Professor Dick Harrison, ensam ägare till ett helt produktionsbolag om svensk historia, tillika medarbetare i just SvD tar plötsligt upp ett ämne från det tidiga 1100-talet, eller mycket sent 1000-tal, som jag själv råkade nämna i ett eller annat sammanhang just igår. Det är ju nästan som den ädle herr Professorn läser över axeln på mig, men för all del – han håller sig saklig och korrekt, vilket andra journalister på samma SvD helt uppenbart inte alltid gör.

Professorn vill besvara en läsarfråga, och utreda hur det kommer sig att just Uppsala blev säte för det svenska Ärkestiftet. Att detta inte alls inträffade på 1000-talet, utan bevisligen först 1164 – för äldre är inte Uppsala Ärkestift – och att inga biskopar alls, och inget kyrkligt stift heller, fanns i staden Uppsala förrän tidigast på 1140-talet, har samme Dick Harrison redan förtjänstfullt utrett redan år 2013, då en viss Antje J. kom till maktens klerikala boningar, och tog sin plats vid de kristna köttgrytorna. Vad som sedan hände med vår ”Svenska” Kyrka, vet vi också.

Varför var det då inte städer som Linköping eller Skara som blev Ärkebiskopssäte i Svea Rike, frågar Dick Harrison retoriskt, utan att nämna staden Lund – som han själv kommer ifrån – förrän på slutet i sin artikel. Lund vore ju onekligen den självklara kandidaten, eftersom det finns hur mycket historiska bevis som helst för att den staden verkligen var av Hans Helighet Påven utsedd, gillad och Stadfäst Ärkebiskopsstad för hela Nordens Kardinalprimas, först 1103, och att Lunds formella överhöghet över hela Norden i kyrkliga sammanhang avslutades först med Absalon Hvide – kallad ”Skånes Djävul” – tempelskändaren från Arkona, och ansvarig för folkmord och dråp inte bara på Vender, utan också på Skånes allmoge.

Jo – svarar Dick Harrison – de kristna ville krossa, förinta och ”göra ned ” Gamla Uppsala som hednisk plats. Redan Adam av Bremens gamla lögner från 1060-talet, då han skrev sin historia över Ärkestiftet Bremen, är en sannskyldig paroxysm av hat och åter hat emot Nordborna, svenskarna och framförallt all Asatro – som aldrig kunnat bevisas, ens på minsta sätt genom arkeologi eller andra vetenskaper.

Ändå får varje svenskt skolbarn fortfarande tvångsmässigt lära sig den gamle biskopens lögner om hängda hästar och ”människo-offer” fast det står ”kroppar” i handskriftens original, vilket sentida historiker utan känsla för fakta förvanskat till att gälla människor. Akefalerna i Hälsingland, människorna med hundhuvuden i Övre Norrland och andra kristna bisarrerier, lärs förstås inte ut i skolan, liksom hela det sammelsurium av kristna lögner, lögner och åter lögner, som präglar Mäster Adams verk.

Nej – ”Templet” eller rättare sagt Gudahovet i Gamla Uppsala stod intill åtminstone 1097, enligt vad andra historiker konstaterat, och Birka blev aldrig ens Biskopssäte, de söndags-skole mässiga valserna om ”Ansgar” och hur denne på en enda gång skulle ha kristnat hela Sverige genom att stå på Birkas borgberg – där han med säkerhet aldrig blev insläppt – ibland leende småflickor, svartmuskiga trälar och bräkande små ulliga, gulliga lamm.

De flesta biskopar som alls utnämndes i Norden (från Tyskland och vad gäller Skara England) var bara ”titulärbiskopar” och inte ens missions-dito, för de besökte med säkerhet aldrig Sverige, och bedrev heller inte någon mission här. I Sveariket skulle det aldrig ha gått, och Uppland förblev hedniskt, liksom omgivande landskap, ända tills tusentalets slut – vilket Dick Harrison verkar alldeles klar över.

Varken Adalbert, Adaldag eller de andra tyskarna från 1000 talet vågade ens sätta sin fot på svensk mark, och vad den nutida Ärke- någonting beträffar, är hon ju också av tysk härstamning och hyllar fortfarande en viss tysk ideologi, vilket hennes roll i ”affären Radler” tydligt avslöjar. Allt vad Adalbert, förment ”patriark av Norden” gjorde, var att sitta vid det Ottonska hovet och ta upp mer skatter, förvärva mer pengar, ständigt mer, mer och mer, i feodalismens kristna anda – en epok i Svensk historia, som inte slutat, ens idag. Ånej – kyrkan ska fortfarande ha rätt att ”återvinna” metall ur våra kroppar – helt utan vårt samtycke, helt utan att vi har fått vara med och bestämma om vi vill stödja denna ”Svenska” organisation eller ej – och det handlar förstås om makt och pengar, pengar och stora pengar…

Till och med ”Svenska” Kyrkan själv – ett samfund som numera bara samlar högst 55 % av folket, och en än mindre del av de etniska svenskarna – erkänner numera att det aldrig fanns något Ärkestift i Uppsala förrän långt in på 1100-talet, alltså EFTER 1164 och inte före. Något Stift i Hälsingland fanns inte heller, och för övrigt ifrågasätter de kristna själv numera, hurpass kristet exempelvis Sigtuna egentligen var.

Dick Harrison avslöjar förtjänstfullt att ”Sigtuna inte fungerade” som biskopsplats, eller Ärkesäte – och att den kristna maktutövningen över vårt land, en maktutövning som infördes som ”Schwertmission” eller ”Tatmission” – alltså med våld och tvång – och aldrig någonsin enbart som ”Wortmission” eller på frivillig grund, som den sockersöta och lögnaktiga Ansgar-myten hävdar – är högst 700 år gammal.