Jag fortsätter med lucka fyra och gårdstomte-historia nummer tre i min alldeles egna Hedniska julkalender. Faktum är – som jag redovisade senast igår – att det faktiskt finns en hel del personer, som på riktigt tror på diverse gårdstomtars närvaro i vår samtid, som ett okult eller parapsykologiskt fenomen, så att säga. Antalet observationer är större än man kan tro – och Gårdstomtarna – som alltså inte skall blandas ihop med Jultomten – är enligt folktron vresiga, vättelika väsen, som det är bäst att se upp med.

Nej, folktrons Gårdstomte och Jultomtar är två olika ting

Den ”gullifikation” av gårdstomtarnas väsen – en form av ”Christian Belittlement” eller förminskande av dem som satt in i och med Jenny Nyström, samt ”Lille Viggs Äventyr på Julafton” av Viktor Rydberg , samt det här med Kulturkretsläran, som jag var inne på igår, är helt uppenbart en sak, som inte alla av mina läsare ens är kapabla att förstå.

Åtskilliga personer – som fortfarande finns mitt i bland oss – inte bara långt ute på landsbygden – har berättat om underliga syner i fähus och stall, eller att de fått sig en rejäl knuff eller örfil när de oförhappandes gått in genom någon mörk ladugårdsport, och jag tror inte för min del, att de nödvändigtvis måste ha ”tomtar på loftet” för det – eller att de här personerna, allesammans, utan undantag – är skvatt galna.

En del av dem kan sannolikt vara det, ja – men långtifrån alla. Jag intar, som DN-journalisten Clas Svahn – van utredare av det paranormala – en något skeptisk attityd – sist jag nämnde honom, var när en grupp Syriskt Ortodoxa kristna på fullt allvar trodde sig ha skådat Jungfru Maria i Rinkeby – ett mirakel som snabbt kom av sig..

Några av deras påstådda upplevelser förtjänar att studeras ur ett sociologiskt perspektiv- vilka är de här ”tomtetroende” – vad vill de egentligen ha sagt, vad tror de på innerst inne, och hur manifesterar sig egentligen deras tro i vardagen, utan att vi ska förfalla till rena snömoset, onödigt ”fornsederi” eller andra dumheter.

Jag exemplifierar med en 13 år gammal artikel i länken här ovan, som får tala för sig själv, men observera att yta och djup inte är samma sak, inte vad någon säger sig tro, utan vad någon faktiskt g-ö-r och lever efter. Men – vad gör då Gårdstomtarna enligt sägenfloran ?

Enligt en artikel i ”Nya Växjöbladet” från 25 Oktober 1907 – citerad i Per Gustavssons oförlikneliga bok om ”Gårdstomten” – fanns det en gång en Småländsk bonde i Växjötrakten, som hade hjälp av tomtar. Han hade några åkerlappar på en kulle i grannskapet, och på nätterna brukade tomtarna skära säden på dessa – exakt var kullen låg, citeras inte i min bok. Men det enda bonden behövde göra, var att köra in säden när den var torr – och så satte han ut ett grötfat med en smörtrilling i, varje dag. Inte på Julafton, inte på julkvällen, utan varje dag – och det gjorde han under en lång följd av år – tills den dag då han uteslut smöret, kanske av glömska, kanske av snålhet – men inte av ren illvilja.

Men då hördes en röst från kullen: ”Gåva kräver, att gengåva gives !”

Och från den dagen, syntes eller hördes aldrig mer några tomtar, och bonden fick skära, skörda och köra in sin säd helt själv. Arbetaren är värdig sin lön, brukar det heta – och ett väl utfört hantverk, är värd inte bara mödan utan också lönen. Tomtarna syntes inte mera till i den trakten, men lär ha återfunnits invid Ränneslätt, i Eksjö stad, där de städslade sig, och skötte en helt annan syssla.