lagar och tankar, samt i människornas ord. Mannen som dog, var min egen far, och detta hände en dag i Maj, för nu över 22 år sedan. Men själv lever jag vidare, och tjänar rättvisan och mänskligheten efter bästa förmåga, för den som lever efter sina egna lagar och tankar, tjänar förvisso sitt land och därmed människorna bättre än den som följer den nuvarande lagen i allt, eller i alla småsaker.”

Frid åt kojorna, men krig åt palatsen !

Svekfull död åt Monoteisterna, men Rättvisa åt hedningarna !