Om att dra sitt strå till stacken…

”Allt tjänar !” är ett gammalt hedniskt ordspråk. Igår var jag i en av de dagliga bloggarna inne på skillnaden mellan Gårdstomtar och Jultomten – som bara finns i singularis, till exempel – eller falska traditioner och äkta.  Jag gav er till och med löftet, att försöka prestera ett slags hednisk Julkalender genom att publicera 24 folksagor om just gårdstomtar, ända fram till Juldagen – och vad man lovar skall man hålla, för vi Hedningar och Asatrogna håller hårt på eder, och löftens ordagranna betydelse – utan förvanskningar, vill säga…

Somliga skall då alltid förvanska, och i sällskap med sådana, och gentemot dem, gäller inga löften och eder alls, för ”sådant läder skall sådan smörja ha” som det heter.

Underligt nog finns det en julsaga, som råkar vara spridd både i det Engelska Northumberland, och det Småländska Värend. Hylten-Cavallius, den kände folklivsforskaren, var först med att skriva ned den i sitt klassiska verk ”Värend och Wirdarna” redan på 1860-talet, och den går ut på att det på en rik gård fanns en ny ägare, som inte rätt förstod att värdesätta de första brukarna, eller gårdens ursprung.

En natt under hösten, och mitt i självaste skördanden och inhöstandet gömde han sig i ladan, och har man sett – vid Midnatt kom där en stor och förfärlig Gårdstomte in. Tomten bar på tre stora sädesskylar, och dem hade han burit tre milar, sade han.

Efter honom följde en mindre och människostor gårdstomte med två väldiga nekar över axeln, och till sist en liten varelse, knappt större än en handsbredd. Det var också en gårdstomte, och den bar på ett enda sädesax. ”Det var tungt” – ”jag orkar knappt” utbrast pysslingen, och stönade under sin börda.

 

Gårdstomten och Halmstrået, enligt Institutet för Språk och Folkminnens omtolkade version…

Då började den nye bonden skratta, och hade inte mycket bättre folkvett än att ha ropade: ”Du har väl inget att klaga över – ett enda strå – det är väl inte mycket att orda om !”

Då gav den störste gårdstomten mannen en rungande örfil, så att han halvt avsvimmad for i golvet. Och den andre, människostore, vände sig om och sa: ”Du ska veta att vår bror är nattgammal, som Vale själv – och är du inte nöjd, skall vi ta ifrån dig lika mycket som vi dragit hit

Så försvann de alla tre med ens, och kvar stod mannen i den dunkla ladan. Från den dagen hade han otur med allt han företog sig, men gårdstomtarna höll ord. De drog säden från den nye bondens lada över till grannarna, och varje sommar växte det dåligt på åkern, äringens kraft gick ur marken och skörden blev mindre och mindre för varje år. Då vart där strax färdigtröskat före Julen, och tröskandet kunde inte ske som förr på logen vid månsken.

Till slut måste den nye ägaren lämna både riket och gården – och han dog som en utfattig man.

Underligt nog finns samma berättelse – med samma sensmoral – också i Nordengland och Northumberland, och även så långt bort som i Ryssland, och de slaviska folkens berättelser om ”Domovoj” eller husandarna, har man hittat varianter av samma historia – med tre varelser, varav den minsta kånkar på ett enda halmstrå. Bara ett rent sammanträffande, en tillfällighet, en slump, orsakad av moderna sagoberättare ?

Nej, säger två Engelska författare – turistguiden ”Albion – a guide to Legendary Britain” av en viss Jennifer Westwood, tar upp samma berättelse, med den skillnaden att den hos henne skall handla om en företrädesvis skotsk ”Brownie” istället, som inte är ett bakverk, men väl ett folktroväsen. Katharine Briggs, en annan engelska – nämner samma sägen i ett av sina lexikon – också där förlagd till det gamla Danelagen, Danelaw i Nordengland…

Vilken är den förmedlande länken mellan Danelagen, Ryssland och Norden – där samma berättelse uppstod ?

Under vilken period i historien stod dessa länder i den tätaste kontakten med varandra, och när skulle en och samma saga eller berättelse kunna ha överförts utan svårigheter, eller utan andra språk och kulturers medverkan – vilket hade garanterat förskjutna motiv, och flera översättningsfel ?

Enligt mitt förmenande skulle det bara kunna ha hänt under en tidsepok, i alla fall efter vad som verkar vara troligast, eller mest sannolikt. Den epoken är naturligtvis Vikingatiden, eller Asatrons sista (?) storhetstid… I så fall, och om den hypotesen är riktig, borde det finnas fler sägner av samma ålder, eller fler folksagor som alla återfinns i precis samma delar av Världen, och tillhör samma kulturkrets.

Och – innan jag slutar – vad är sensmoralen i just den här tomtehistorien ? Vad går den ut på ?? – Allt tjänar, som sagt. Varje ord, varje handling, varje halmstrå, varje beslut, varje ed – allt fyller sitt mål. Men den som har oärliga motiv, och bara ser till att berika sig själv, när aldrig slutmålet.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s