Jag fortsätter min avhandling om 24 sägner om gårdstomtar. Av någon anledning nämnde jag DN-journalisten Clas Svahn i ett helt annat slags inlägg – denna blogg spänner över mycket, och behandlar inte bara ett ämne – och det är förstås föga förvånande, eftersom det var just han som recenserade den i juletider alltid aktuelle Ebbe Schöns bok från 2014.
Enligt Ebbe Schön, denne firade etnolog och tidigare chef för Nordiska Muséets folkminnesavdelning, så är det helt säkert så att gårdstomten, som självständigt väsen, kan ledas tillbaka till Vikingatiden. Fast – hans bok bär också lätta spår av PK-tomterier, av en sort som är rätt vanlig nuförtiden.
Arbetarbladet i Gästrikland skrev redan 2012 om sägnen med den minste gårdstomten, som bär på ett enda halmstrå, och som blir hånad av en bonde för den sakens skull, fast hela gårdens äringslycka sitter i det enda halmstrået. Den sägnen finns bevisligen i Gästrikland också, och inte bara i Småland.
Dessutom har Arbetarbladet redan det året för evigt fastlagt Gårdstomtarnas natur, och deras sätt att uppträda:
Den fryntlige pajas som vi kallar jultomten har inte mycket gemensamt med de små vresiga gårdstomtar som i kanske tusen år vakat över våra hem och arbetsplatser. I dag har de båda figurerna blandats ihop och man får väl erkänna att det är mysfarbrorn som avgått med segern. — — Det finns många sägner om vår svenska tomte. De flesta handlar faktiskt om hur barsk och grinig han kunde vara. Om folket på gården inte gjorde exakt som han ville så kunde de åka på en rungande örfil eller få en välriktad spark i ändan.
— —
Men man kan inte säga annat än att gubben gjorde rätt för maten. Med denna årliga lilla grötportion som enda drivmedel arbetade han otroligt hårt, släpade och slet på gården och ställde allt till rätta.
Tomtarna jobbade mest på nätterna och för att få vara ifred för människorna brukade de för säkerhets skull göra sig osynliga. Men några gånger har tomtegubbar visat sig för oss människor – även här i Gästrikland. Och ska man tro de gamla uppteckningarna så var den här billiga arbetskraften mest i farten i den sydligaste delen av landskapet.
- Arbetarbladet, 2012-12-16
Detta stämmer inte helt. Även om Gårdstomtarna får konkurrens av Vittran i Norrland, Jolbänningarna (Jämtland) eller allsköns vättar längre norrut, så räckte det inte alls med ett grötfat till Jul allenast, som denna uppteckning från Ryssby, 1930 visar
Illustration ur Ebbe Schöns ”Gårdstomten på Ryk”
” En bonde hade mycket korn moget, så han lejde en hop kvinnor till att skära säden. Det klarade de inte av i tid, så bondmoran fann på råd. – I natt, sade hon, ska jag se till att kornet blir skuret och höstat, så jag kokar gröt och ställer ut fatet på en sten i skogen, så att Råden (ett annat namn för gårdstomten) ska skära kornet.
Sagt och gjort – och har man sett ! – nästa morgon var allt kornet skuret. Så kom då tiden då havren skulle skördas, och bonden hade förstås lika ont om arbetsfolk då. Moran i gården gjorde likadant som förut, hon kokte gröt och satte ut på en sten i skogen, och för att det skulle smaka riktigt bra lade hon en klick honung mitt i gröten..
Men gårdstomten hade också en dräng – och när de två fick se honungsklicken, sade de: ”Nej usch – här har de gjort något fult i gröten åt oss – folkaskit äter vi inte !” Och när morgonen kom, stod havreåkren lika orörd som förut..
Har alla de här historierna om arbetande gårdstomtar någon sensmoral ? Moralen i historierna verkar vara, att arbetaren är värdig sin lön, men inte mer – lyx och överflöd hatar tomtarna lika mycket som orättvisor, och de håller fast vid det som gammalt och fornt är, tycks det.
Arbetarbladet berättar om Gysinge bruk, för i Gästrikland och Hälsingland tycks det också ha funnits brukstomtar, likt gruvtomtarna i Dalarna, ett enkelt men ihärdigt släkte:
Även på bruket i Gysinge bodde en tomte. Ibland gick han klädd som smederna i lång vit skjorta och förkläde. Men han hade förmåga att byta skepnad lite hur som helst och föredrog av någon anledning att se ut som en råtta. Men inte vilken råtta som helst – utan en som var svanslös, skallig och enögd. Och stor, ja nästan som en katt!
En dag kom en ny dräng till smedjan. Tomteråttan blev nyfiken, så han hoppade fram och satte sig på hällen framför elden och blängde på nykomlingen med sitt enda öga. Drängen, som knappast kunde veta vem han träffat på, höjde sin hammare och tog ett steg närmare. Då skrek mästersmeden:
– Låt bli! Slår du ihjäl den där så blir vi olyckliga!
I samma ögonblick förvandlade sig den otäcka besten till en tomte och rusade därifrån på klapprande träskor. Det berättas också att tomten i Gysinge en gång räddade hela bruket från att brinna ner. Det var en julnatt när eldvakten, som var ensam i tjänst, somnade och inte vaknade förrän tomten skrek i hans öra:
– Karl Jan! Sprutan sitter på dörrposten och hinken är nedanför!
Den sömndruckne ynglingen flög upp och upptäckte att det brann i smedjan. Men inte värre än att han kunde släcka elden.
En liknande historia finns upptecknad från Annerstad i Småland, 1957. Där skall en man ha sett gårdstomtar i tjogtal ha sprungit omkring och burit ut brinnande kol, när det hade tagit eld i halmen till en lada, tro det den som vill.
I Östergötland har självaste Brandförsvarsförbundet i flera år brukat utse årets Brandtomte, till det företag eller institution som bäst förebygger eller släcker bränder under Jul. Ett lovvärt initiativ – eller hur goda medborgare (för det är ni väl ?) Ni har väl brandfilt, brandvarnare och släckutrustning hemma – och ger akt på torra julgranar och levande ljus och eldar nu till helgen…
Hedniska Tankar 