Alvablotet nalkas

Nu nalkas åter Alvablotet. På Lördag är det dags för den sista fullmånen i Sklaktmånaden, eller Oktober, det som på Isländska kallades ”Górmonadur”. Jag har skrivit om Alvablotet många många gånger förr under rubriken ”Högtider och Blot” här ovan, och även givit det en separat rubrik, men ändå frapperas jag av hur många människor som inte kan läsa innantill, eller som tar till sig av dessa enkla högtidsrutiner.

Följer man bar naturen, och de enkla anvisningar som vi alla kan se och iaktta också med vädret, faller sig det här med Polyteismen helt naturligt. Alvablotet får däremot en extra stark betydelse just i år, eftersom Covid 19 och de hemska Åldringsmorden, som Regeringen beordrat för alla de som varit över 70 år och som befunnit sig på sjukhem eller äldreboenden runt om i vårt avlånga land. De har nekats syrgas, och istället fått morfinsprutor, så att de skulle ”somna in” som Landstingen uttryckt det i sin omänsklighet.

Inte sedan Nazismen har man sett något som motsvarar Regeringen Löfvéns beteende gentemot sitt eget folk i Europa. Den Socialdemokratiska Regering som nu styr landet har sjunkit djupt, djupare än någon annan. Att använda giftsprutor till åldringar för att mörda dem, bara därför att man tagit Covid-19 krisen som förevändning, trots att det aldrig rått någon egentlig brist på syrgas eller vårdplatser ens i våras, och att med vett och vilja fortsätta ett befolkningsutbyte, som på sikt hotar att göra de etniska svenskarna till en minoritet i sitt eget land. Ingen har någonsin gjort något så lågt, så avskyvärt som detta.

Vi har alla fallit i Mördarhand. En MÖRDARE styr vårt land…

Närmare 6000 människor har nu dött, och av dem sägs mer än 70 % varit över 70 år hur många av dem som dog till följd av en officiell avlivningspolicy, som spritt sig över mer än 7 regioner, kan ingen av oss veta. Detta betyder också tusentals svenska familjer som sörjer sina nu avlidna äldre släktingar. Mången har förlorat en älskad far eller mor, en med saknad ihågkommen mormor, morfar, farfar och farmor. Morbrödrar, fastrar, farbröder, alla andra äldre släktingar som inte finns mer, och som inte kan undervisa ett uppväxande släkte om gamla tider, och vad som en gång varit. Vi borde alla värdesätta våra äldre på ett bättre sätt, särskilt i år när vi sett dem kastas bort som sopor, när de fått dö som hundar, långsamt kvävda till döds utan syrgas – en kvalfull, utdragen och på alla sätt plågsam kvävningsdöd, som ingen av oss önskat våra äldre.

Släktband som varat i ett helt liv har nu hastigt kapats – och i många fall har det skett på en brottslig Regerings order. Statsministern har hela tiden varit medveten om vad som skulle ske, och det är han personligen som bär det högsta ansvaret för de eutanesi-planer, som hans lydiga redskap nu satt i verket. Redan före påsken detta år höll han ett tal till nationen, där han uppmanade oss alla att ”gå direkt hem och ta avsked av alla äldre anhöriga”.  Skulden vilar blytung över åldringsmördaren Stefan Löfvén, och som jag skrivit förut, tror jag att han en dag ska få sitt straff för allt det onda han gjort och beordrat, även om det inte blir här på jorden. Nástrand, det yttersta och nedersta helvetet väntar på honom, och på alla andra ledare och politruker av hans sort. De som dödar sina äldre. De som förråder folk och land.

Stefan Löfvéns och Socialdemokratins brott emot det svenska folket är utan motstycke, och vi bör alla minnas Åldringsmorden, detta år.

Covid-krisen är ännu inte överstånden, och har för min del senaste veckan också fått sina personliga dimensioner. Två goda vänner och kollegor har insjuknat, en av dem så svårt så att han i flera dagar hamnat på IVA i Västerås – han är nu hemskickad, och om han får några bestående men är ännu oklart – en annan har ”testats positivt” som det heter – och jag själv har också lindriga symptom medan jag skriver detta, samt ett uteblivet besked från det sjukhus, där jag nyss genomgick en enklare Covid-test. Jag har feber, och till yttermera visso känner jag av mina gamla bensår och sprickor i skenbenet, men trots smärta och feber skriver jag vidare på denna text, för mina läsare; och för det land och folk jag representerar.

Snart håller vi ändå vårt Alvablot, och i år behöver vi det mer än någonsin.

Den mest klassiska skildringen av Alvablotets firande eller hur det är att ”hålla heligt” som man sa i de nordiska sagorna, finns i den isländske skalden Sigvat Tordssons ”Austfararvisor” där han skildrar hur han på den norske kristnade kungen Olof Haraldssons bud far österut till Sverige, och kommer till Ed, som av vissa identifieras som Edsskogen i Värmland. Men där blir han utkörd ur den gård, där han ska söka natthärbärge. Man vill inte ha några kristna eller några främlingar hos sig, när denna fest firas och man ”håller heligt” för de döda och förfäderna – det här är en privat högtid, för ätten och de närmast sörjande. Sigvat fick rida vidare till en gård som hette Hov, som vissa anser skall ligga i Västergötland – en sådan ritt på över 150 km är nog omöjlig, ifall den inte skedde under flera nätter – men det gick honom lika illa där. Att ”hålla heligt” innebar att vara hänvisad på sig själv, den egna ätten och din egen familj – de som verkligen är dina nära och kära och dem du minns..

Släktskap är något heligt, liksom människornas känslor för varandra och det land som omger dem. I Ätten, den egna släkten, sökte våra förfäder och förmödrar en gång sin trygghet. För dem var det självklart, att ära sina äldre och sina gamla. Också när de äldre släktleden inte längre fanns, vilade de i ättebacken som man sa, eller det gemensamma lilla bygravfältet, bara ett bokstavligt stenkast från de levandes gårdar och hus. Och man mindes sina gamla med kärlek och glädje.

Ordet ”Alv” betecknar också ett jordlager, det mineralrika lagret under matjorden – själva förutsättningen för grödan och markens grobarhet. Ordet har samma ursprung som ”albis” eller ”vit” på latin, alltså något ljust, vitaktigt som finns nere i jorden. Därför talar Eddan så mycket om Äringsguden Frej, som råder över grödan, som boende i ”Alvheim” och Vanernas gudasläkte uppfattas ibland synonymt med Alfer (det stavas så, och ska inte sammanblandas med några fantasy-alver). Alferna, ”de små under jorden”, jolbyggarna eller jolbänningarna, som man sa norrut i landet – alla dessa tänktes ursprungligen som förfädernas andar, som bodde nere i jorden, alldeles intill de levandes bostäder på de gamla gårdsgravfälten – och det kändes också tryggt och bra att ha sina döda alldeles intill. Det var inte något skrämmande alls – utan tvärtom något högst naturligt. Hur skulle man annars kunna ta hand om sina fäders jord ?

Av Alv kom också Alva – namnet på Hel, den gamla dödsgudinnan, Moder Jord nere i Underjorden, till vars goda och sköna rike alla fick komma till slut. Med kristendomen demoniserades hon, och blev till en ond och skrämmande varelse, som man måste gå runt och frukta, vara rädd och känna ångest inför. Inget skulle varit våra förfäder mer främmande – gilleshallen Okolner, den okalla, var en varm och inbjudande plats, där Hel gav uppehåll åt de verkligt förtjänta, och ingen behövde frysa eller svälta.

Man fick dock inte blanda bort det bästa man hade, och än idag vet lantbrukare och de som värdesätter odling (även andligen ?) att man inte får blanda Alv och Matjord med varandra. Då vissnar och dör grödan till slut, och allt blir bara till en stor, osmaklig lervälling… ”Gör så att jorden mår bra” skriver Dagens Nyheter i sin artikel för hemmaodlaren, och då tror man inte på någon ”blandkultur”

Det stora Veteranmonumentet i Stockholm – för svenskar som stupat i strid för fredens sak. Motivet är ett frö av Yggdrasil – Världsträdet. Enkelt och värdigt – som det skall vara

För några år sedan fanns det ett förvirrat litet gäng människor och några skitstövlar som kallar sig ”forn sed”, som tyckte de skulle fira Alvablotet med skrik och gråt, offentligt utställda fotografier på sina närmaste anhöriga döda, och allmän tandagnisslan. Återigen någotslags vansinnig zombie-kult. Förslaget slog aldrig igenom, och glömdes bort efter 12 månader. Någon mexikansk ”Day of the Dead” med sockerglaserade dödskallar och annat sådant, ligger inte för svenskarna – passar inte in i naturen här, och heller inte i folksjälen. Vi vet, att hösten av naturliga skäl skall vara en lugn och tyst årstid – för eftertanke, fina minnen och klara tankar…

Att ”Hålla heligt” innebär att minnas sina förfäder och alla de som dött – detta år och andra – under tystnad och värdighet. Det skall vara en tid för tystnad, lugn och stilla kontemplation – något som också möter oss i naturen såhär års.

Vi tänder ljus på våra föräldrars och anhörigas gravar, vi går dit i tystnad och vi minns. Tids nog ska nya släkten komma, tids nog grönskar en ny vår, och då skall vi få upprättelse – och även hämnd för allt det mördande som skett i år, för den Regerings omänskliga handlande som varit så fult och gement.

I tusental och åter tusental följer människorna i Sverige Alvablotet. Nu kallas det Allhelgona, men det är samma högtid, som det alltid varit.

Dagens Nyheter och rikstäckande media uppmanar idag vårt folk att fira enskilt, i hemmet och med tända ljus – vanor som liknar de Sigvat mötte, och även i år måste främlingar och utomstående avvisas från den familje- och släkthögtid, som de strängt taget inte har något med att göra, och därför också måste avvisas ifrån.

Också Storstockholms Lokaltrafik, till och med – Västtrafik och Skånetrafiken uppmanar människorna till att hålla sig hemma, och att fira enskilt. Mitt i sorgen över de döda har vi kommit tillbaka till just det hedniska och Asatrogna Alvablotet, precis som det firades förr, som det är och som det ska vara, denna fördömelsens Corona-höst, anno 2020 efter de kristnas falska kalender.

Det är ändå något att glädjas åt, även detta sorgens år.

Med bister min rullar jag mitt hemgjorda förband fastare om den spruckna och värkande foten, vars ben ännu smärtar efter benbrotten. Mina sår läcker inte längre, och läks sakta. Jag kanske har Corona, men jag förbereder mig på att överleva, och inte på att dö. Stunden för mitt frånfälle är inte kommen ännu, trots att mina många fiender därute – ingen nämnd och ingen glömd – troget önskar livet ur mig – det vet jag redan, så det behöver ni inte upplysa mig om.

Jag tänker slåss, skriva, älska och skapa ”bis zur allerletzte Atmenzug, bis zur allerletze Patronen”. Jag är Hedning, jag är hedningen. Jag är den, som förblir Asarna och makterna trogen, när ett helt land sviker, och när de fega och dästa går till vila, uppblåsta och stinkande i sin maktfullkomlighet, liksom Löfvén och hans avskyvärda anhang.

Jag tror på bättre tider, och jag förbereder mig för det som ska komma, och ännu ett gammalt citat – av något jag också skrivit själv, faller mig i minnet, nu när jag förbereder mitt Alvablot.

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet.

Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga:  Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat åt det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

– Sagt av Hedningen, fritt efter romanen ”Så härdas stålet” av en rysk arbetarförfattare

 

”Ett folk kan tillfälligt besegras, men aldrig någonsin gå under, så länge det känner sig som ett folk.

Det är andens val, som avgör ett folks liv eller undergång”

– Erik Gustav Geijer, kallad ”Den Svenska Historiens Fader”  1783-1847

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s