Kring ett inställt Gåsablot

Idag är det som bekant dags för ännu en av Novembers märkesdagar, nämligen Mårtens Afton, något som i alla fall i Skåne alltid varit dagen för det stora Gåsablotet – och det är faktiskt en fest med just ett Hedniskt ursprung, som jag skrivit om förr.  Men – som jag redan sagt och skrivit, har den Store och Klart Lysande Svetsaren-Ledaren, allas vår Statsminister Stefan Löfvén förklarat för oss alla, att uppoffringar är absolut nödvändiga, detta år.

LEDAREN har talat ! Du visar väl Obrottslig trohet emot LEDAREN ??

Själv har han ju just avbrutit sin Corona-isolering, som förmodats ske i Sagerska Palatset, hans officiella tjänstebostad – jag måste återkomma till detta hus vid tillfälle – men alltnog den Store och Klart Lysande Ledaren-Svetsaren haver talat, och så får det bli. Jag avbryter härmed alla försök till Gåsablotets firande för året, och anskaffar ingen Svartsoppa – här ute i den Nordvästra Sektorn vet ingen vad det är, och de lokala stormarknadernas expediter står fullständigt häpna, men någon resa in till Huvudstadens centrum vågar jag mig icke på, enligt vad jag ser som ”Führerbefehl”. Intet är känt om Oppositionsledaren, den högt värderade Herr Ulf Kristensson, samt en viss Akbar Annie – dessa lär också vara försatta i frivillig karantän – även detta har jag noterat från mitt elektroniska Hlidskjalf, ty jag hör och ser allt, idag som alla dagar.

Soppan är lagad på blod, sprit och mjöl. Vispa Vispa Vispa ! Rör Rör Rör och FORT ska det gå – för ANNARS !!

För övrigt kanske det snart blir straffbart och ansett som Värdegrundsbrott – en högst allvarlig sak i detta land, som ni alla vet – ifall man ens talar om ”Svart Soppa”. Vi kanske alla hädanefter måste säga ”Färgad Soppa” istället.

Emellertid, och icke förty – mina fåvitska kumpaner Henrik Andersson och Mohamed Omar, alias Eddie Råbock har tagit sig orådet före att skriva Mårten Gås-artiklar de också, och utan att på något sätt uppmuntra till Gåsagång – ifall ni nu ens vet vad det ordet betyder och innebär måste jag tyvärr meddela att de naturligtvis har fel samt visar prov på Snack-i-backen och ytliga Wikipedia-kunskaper bägge två, vilket tyvärr är lätt hänt när lite väl flyhänta skribenter försöker kopiera varandra, och inte kontrollerar med klara och ogrumlade källor.

Sankt Martin av Tours, det katolska ryttarhelgonet är INTE alls kalkerad på någon Romersk Mars, och därmed på den Germanske Tyr, trots att han på sin tid stavades Mars Thincsus, samma gud som symboliserade rättvisan, och alltså för övrigt härskar över samtliga svenska Tingshus om nu någon vill veta. Nej Nej och åter Nej !

Mohamed Omar snubblar omkring häpnadsväckande nära sanningen, när han noterar att dagen ibland i katolska kalendrar delas med ett helt annat ryttarhelgon från den romerska armén och 300-talet, en fikiv ”Sankt Kornelius” vars existens vi kan betvivla, trots att han var romersk kavallerist och gardesryttare även han. Sankt Martin av Tours, däremot, är en fullt historisk person, som på goda grunder kan ansetts ha levt år 316/17 till 397 – men han avbildas som sagt alltid till häst, i lång mantel, ofta med hatt på huvudet och är dessutom också ibland avbildad som en vandringsman – tillika är han tiggarnas skyddspatron – och Inget, absolut inget av dessa drag stämmer in på Tyr.

Däremot stämmer alla dessa drag, attribut och symboler in på en och endast en gud, som jag redan nämnt som den ledande för slaktmånaden November. Det är Oden själv, och nu är hans stora tid på året – Alvatiden är redan förbi. Var god notera och tag lärdom !

Oden riktade sina ord i Hávamál till ”Loddfafner” som INTE alls betyder ” den ludne omfamnaren” eller något ditåt – en sådan etymologisk härledning är utomordentligt svag – liksom detta med att koppla St Martin till guden eller planeten Mars.  ”Den ludne famlaren” är en betydligt bättre och korrektare översättning, ty ”fafn” är också att fumla omkring, stappla osv på norröna – som en stavkarl eller tiggare gör. St Martin delade sin mantel med en utblottad, säger den katolska helgonlegenden, och Oden kan uppträda i en vandrares gestalt.

Jag citerar, ur en av mina egna Gåsablots-artiklar från år 2015 – och LÄR er nu att den Asatro jag predikar INTE är något djävla fornsediskt sammelsurium av svaga, helt påhittade härledningar, utan FAKTA som kan härledas även ur arkeologin.

Just detta år har det utgetts vetenskapliga rapporter, som återigen härlett Odens-kultens införande i Norden till just 300-talet, manifesterat bland annat i hästoffer och hästuppfödning på Uppsala-slätten, och även vi Skåningar är i gott sällskap.

På Barbaricum – eller historiska muséet i Lund – har det detta år hållits en hel utställning om de berömda Sösdala-fynden och spåren av ett av lokala stormän upprättat Odensdyrkande kavalleri även där – och de fynden är från tidigt 400-tal, omedelbart efter 300-talets slut,

Det går inte att förneka, att alla fynd som iakttagits, pekar mot ett blot till Odens ära såhär års, och INTE emot Tyr.

Jul och Midvinter är Jolners stora tid, som vi alla vet, ty Julen är en hednisk företeelse – men detta är bara inledningen på vad som komma skall:

Hur kunde det då komma sig, att de kristna nere på kontinenten stal den hedniska traditionen med ett ”Gåsablot” kring slakten i November, ”Blotmånaden” efter Alvablotet ?

kirchenjahr_martin_09

Gåsen antas vara vaksamhetens fågel, och är därför Helgad åt Oden !

Oden, ”den vilda jaktens” anförare, ansågs vara särskilt aktiv under de mörka vinter- och höstnätterna under tiden från Alvablot fram till Jul. Då anförde han ”Åsgårdsreien” eller de dödas ritt till Asgård och Valhall, och i höststormarna kunde man se de dödas skuggor, som likt vildgäss brusade fram genom skyn. Samma tradition om ”King Herla’s Ride, ”Harlechim”, ”Caccia Morta” och allt vad den hette i olika Europeiska länder gick ut på att en ensam ryttare av gudomlig storlek skulle leda ett följe av skuggor, flygande fåglar eller kanske vilddjur, och han tänktes oftast försedd med en fotsid mantel, eller vara enögd, som Oden. Särskilt bland Goterna var föreställningen om Oden som ryttargud utbredd..

7c47702103cac557ae00e3990204c970

Senare kom dessa föreställningar – liksom Oden som vandrare ihopkopplad med det lokala helgonet ”Sankt Ibb” eller pilgrimshelgonet ”Sankt Jakob” på Ven började de kristna också para ihop Odens gestalt med Sankt Martin av Tours, som var just ett ryttar- och pilgrimshelgon. Man kan jämföra med hur Thor blev förvandlad till den senare ”Sankt Olav” i Norge. Tyskarna talar just idag också om ”Martins-gans” och ”Martins-feier” för firandet av det sydsvenska ”Mårten Gås” – 11 November.

St_Martin_im_Park_3985_lb

220px-Del_av_hjälm_vendel_vendeltid_möjligen_oden

Man håller också ”Martins-ritter” i Franken och Rhenlandet – gamla frankiska och germanska provinser, där det påstådda helgonet St Martin av Tours ska firas, just på dagens datum. Men vem är egentligen detta helgon ?  Att St Martin och Oden faktiskt ursprungligen var samma person har många tyska folklorister än idag klart för sig.. I och för sig finns det en historisk Martinus (316 – 397) också. Han var son till en hednisk romersk officer, och född i Pannonien, våra dagars Ungern, där Goterna och Gepiderna – en annan germanstam – bodde. Via Sulpicius Severus – en kollega till honom som också blev fanatisk kristen, går det faktiskt att rekonstruera hans liv i detalj. Martinus, fastän German, tjänstgjorde i Equites catafractarii Ambianenses, eftersom hans far tillhörde det gotiska kejsargardet – som funnits redan på tvåhundratalet med stationering i Ticinum, eller Pavia i våra dagars Norditalien, där Martinus förmodligen växte upp. Vid det här laget var nästan alla ”romerska” soldater i verkligheten kelter eller germaner, och att Martinus far förmodligen dyrkade Oden själv, var inte alls märkvärdigt utan bara naturligt, eftersom alla Goter ju hade Oden som huvudgud. Den tidens tunga kavalleri såg faktiskt ut som vendeltidens ryttare i Sverige, och var betydligt mindre ”romerska” i sin utrustning än man kunde tro.

comitatuscavalry82

Precis såhär såg verklighetens ”Sankt Martin” och hans gamle vän Severus ut – Martin skulle desertera, bli biskop och förebild till ”Mårten Gås”

Equites Catafractarii – eller det tunga pansarkavalleriet av byzantisk modell, var efterträdare till den tidiga antikens ”ala milliaria” eller tusenmanna-skvadronen, romarnas motsvarighet till ett självständigt stridsvagnskompani. Det fanns aldrig särskilt många av de här elitenheterna, och fastän varje romersk legion eller infanteribrigad skulle ha en sån här tung ryttarenhet, var det långtifrån alla legioner som alls tilldelades någon. Martinus blev stationerad i Gallien (en rik provins, men helt hednisk) efter att ha ryckt in vid 16 års ålder, och hamnade i Ambianensium civitas eller Amiens. Vid den här tiden kom den hedniske Julianus Apostata till makten, och under tronstriderna skall Martinus ha fått kristna sympatier, och till och med deserterat i själve kejsarens åsyn, säger hans levnadstecknare Severus. Strax före ett slag vid nutidens Worms, Tyskland, ska han ha träffat Julianus själv, och då plötsligt försökt lämna sin tjänst – man har påpekat att Martin då redan måste varit 45 år gammal, och att kronologin inte stämmer alls. Nåja, den blivande biskopen och helgonet klarade sig från åtal för svikande av försvarsplikt genom att gå obeväpnad mot fienden framför sitt eget kavalleriförband – sånt gör man inte ostraffat, eller utan ett visst mod (se bild).

c6a53efc81c4b48d84fb7162e7384a89

Innan dess ska det enligt legenden ha hänt, att Martinus – på marsch genom Tyskland en vinternatt – träffat på en naken tiggare vid vägkanten, och då kommit på, att han med ett raskt svärdshugg kunde dela sin mantel med tiggaren  av ren givmildhet – ett drag som Oden alltid uppvisar. Nästa dag, väl hemma i kasernen, såg han – efter att ha träffat sin ”optio” eller ställföreträdare hur manteln mirakulöst hängde på sin krok och var hel – och då ska Martinus alltså ha bestämt sig för att bli kristen (som att dricka sig full till svartsoppan och ta fel rock på väg hem från mässen – det har många kavallerister gjort genom åren !). I själva verket gick det nog inte till så – Martinus tog nog sin kamrats utrustning istället…

Martin-und-Bettler1

Dagens kristna legend:  ”Den givmilde pansarofficeren” (har aldrig funnits !)

På så sätt kom det sig, att ”Den Helige Martin” än idag är skyddshelgon för tiggare, alkoholister och legoknektar, allt enligt Katolikernas sätt att se. Dessutom för vinhandlare, eftersom han lär ha tyckt mycket om vin – ”av vin lever Oden allenast” står det i Eddan, liksom av en ren tillfällighet. St Martins skrud lär än idag bevaras – som en stor helighet – i ett kapell – ”Capella” är det latinska ordet för soldatmantel – och därifrån kommer ordet Kapellan, alltså en präst i ett kapell, liksom den engelska termen ”Field Chaplain” eller Fältkaplan, vilket är vad alla Fältpräster och Militärpastorer heter inom NATO, till exempel…

Men gässen då – och Svartsoppan ? undrar nu någon.

Dog-conducting-geeseVargar och Rävar predikar för Gässen.. (Medeltid bild från Tours, ”St Martins” hemstad..)

Jo, innan han blev biskop i Tours, inte långt från Amiens, skall Martinus ha gömt sig i ett hus med gäss, säger legenden. Gässen började genast kackla och snattra, som gäss alltid gör, och så kom det sig att Martinus blev framhalad ur sitt gömställe och utsedd till biskop, fast han aldrig ville detta själv, säger legenden, eller rättare sagt hans personlige vän Severus, som alltså skulle skriva en hagiografi, eller en förvanskning av sanningen. Man kan ju undra varför Martinus alls skulle gömma sig i en flock dumma gäss, som sällan eller aldrig håller snattran, och varför han inte flydde till häst istället, om han i själva verket inte ville bli utsedd..

Att var biskop i 300-talets Gallien var nämligen helt självpåtaget, och ett mycket lönande värv. Det innebar att man kunna plundra, mörda, bränna och härja av hjärtans lust, och det var just vad fd. kavalleristen Martinus gjorde. ”Han brände flera stora och gamla hedniska tempel” skriver Severus helt öppet. Han skulle ha huggit ned flera heliga lundar, både i Germanien och Gallien, och plundrat människor in på bara skinnet – det var sanningen om ”tiggarnas skyddshelgon”. Severus skriver vid ett tillfälle, att Hedningarna skulle gått med på att låta ”Sankt” Martin hugga ned en helig ek, om han kunde stå i vägen för trädstammen. Då flyttade sig på ett mirakulöst sätt denna trädstam, mitt i själva fallet, säger Severus, men det behöver ingen tro. Detta är en sk ”vandringssägen” som finns till och med i den hedniske poeten Horatius oden, har forskare slagit fast. Som klassiskt bildad kände Severus mycket väl till den historien, men den moderne arkeologiprofessorn Marcus Junkelmann, som ingående studerat det här med romerskt kavalleri – säger i sina böcker att just fallande träd, spetsiga grenar och annat sådant är något som just romerska kavallerister måste ha uppmärksammat – och just det vet Professor Junkelmann också mycket väl, efter att ha gjort sin egen mer än 800 km långa ”Martinsritt” genom obanad skog…

För övrigt – jodå – svartsoppan ingick redan i de romerska kavalleristernas standard-diet den också, för även antikens folk kände till denna ädla och välsmakande rätt…

Vad menar vi med en filosof ? skrev en gång den skånske humoristen Axel Wallengren.

Och han själv svarade: ”Jo, därmed menas en människa, som lever av svartsoppa och sanning”

Själv älskar jag som praktisk Odinist och Asatroende just detta med Sanningskärleken, förutom Svartsoppan, vars hemliga recept jag dock behåller för mig själv.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s