Ett antal intressanta böcker – del i en ren kunskapsuppbyggnad om en viss ”Svensk” Kyrka – ett annat av mina favoritämnen – nämns i artikeln. Eller vad sägs om:
Johan Sundeen: ”68-kyrkan”
Anders Törnvall ”Jag älskar dock er alla; Stasichefen Erich Mielke och DDR:s undergång” (2019)
Birgitta Almgrens ”Inte bara Stasi – relationer Sverige-DDR 1949-1990”
Erik Sidenvall, Kyrka och teologi i möte med DDR (2015)
Johan Westerholm på Ledarsidorna gräver vidare i hur 68-vänstern från Lund – den forna Ärkebiskopsstaden, där en viss Antje J och Stasi-prästen Alexander Radler fanns på samma universitet, med den senare som handledare åt den blivande ärkebiskopen – och har fått upp allt fler och fler ledtrådar till den nutida ”Svenska” Kyrkans politisering, och vilka personer och ideologier som styrt den i många år.
Gunnar Hyltén Cavallius har skrivit den 191 sidor långa boken ”Rännil blev till flod” om en tid, då Svenska Kyrkan till slut förbjöds av Sveriges Regering att ha hand om Folkbokföringen, till exempel – den flyttades ju istället över till Skatteverket. Detta hände i ett tidevarv långt innan skandalerna kring Försäkringskassan och Transportstyrelsen. Det var innan ”de polska tavelförsäljarna” började dyka upp för att knacka dörr hemma hos såväl piloter som poliser, likt Vittnen från Jehova. Det var en tid då inte mindre än två höga Biskopar och sju präster befanns tillhöra Alexander Radlers nätverk – och innan densamme fortsatte som präst i Burträsks församling, eftersom han ”råkade gilla Burträsk-borna”. Inte alla av dessa präster var IM eller Individuelle Mitarbeiter, men de försåg hela tiden STASI med namn, adresser, material.
Och till sist blev man tvungen att flytta själva Folkbokföringen bort från en viss ”Svensk” Kyrka – fast föralldel, föralldel – det berodde ju inte bara på det – låt oss använda ”hartassen” – låt oss stryka över och vara så nåderikt försonliga, ack kära förslamning.
Var inledde personer som Mehmet Kaplan, Gustav Fridolin och Alice Bah Kuncke sina respektive politiska karriärer ? frågar Johan Westerholm retoriskt, om inte i Missionsförbundet – till exempel – även om just den frikyrkan inte var på något sätt så hemsk som Knutby Filadelfia. Och i tidens ”församlingsblad” Inter Nos – inte ”Inter NAS” ha ha ha – kunde det anno 1968 låta såhär, skrivet av en man som senare blev Biskop i Strängnäs, angående Marxismen, och Ordförande Mao – ni vet ”den store Rorsmannen”
“Kinas revolution bör ses som ett led i Guds handlande. Revolutionen har fört mänskligheten ett steg framåt mot fullbordandet av Guds plan”.
Ni hör ju själva. Kommunismen, och ”guds” eller JHVH-1, Mr Jehova himself – hade samma plan för mänskligheten. En totalitär ideologi, som helt skulle utplåna allting annat, alla stater, alla kulturer, alla länder… Total kontroll, i evigheters evighet amen.
Antje J har aldrig gjort avbön. Aldrig sagt, att det ju var i hennes ungdomstid, och att vi alla kan vara radikala som 20-åringar, men att sådant vanligen går över, när vi fyller 30. Aldrig skyllt på ”Tidsandan” till exempel, eller ”Zeitgeist” som det heter på tyska. Visst var väl samhället och även Vänstern så väldigt mycket annorlunda, anno -68 ?
Jag menar – vi kan väl alla synda lite då och då, det kan ju var och än förstå, men då tar vi tagelskjortan på – och Gud älskar ju alla, och förlåter så snabbt och så bra – precis som Käre Lille Söte Jesus, och Erich Mieke, Stasi-chefen…
Allt Antje J. twittrat om saken, är att ”vi får veta sanningen först om 50 år” vilket är synnerligen kryptiskt sagt. Hennes Biktfar Radler och hon hade ett tätt samarbete, efter vad vissa författare idag skriver. Det rörde sig inte bara om rättandet av en enstaka uppsats, som man hävdat, utan samma miljö, samma personkrets, samma stad, samma fakultet, samma gamla sekter – Statskyrkliga och ”Missionsförbundare” omvartannat.
Sanningen om dessa år har börjat läcka ut. Fler än jag har börjat uppmärksamma den. Jag ler i mitt hedniska hjärta, denna Frejas Fredag och bjuder er alla en riktigt trevlig helg… Om ni har samvete nog, det vill säga..
Åtskilliga personer – som fortfarande finns mitt i bland oss – inte bara långt ute på landsbygden – har berättat om underliga syner i fähus och stall, eller att de fått sig en rejäl knuff eller örfil när de oförhappandes gått in genom någon mörk ladugårdsport, och jag tror inte för min del, att de nödvändigtvis måste ha ”tomtar på loftet” för det – eller att de här personerna, allesammans, utan undantag – är skvatt galna.
En del av dem kan sannolikt vara det, ja – men långtifrån alla. Jag intar, som DN-journalisten Clas Svahn – van utredare av det paranormala – en något skeptisk attityd – sist jag nämnde honom, var när en grupp Syriskt Ortodoxa kristna på fullt allvar trodde sig ha skådat Jungfru Maria i Rinkeby – ett mirakel som snabbt kom av sig..
Jag exemplifierar med en 13 år gammal artikel i länken här ovan, som får tala för sig själv, men observera att yta och djup inte är samma sak, inte vad någon säger sig tro, utan vad någon faktiskt g-ö-r och lever efter. Men – vad gör då Gårdstomtarna enligt sägenfloran ?
Enligt en artikel i ”Nya Växjöbladet” från 25 Oktober 1907 – citerad i Per Gustavssons oförlikneliga bok om ”Gårdstomten” – fanns det en gång en Småländsk bonde i Växjötrakten, som hade hjälp av tomtar. Han hade några åkerlappar på en kulle i grannskapet, och på nätterna brukade tomtarna skära säden på dessa – exakt var kullen låg, citeras inte i min bok. Men det enda bonden behövde göra, var att köra in säden när den var torr – och så satte han ut ett grötfat med en smörtrilling i, varje dag. Inte på Julafton, inte på julkvällen, utan varje dag – och det gjorde han under en lång följd av år – tills den dag då han uteslut smöret, kanske av glömska, kanske av snålhet – men inte av ren illvilja.
Men då hördes en röst från kullen: ”Gåva kräver, att gengåva gives !”
Och från den dagen, syntes eller hördes aldrig mer några tomtar, och bonden fick skära, skörda och köra in sin säd helt själv. Arbetaren är värdig sin lön, brukar det heta – och ett väl utfört hantverk, är värd inte bara mödan utan också lönen. Tomtarna syntes inte mera till i den trakten, men lär ha återfunnits invid Ränneslätt, i Eksjö stad, där de städslade sig, och skötte en helt annan syssla.
”Dromedar och Kamel – DUH ! I ett Tält utan El – DUH ! Kairos Fjollor… Kolla Federley ! Han ser ut som en tjej !
Kairos Fjollor… Men vad ska vi ta oss till – Utan Knäckebrö och Sill ? Dricka olja ? Äta Sand ? Spela i Arabiska Heavy-Metal Band ?”
En smula fritt efter låten ”Kairos Fjollor” av Kristet Utseende, 1994
Det är med fattning, men inte utan en viss sorg i hjärtat jag idag nås av meddelandet att Ivar Arpi, annars mångårig ledarskribent på Svenska Dagbladet, skall lämna den tidningen för gott. Ivar Arpi är bland annat känd för att ha skrivit positivt om Asatron, samt för att vara en av de skarpaste pennorna i svensk press överhuvudtaget. Den gång vi mailväxlat – ja – det har faktiskt hänt – har han alltid varit ytterst artig, och uppträtt synnerligen korrekt, vilket man inte alltid kan säga om SvD:s journalister, för att nu inte nämna kvällspressen, blaskor som Excessen – nej förlåt Expressen – Dagens Nyheter et cetera.
Men Ivar Arpis beslut, grundas inte på någon intern konflikt på SvD:s redaktion, ifall nu någon vill spekulera eller överdriva om just det, och inte heller på grund av att han retat upp någon särskild läsarkategori, som tjutande av hat formerat sig till en mobb – ungefär som blev fallet för ”Hufvudstadsbladets” relativt unge kulturredaktör, som jag skrev om så sent som igår.
Ännu en man vi hedningar beundrar – för hans saklighet
Nej – Ivar Arpi har lutat sig tillbaka i redaktionsfåtöljen, och beslutat sig för att vandra på en ny och hittills okänd väg. Allt kommer att bli tydligt, tids nog – säger han – och han erinrar sig brevet hans far skrev till honom 2005 – och hur han samma år faktiskt blev just ledarskribent och krönikör, en syssla som han skött alldeles utmärkt i hela 15 år. Också Gunnar Arpi, Ivar Arpis morfar – är någon vi kan erinra oss – liksom hela Arpi-klanen eller ätten, för onekligen är det väl så, att hela det land som en gång var Sverige, men numera är ”Landet Löfvén” håller på att bli ett klansamhälle ?
Personalen på kommunala Vallmogården skulle inte kunna tala rent, och behärskade inte svenska. Därför lät de en äldre man dö av grov vanvård, liggande i intorkad avföring – allt enligt den ”förklaring” kommunen avgett om saken. Vid dödsfallet var han fullständigt uttorkad, hans ögon igensatta med var och han hade inte kunnat äta på grund av obefintlig munhygien. Rummet var ostädat och hans naglar var långa och smutsiga, vilket tyder på att den avsiktliga vanvården pågått i veckor, ja månader. Enligt uppgift finns det ingen förklaring till allt detta, utom personalens ”bristande förmåga att kunna ta till sig information”. De personer man anställt, skulle alltså vara någotslags halvidioter, eller lidande av svåra mentala handikapp, eftersom de inte ens hade förmåga att med gester, gutturala läten eller ens dassklotter föra fram till sina närmaste chefer vad som pågått i flera veckors tid.
Annie Lööfs press-sekreterare – som originellt nog också påståtts vara ”Somalia-Svensk” och som synts till i media med sin söta lilla slöja och alltihop – har hittills sagt att den högt uppburna Partiledarinnan – som lovat ”äta upp sina egna skor” om hon någonsin skulle ingå i en koalition med just Stefan Löfvén och hans Socialdemokrater – förstås inte kan kommentera alltihop, eftersom det är så ”synd” om Federley, och denne är ”så illa däran”.
Fjolleri Fjollera Fjolleralla – I Bryssel slickar och suger alla…
”Vad fan angår dig, Polens affärer!” skulle man kanske kunna replikera, för den Ungerske politikern har haft den goda smaken att genast avgå, vilket aldrig Fredrik Federley hyst – hela tiden har han ju insisterat på att han skulle sitta kvar…
Debatten här i Sverige handlar inte om huruvida Ungerns regering är korrupt eller inte, utan om vad som försiggår inom Annie Lööfs centerparti, som verkar ha fått en allvarlig spricka i mitten.
Den handlar inte om EU:s korruption i Bryssel, eller ens om alla dessa Brysselslickare inom den svenska pressen, även om den kanske borde ta upp ämnet. Den handlar däremot om vilka krafter som bakom kulisserna tillåts få styra vår nuvarande Regering, och vilken ”Väädegjund” dessa har – för att nu använda fru Lööfs eget språkbruk
Vad tänker Lööfs egen somaliska press-sekreterare, förresten ?
För dagen har jag den allra högsta respekt och medkänsla med henne. Uppenbarligen måste hon ju för att klara av sitt jobb tala synnerligen god svenska, jämfört med sina landsmän i exempelvis Gävle. Och vad skall man som muslim tycka om ”Affären Erlandsson” eller kan ens en troende muslim försvara Fredrik Federley – eller hans handlingar, då han troligtvis försökt utverka frikännande i förtid för en viss person, han sammanbott med.
Hur är det med språkförmågan hos sådana, förresten – och varför fasthåller de vid viss språkförmåga eller rättare sagt oförmåga till intellektuella prestationer överhuvudtaget, samtidigt som de förser sig med grova vapen ?