”Runriket” är en satsning av Täby och Vallentuna kommuner strax norr om Stockholm, som tillkommit enbart för turismens skull. Man profilerar sig som det runstenstätaste området i Sverige, och därmed i Världen, och en viss Erik Andersson, Kommunstyrelsens ordförande i Täby och därför en mäktig man – minst lika mäktig som självaste Jarlabanke på sin tid – har nu officiellt talat väl om alltsammans.

Jarlabanke står staty i Roslags-Näsby – ”Och han ensam ägde hela Täby” står det på Jarlabankes bro – ett av landets mest kända runstensmonument.

Vad mer kan man då önska ?

Runstensvandringar, guidade spår att följa, audiovisuella presentationer på nätet och allt annat som hör till, inklusive en ”Runrikets Dag” i Maj nästa år har redan utlysts, och efter att ha besökt den nya sajten ser jag själv inga direkta horrörer eller förvridningar av fakta, likt de Statstelevisionen brukar kunna få till (se gårdagens inlägg om Vetenskapens Värld, och TV-programmet om Sandbyborg).

Dock – en grov miss har jag noterat – och det är på samlingssidan om Estrid, Jarlabankes farmor, som nu anses säkert identifierad i sin grav av arkelogerna, och hör det tidiga 1000-talet till. Man påstår på falska grunder, att Ansgar skulle ha kristnat hela Sverige på 800-talet, och det är både ynkligt och löjligt att höra två kommuner upprepa dessa söndagsskole-lögner, som de kristna alltid kommer dragandes med. Ansgar kristnade inte alls Sverige. Vad han gjorde var att bygga ett taffligt litet kapell på sin vän Hergeirs mark, men det stod bara i högst 13 år, och man kristnar inte alls alla människor eller ens n-å-g-r-a i ett land, bara för att ett privat gårdskapell existerade ett litet tag, så dessa kristna lögner kan vi glömma.

Vad som hände var att Nithard, Ansgars efterträdare, försökte utplåna dyrkan av alla andra gudar och gudinnor i Birka, på de kristnas sedvanliga intoleranta sätt, och den intoleransen varar som vi sett ännu idag. Då lät Birkaborna klokt nog riva ned alltsammans, och sedan var inte en enda människa av betydelse i Sverige kristen, förrän långt in på 1000-talet, då Olof Skötkonung med hot och tvång påbjöd alltsammans – på samma sätt som Regeringen Löfvén idag försöker införa Islam i landet, enbart för att säkra sin egen makt.

Stenen U 310 vid Hargs bro – helt utan kristna kors, och suveränt utformad av Fot (?) – en ledande ristare i Uppland – Estrid lät göra bron efter Ingvar, sin man, och efter Ragnvald, hans son lyder texten..

 

Estrid var med säkerhet född hedning, men dog vid 75 års ålder som en mycket ljum kristen, eftersom hon fick en hednisk begravning – gravgods är nämligen förbjudet i kristna gravar. Om detta skriver de två kommunerna intet – som vanligt skyler de över, döljer den hedniska historien och pratar fördomsfullt nog bara om det kristna, medan vårt hedniska arv ignoreras.

Ett bevis för att Jarlabankes ätt inte alls var kristen helt igenom, ens på 1080-talet, finner man i att många av de sk Jarlabanke-stenarna inte bär några kors alls, och att de stenar som bär kors (exempelvis de vid Jarlabankes bro) har fått sin ursprungliga ornamentik och komposition förstörd – korsen är valhänt huggna, bär spår av att ha tillkommit i efterhand och verkar inte alls höra till den ursprungliga kompositionen, som en van och hednisk ristare gjort. Jag har även frågat Magnus Källström, Riksantikvarieämbetets främste expert, vad han tror om detta – senast vid ett föredrag i Järfälla för två år sedan, och också han erkänner att vissa stenar helt saknar kristna kors – sedan 1980-talet har forskare hävdat, att Jarlabankes ätt inte kristnades förrän sent, av rent nödtvång och därför att de ville behålla sin maktposition – och det borde kommunerna ha talat om på sin sida och ”Runrikets” sajt

U 137, vid Broby Bro, nu i dåligt skick – som synes – Det kristna korset är ojämnt och valhänt ristat, och verkar ha satts dit i efterhand – slarvet förstör hela kompositionen, och förfular inskriften avsevärt – detta är en klåpares verk.

”Östen och Estrid reste stenarna efter Gag, sin son.” lyder texten

Jag kan inte undgå att tänka på min egen farmor, som dog i sömnen, 92 år gammal, och som i hela 30 års tid och mer var gift med en kyrkoherde – men – som hon sa – ”Han var då alls inte kristen så att det störde”. Själv trodde hon inte på någon gud alls, utan ville bara återvända till det land och den jord som födde henne – och i hennes efterlämnade anteckningar fann man en strof av Per Lagerkvist, den svenske nobelpristagaren:

En gång ska du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Måtte din frid skall vara oändlig såsom havet.

Måntro Estrid, Vikingakvinnan, som begrovs med silvermynt och skrin, också trodde på samma sak ? Detta är ting som inga förnumstiga kulturchefer i varesig Täby eller Vallentuna kan förstå, instängda i sin småaktiga, byråkratiska litenhet, men John Lennon skrev en gång följande:

No hell below us
Above us only sky
Nothing to kill or die for
And no religion too.
And the World is beautiful…

Kom ihåg vad jag skrivit, goda medborgare i nästan kommun och förort som helst.

Endast Hedendomen består.

Endast Hedendomen varar för evigt, och i dess namn, skall vi en gång övervinna också själva döden. Frid !!

Krig åt palatsen, men fred åt stugorna !