Dagsarkiv: 2020-12-03

Om att dra sitt strå till stacken…

av

”Allt tjänar !” är ett gammalt hedniskt ordspråk. Igår var jag i en av de dagliga bloggarna inne på skillnaden mellan Gårdstomtar och Jultomten – som bara finns i singularis, till exempel – eller falska traditioner och äkta.  Jag gav er till och med löftet, att försöka prestera ett slags hednisk Julkalender genom att publicera 24 folksagor om just gårdstomtar, ända fram till Juldagen – och vad man lovar skall man hålla, för vi Hedningar och Asatrogna håller hårt på eder, och löftens ordagranna betydelse – utan förvanskningar, vill säga…

Somliga skall då alltid förvanska, och i sällskap med sådana, och gentemot dem, gäller inga löften och eder alls, för ”sådant läder skall sådan smörja ha” som det heter.

Underligt nog finns det en julsaga, som råkar vara spridd både i det Engelska Northumberland, och det Småländska Värend. Hylten-Cavallius, den kände folklivsforskaren, var först med att skriva ned den i sitt klassiska verk ”Värend och Wirdarna” redan på 1860-talet, och den går ut på att det på en rik gård fanns en ny ägare, som inte rätt förstod att värdesätta de första brukarna, eller gårdens ursprung.

En natt under hösten, och mitt i självaste skördanden och inhöstandet gömde han sig i ladan, och har man sett – vid Midnatt kom där en stor och förfärlig Gårdstomte in. Tomten bar på tre stora sädesskylar, och dem hade han burit tre milar, sade han.

Efter honom följde en mindre och människostor gårdstomte med två väldiga nekar över axeln, och till sist en liten varelse, knappt större än en handsbredd. Det var också en gårdstomte, och den bar på ett enda sädesax. ”Det var tungt” – ”jag orkar knappt” utbrast pysslingen, och stönade under sin börda.

 

Gårdstomten och Halmstrået, enligt Institutet för Språk och Folkminnens omtolkade version…

Då började den nye bonden skratta, och hade inte mycket bättre folkvett än att ha ropade: ”Du har väl inget att klaga över – ett enda strå – det är väl inte mycket att orda om !”

Då gav den störste gårdstomten mannen en rungande örfil, så att han halvt avsvimmad for i golvet. Och den andre, människostore, vände sig om och sa: ”Du ska veta att vår bror är nattgammal, som Vale själv – och är du inte nöjd, skall vi ta ifrån dig lika mycket som vi dragit hit”

Så försvann de alla tre med ens, och kvar stod mannen i den dunkla ladan. Från den dagen hade han otur med allt han företog sig, men gårdstomtarna höll ord. De drog säden från den nye bondens lada över till grannarna, och varje sommar växte det dåligt på åkern, äringens kraft gick ur marken och skörden blev mindre och mindre för varje år. Då vart där strax färdigtröskat före Julen, och tröskandet kunde inte ske som förr på logen vid månsken.

Till slut måste den nye ägaren lämna både riket och gården – och han dog som en utfattig man.

Underligt nog finns samma berättelse – med samma sensmoral – också i Nordengland och Northumberland, och även så långt bort som i Ryssland, och de slaviska folkens berättelser om ”Domovoj” eller husandarna, har man hittat varianter av samma historia – med tre varelser, varav den minsta kånkar på ett enda halmstrå. Bara ett rent sammanträffande, en tillfällighet, en slump, orsakad av moderna sagoberättare ?

Nej, säger två Engelska författare – turistguiden ”Albion – a guide to Legendary Britain” av en viss Jennifer Westwood, tar upp samma berättelse, med den skillnaden att den hos henne skall handla om en företrädesvis skotsk ”Brownie” istället, som inte är ett bakverk, men väl ett folktroväsen. Katharine Briggs, en annan engelska – nämner samma sägen i ett av sina lexikon – också där förlagd till det gamla Danelagen, Danelaw i Nordengland…

Vilken är den förmedlande länken mellan Danelagen, Ryssland och Norden – där samma berättelse uppstod ?

Under vilken period i historien stod dessa länder i den tätaste kontakten med varandra, och när skulle en och samma saga eller berättelse kunna ha överförts utan svårigheter, eller utan andra språk och kulturers medverkan – vilket hade garanterat förskjutna motiv, och flera översättningsfel ?

Enligt mitt förmenande skulle det bara kunna ha hänt under en tidsepok, i alla fall efter vad som verkar vara troligast, eller mest sannolikt. Den epoken är naturligtvis Vikingatiden, eller Asatrons sista (?) storhetstid… I så fall, och om den hypotesen är riktig, borde det finnas fler sägner av samma ålder, eller fler folksagor som alla återfinns i precis samma delar av Världen, och tillhör samma kulturkrets.

Och – innan jag slutar – vad är sensmoralen i just den här tomtehistorien ? Vad går den ut på ?? – Allt tjänar, som sagt. Varje ord, varje handling, varje halmstrå, varje beslut, varje ed – allt fyller sitt mål. Men den som har oärliga motiv, och bara ser till att berika sig själv, när aldrig slutmålet.

 

Kulturchef Sonck på ”Hufvudstadsbladet” och ”Den Obefläckade Avelsen”

av

I Finland, vårt Östra Grannland, är den debatt som förs i media på många sätt åtskilligt öppnare och friare än den som förs i Sverige.

Mycket mer kan ifrågasättas där, åsikter kan luftas fritt – åtminstone ibland – och en Kulturchef i ”Hufvudstadsbladet” exempelvis – kan komma undan med artiklar, som en Svensk Kulturchef i DN, SvD eller någon annan Rikstidning aldrig, aldrig skulle våga skriva, helt enkelt därför att Schibstedt och Bonniers styrs av sina annonsörer, och kapitalstarka och politiskt inflytelserika grupper faktiskt styr över ”pressfriheten” – som i det svenska fallet bara är en billig illusion.

Kulturchef SONCK ! – Fredrik SONCK – Vår hjälte och BEFRIARE !

Hufvudstadsbladet är förstås en av de sista svenskspråkiga tidningar med nationell upplaga och spridning som alls finns i Finland – och är däremed inte bara en Finlandssvensk, utan en Finländsk tidning, utan att för den skull vara Finsk, eftersom Finlandssvensk, Finsk och Finländsk, är helt olika begrepp, med helt olika betydelser.

Finland är på många sätt ett betydligt sundare, friskare och intellektuellt mer avancerat land än det sönderinvandrade, till hälften islamiserade, kristifierade Sverige.  Om Sverige styrdes av Finländska politiker, och inte av svenska, skulle hela vårt folk få se en bättre tingens ordning. I Finland hade man inte accepterat någon Fredrik Federley, och inte heller någon Sabuni-klan eller någon Greta-dyrkan, för att bara nämna några dagsaktuella exempel.

När Fredrik Sonck vid unga år utnämndes till Kulturchef på det anrika bladet, måste det varit många Finländare som höjt på ögonbrynen. Förutom hans insatser som publicist har han gjort sig känd som barnboksförfattare i spädbarns-klassen, ett slags finsk Camilla Läckberg ungefär – ni vet den där kioskdeckarförfatterskan som hela tiden ”springer läck” om sin egen familj, för att inte tala om alla sina små telningar.

Betrakta denna ädla kria, som blivit mycket läst i hela Finland på sista tiden – inte minst av de kristna – och som givit upphov till en hel del debatt, på andra sidan Östersjön, men inte alls i den svenska pressen, som envist håller fast vid sin hävdvunna princip om att totalt ignorera vår tidigare östra Rikshalva, liksom allt Finländskt.

”Varför ville ”Gud” ha barn med en 13-årig Jungfru Maria” frågar Kulturchef Sonck retoriskt.

Är inte kristendomen en Pedofil-religion ? insinuerar han, helt oförblommerat.  Själv tycker jag att frågan mycket väl förtjänar att ställas, särskilt inför den stundande Julhelgen. Varifrån Kulturchef Sonck fått, att Jungfru Maria just skulle ha varit 13 år gammal, när den ”Obefläckade Avelsen” som annars mest hör Våren till – liksom den övernaturliga påsättningen och det mirakulösa knullandet med Ärkeängeln Gabriel (som nog inte var någon ”ängel” precis) ägde rum, förstår jag å andra sidan inte.

Källan till den påstått ”heliga” Jungfruns eller rättare sagt den romerska ”fältmadrassens” levnadsålder, har jag själv aldrig lyckats hitta ens i bibeln, denna ofelbara bok – men kanske mina läsare vet ?

 

”Nej men söte lille Bebis-Jesus – han ursäktar väl precis allt ?” ( Finns där inte helt klart PEDOFILA TENDENSER i alla dess knubbiga små ”bambinos”, kerub-stjärtar och hela Julhelgens traditionellt kristna ikonografi… Vart syftar den kristna spädbarnskulten – Är det ens en religion för vuxna människor ?

 

Själv trodde jag att det var lilla Aisha ni vet – Profeten Mohammeds så brådmogna och hjälpsamma ”barnhustru” som var alla pedofilers dyrkansvärda sexualobjekt på den här sidan paradiset.  Redan Salman Rushdie, som ni vet – skrev om henne i en roman, vilket ögonblickligen blev föremål för dödshot, förföljelse, hatbrev och fatwor.

Också i Kulturredaktör Fredrik Soncks fall skedde något liknande. ”Hufvudstadsbladet” har efter den 26 November, då artikeln publicerades, blivit tvingat att införa ursäkter, tillrättalägganden, ”rättelser” och så vidare och så vidare. En av de många rättelserna, har faktiskt utgått från herr Soncks eller kanske Zonks egen hand, fortare än ni kan säga ”amen” i kyrkan. Den verkar inte helt övertygande.

Hatbrev, vilda protester och allehanda kristna illvrål, fromlanden, hymlanden, bigotterier och tandagnisslan har försports från såväl Vasa Baptistförsamling, Katolska Kyrkan i Finland, Metodister och Ortodoxa om vartannat, Teologie professorer och annan bråte.

Alla har de skrikit och stönat ”Stena honom, Stena honom !” – bildligt talat, inte likt Muslimerna – och ropat ”Han ska tystas, Han ska överröstas !” inför Fredrik Soncks gestalt. Men – som det står i den kristna Bibeln – ”Den av er, som är u-t-a-n synd, må kasta den första stenen !”

Ärligt talat – vad påminner detta om ? Vad är det för sorts religion ??

(Bilden tagen från Hans Höghelighet Påvens Midnattsmässa i Rom, sänd via den svenska Statstelevisionen 2019)

 

Hur är det med den Katolska Kyrkan, förresten ? Till och med Påven själv har erkänt, att inte mindre än minst 2 % av all världens katolska präster är just pedofiler och inget annat, fast han naturligtvis inte vill avskaffa själva celibatet. Dessutom har han sagt, att Djävulen eller Satan – vars existens han alltså antar som verklig – skulle ligga bakom det hela. 2 % låter kanske inte mycket, men siffran kan vara betydligt högre än så – och med hundratusentals, ja miljoner katolska präster och annat löst folk som översvämmar vår Värld likt pestflugor eller prästflugor, så blir det också tiotusentals potentiella förövare – hundratals i länder som Sverige och Finland. 

Listan på länder där Katolska Sexövergrepp har drabbat spädbarn och ungdomar i låg ålder omfattar också Sverige och Finland. De påståenden som den katolske ärkebiskopen Anders Arborelius givit ifrån sig om att ”sådant kan inte hända här” stämmer inte.

Han har försäkrat oss att just katolska kyrkan själv skulle ha en intern kontrollapparat i just Sverige av alla länder, som garanterar att inga fel kan begås. Samma eviga litania som i utlandet, eller påvedömet självt, med andra ord.

Att det finns en klar koppling mellan Katolicismen som religion och Pedofili, kan ingen katolik förneka. Lika lite som någon muslim kan förneka, att det finns en klar och manifest koppling mellan islam och intolerans, eller mellan islam och terrorism.

Och det onda sitter just i själva tron, i själva förkunnelsen. I Biblarna och Koranerna, och i en fullkomligt pervers, urartad människosyn, som kännetecknar Monoteismen och dess ”Allsmäktige Fader” som skall ha rätten till kropparna hos sina ”barn”.

Det finns en väg ut ur galenskapen, och det är den väg, som Fredrik Sonk hyllar. Den vägen stavas Polyteism, H-e-d-e-n-d-o-m och Humanism, i förening med ett sekulärt samhälle, sekulär rättsskipning och en modern rättsstat.

Snart firar Republiken Finland sin Frihetsdag. Jag vill passa på tillfället att önska alla mina Finländska, Finska och Finlandssvenska läsare en god – och HEDNISK – Jul, och hoppas att ni – i år som alla år – får höra den vackra gamla soldatpsalmen ”Vår Gud är oss en väldig borg !” som Nylandsbrigadens soldater brukar få framföra, i år som alla år.

Visst – ursprunget till den psalmen är lutherskt kristet, och ”Ein feste Burg ist unser Gott” lyder den i tyskt original. Men den har sjungits av tiotusentals svenska och finska soldater, som sjöng den tillsammans, vid Breitenfeld, Fraustadt, Narva, Riga, på Karelska näset, under slaget vid Hangö 1940, inuti Viborgs fästning och på många andra platser. Den sjöngs av oss i strid mot katolicismen, och den sjöngs och sjungs ännu för Finland., för en god och rättvis sak.

Mina kamrater vid Nylandsbrigaden, Österbottningarna och alla de andra – svensktalande och Finlandssvenskar, eller svensktalande Sverigefinnar, tillägnas dessa ord. Man har aldrig i texten till denna hymn – som nu dånar ut i midvinternatten via min dator och dess högtalare – talat om VILKEN gud det är man talar om – men inte tusan är det någon Jehova, JHVH eller någon jesoxen kristoxen kortoxen.

Bildkälla – Hufvudstadsbladet, och Wilfred Hildonen

För mig är det Tor, denna Tors Dag likt alla andra Tors dagar. Jag sjunger alltjämt ”Vår Tor är oss en väldig borg” varje gång jag likt en viss herr Sunk, Zonk eller möjligen Sonck tar till vapen mot Monotoeisterna, om så bara med ord, i det Viktor Rydberg på sin tid kallade krigarens lovliga uppsåt att såra och döda.

Och om det nu inte passar er – vänner i Finland och på andra håll – så skall jag ge er en alternativ, och mycket hednisk Julpsalm att sjunga.

Julen är snart här, nämligen; och jag kan lova er alla att den för min del blir garanterat jesus-fri

 

Det är en gris utsprungen
av Hildesvinets stam
av fädren ren besjungen
ett svin i Svea land
en galt så skär och blid
mitt i den kalla vintern
i midnatts mörka tid

Om detta svin allena
ljuder så Frejs ord
att född i stian rena
han välsigna skall vårt bord
Av Yngve Frejs nåd och makt
oss detta under skedde
som vid Särimners slakt.

Den spickna skinkan fina
som doftar salighet
i mörkret skall den skina
besegra dunkelhet
Själv Frej och mänskor fann
att oss arma mänskor frälsa
från hungers kval den kan.

O Frej, tag dem som klaga
i denna jämmerdal
nu med din hjälp ledsaga
till Alvheims högtidssal
Ja, i ditt glada hus
låt oss hos dig evigt leva
i Hedendom och ljus.

I vilket Professor Dick Harrison tar sig an ÄRKESKOJARNA i själva ÄRKESTIFTET….

av

Lyckan för en skribent och krönikör är att bliva läst – det kan jag själv intyga – angående ämnesvalet för det första blogginlägget för denna kväll.

Jag har redan nämnt, hur jag råkar känna till att det ibland bara ”råkar” bli så att Mainstream media, med vårt ”Svenska Dagblad” i spetsen understundom vill upphöja just mig till någotslags chefredaktör eller liknande, och låter min hedniskt särpräglade smak göra sig gällande såsom ett svagt eko av reminiscenser, hänsyftningar och halvt om halvt dolda ”korsreferenser”, nu när Thunberg-sektens Galna Greta fortfarande inte fått vara chefredaktör i DN, för en dag, en vecka, en månad eller kanske flera år – hennes helgonlika ankomst och obefläckade avelse, mitt på själva redaktionsgolvet, har ju redan eklaterats på ort och ställe, och vem kan väl undgå ett sådant kändis-mirakel, iscensatt av en operaprimadonna under inflytande av ”kändis-skapets vita snö” och en ännu smartare, högt betald avdankad gammal skådis och PR-man, apropå mitt senaste inhopp i teater-branschen, från så sent som igår.

 

 

Fråga mig nu inte hur jag kan veta allt det där, inklusive detta med SvD:s inblandning i saken, men det hör inte till ämnet, just idag – denna Tors Dag.

Men professor Dick Harrison, ensam ägare till ett helt produktionsbolag om svensk historia, tillika medarbetare i just SvD tar plötsligt upp ett ämne från det tidiga 1100-talet, eller mycket sent 1000-tal, som jag själv råkade nämna i ett eller annat sammanhang just igår. Det är ju nästan som den ädle herr Professorn läser över axeln på mig, men för all del – han håller sig saklig och korrekt, vilket andra journalister på samma SvD helt uppenbart inte alltid gör.

Professorn vill besvara en läsarfråga, och utreda hur det kommer sig att just Uppsala blev säte för det svenska Ärkestiftet. Att detta inte alls inträffade på 1000-talet, utan bevisligen först 1164 – för äldre är inte Uppsala Ärkestift – och att inga biskopar alls, och inget kyrkligt stift heller, fanns i staden Uppsala förrän tidigast på 1140-talet, har samme Dick Harrison redan förtjänstfullt utrett redan år 2013, då en viss Antje J. kom till maktens klerikala boningar, och tog sin plats vid de kristna köttgrytorna. Vad som sedan hände med vår ”Svenska” Kyrka, vet vi också.

Varför var det då inte städer som Linköping eller Skara som blev Ärkebiskopssäte i Svea Rike, frågar Dick Harrison retoriskt, utan att nämna staden Lund – som han själv kommer ifrån – förrän på slutet i sin artikel. Lund vore ju onekligen den självklara kandidaten, eftersom det finns hur mycket historiska bevis som helst för att den staden verkligen var av Hans Helighet Påven utsedd, gillad och Stadfäst Ärkebiskopsstad för hela Nordens Kardinalprimas, först 1103, och att Lunds formella överhöghet över hela Norden i kyrkliga sammanhang avslutades först med Absalon Hvide – kallad ”Skånes Djävul” – tempelskändaren från Arkona, och ansvarig för folkmord och dråp inte bara på Vender, utan också på Skånes allmoge.

Jo – svarar Dick Harrison – de kristna ville krossa, förinta och ”göra ned ” Gamla Uppsala som hednisk plats. Redan Adam av Bremens gamla lögner från 1060-talet, då han skrev sin historia över Ärkestiftet Bremen, är en sannskyldig paroxysm av hat och åter hat emot Nordborna, svenskarna och framförallt all Asatro – som aldrig kunnat bevisas, ens på minsta sätt genom arkeologi eller andra vetenskaper.

Ändå får varje svenskt skolbarn fortfarande tvångsmässigt lära sig den gamle biskopens lögner om hängda hästar och ”människo-offer” fast det står ”kroppar” i handskriftens original, vilket sentida historiker utan känsla för fakta förvanskat till att gälla människor. Akefalerna i Hälsingland, människorna med hundhuvuden i Övre Norrland och andra kristna bisarrerier, lärs förstås inte ut i skolan, liksom hela det sammelsurium av kristna lögner, lögner och åter lögner, som präglar Mäster Adams verk.

Nej – ”Templet” eller rättare sagt Gudahovet i Gamla Uppsala stod intill åtminstone 1097, enligt vad andra historiker konstaterat, och Birka blev aldrig ens Biskopssäte, de söndags-skole mässiga valserna om ”Ansgar” och hur denne på en enda gång skulle ha kristnat hela Sverige genom att stå på Birkas borgberg – där han med säkerhet aldrig blev insläppt – ibland leende småflickor, svartmuskiga trälar och bräkande små ulliga, gulliga lamm.

De flesta biskopar som alls utnämndes i Norden (från Tyskland och vad gäller Skara England) var bara ”titulärbiskopar” och inte ens missions-dito, för de besökte med säkerhet aldrig Sverige, och bedrev heller inte någon mission här. I Sveariket skulle det aldrig ha gått, och Uppland förblev hedniskt, liksom omgivande landskap, ända tills tusentalets slut – vilket Dick Harrison verkar alldeles klar över.

Varken Adalbert, Adaldag eller de andra tyskarna från 1000 talet vågade ens sätta sin fot på svensk mark, och vad den nutida Ärke- någonting beträffar, är hon ju också av tysk härstamning och hyllar fortfarande en viss tysk ideologi, vilket hennes roll i ”affären Radler” tydligt avslöjar. Allt vad Adalbert, förment ”patriark av Norden” gjorde, var att sitta vid det Ottonska hovet och ta upp mer skatter, förvärva mer pengar, ständigt mer, mer och mer, i feodalismens kristna anda – en epok i Svensk historia, som inte slutat, ens idag. Ånej – kyrkan ska fortfarande ha rätt att ”återvinna” metall ur våra kroppar – helt utan vårt samtycke, helt utan att vi har fått vara med och bestämma om vi vill stödja denna ”Svenska” organisation eller ej – och det handlar förstås om makt och pengar, pengar och stora pengar…

Till och med ”Svenska” Kyrkan själv – ett samfund som numera bara samlar högst 55 % av folket, och en än mindre del av de etniska svenskarna – erkänner numera att det aldrig fanns något Ärkestift i Uppsala förrän långt in på 1100-talet, alltså EFTER 1164 och inte före. Något Stift i Hälsingland fanns inte heller, och för övrigt ifrågasätter de kristna själv numera, hurpass kristet exempelvis Sigtuna egentligen var.

 

 

Dick Harrison avslöjar förtjänstfullt att ”Sigtuna inte fungerade” som biskopsplats, eller Ärkesäte – och att den kristna maktutövningen över vårt land, en maktutövning som infördes som ”Schwertmission” eller ”Tatmission” – alltså med våld och tvång – och aldrig någonsin enbart som ”Wortmission” eller på frivillig grund, som den sockersöta och lögnaktiga Ansgar-myten hävdar – är högst 700 år gammal.