Gårdstomte nummer nio samt tio…

Legio är gårdstomtarnas och de ursprungliga jordbrukarnas antal i Svea Rike och det ”Landet Löfvén” eller Absurdistan vi numera bebor, för våra förfäder var många till antalet. Sajten ”Kulturminnet – om det svenska Kulturarvets Rikedom och om Kulturarvet i dagens samhälle” tar för dagen upp ett boktips av Ebbe Schön, som jag själv glömde bort – och tydligt är, att allt fler och fler etniska svenskar har börjat intressera sig för sitt eget lands och folks kultur, även om våra politiker och massmedia hela tiden lär ut, att vi och den kulturen inte är någonting värda, utan ideligen och jämnt och ständigt måste stå tillbaka för andra folkslag, som de menar skall ta över här i landet.

Men – det skall vi allt ifrågasätta, för det folkliga motståndet växer. ”Det dånar uti rättens krater” rent av.

Det går inte att säga HEDENDOM utan att proklamera Folkligt Motstånd.

Det går inte att säga FOLKLIGT MOTSTÅND utan att också vara Hedning !

Mer om detta ämne någon annan gång, för nu övergår jag till en uppteckning från Augerum i Blekinge 1926, som också en viss Jan-Öjwind Swan skall ha återberättat:

På en gård i byn hade det varit fest. Två drängar som supit till ordentligt blev ovänner, och gick ut på gården för att göra upp. Den ene klöste den andre över kinden, så att blodvite uppstod. Den blodige drängen ilsknade till, och sprang in på logen efter en slaga. Med den i hand sprang han ut, för att slå den andre drängen sönder och samman, men det hann han inte. För se – gårdstomten dök upp i logdörren och satte fram sitt ena ben. Då föll drängfan framstupa i skiten på ladugårdsbacken och stöp, och sen den dagen blev han halt i hela sitt liv. Så är det med markernas och tomtens rådare – de tror på en ärlig kamp !

Gammal drängstuga från Tomten Gränby 1:1 och 2:2 i Enköpingstrakten – Bildkälla: Digitalt Arkiv och Upplandsmuséet, 1977

 

Angående detta med supiga drängar och väl mer, kommer jag ihåg den fina leken Slåtterkalas, som jag anno 1997 hade äran att leka med föreningen Tälje Glima, och dess oförvägne medlem ”Then Otrolighe Granquist” (även känd som Tjärgårds-Tji-ro-praktorn ! eller The Incredible Bulk ). Saken var den, att vi var på väg till Marinmuseums Invigning i Karlskrona det året, där vi även träffade Hans Majestät Konung Karl XVI Gustav, Folke Hubertus – icke blott en gång utan två gånger – men den historien har jag redan berättat för er…

MINNS: De hedna blir ofta de ludna !

Har ni aldrig lekt leken ”Slåtterkalas” ? Då skall jag förklara den för er, lek den gärna nu till Jul men – för gudarnas skull – icke med oansvariga barn, eller försvarslösa åldringar, eller annars gamla och sjuka. Den tillgår så, att alla deltagare – företrädesvis män och raska drängar (eller Thegnar, som det står på flera runstenar i Södra Sverige och Danmark) ställer upp sig på ett led linje.

Därefter ger den förste den andre en rejäl örfil, över kinden och med utspärrade fingrar. Sedan slår näste man den tredje på samma sätt, och så den tredje den fjärde. Så fortsätter det, hela ledet ut, ända tills man kommer till den man som står längst ut på linjen. Då ”vänder” örfilen, och går hela kedjan tillbaka igen. Men nu är reglerna också sådana, att ingen man må slå den andre i vrede, eller i hat. Han må ej heller slå direkt över örat på motståndaren, eller med kupad hand, så att trumhinnan spricker och denne kan bli döv för resten av livet, eller så att blodvite uppstår och sår börjar rinna. Ty såramål, är icke gott drängskap i Midgårds dalar – annat är det blott i Valhall.

Balken ”Dråp med Villa” ur Magnus Erikssons landslag motsvarade ”Såramål med Våda” i de gamla hedniska lagarna.

Reglerna eller folkets lag bjuder också, att man ger lika många örfilar, som man får ta emot, ty ”Gåva kräver, att gengåva gives” som det står i Hávamál. Först efter att ha växlat lika många slag, får man ge sig ur leken, och den som sig i leken ger, får också leken tåla. Den vinner till sist, som står kvar längst, och lär sig lida eller uthärda mycken smärta, utan att så mycket som blinka eller ge sig.

Som alltid, när ”Tälje Glima” – som inte bara uppför och återskapar vikingatida folknöjen och lekar, utan också sådana fram till 18- och 1900-talen slutar det ofta med att någon slår sig i rumpan, får duktigt med stryk eller annars tvålar till och blir tilltvålad under mängdens jubel.

Och detta – det säger jag er – är drängarnas sätt, men för karlar och sedan jarlar är mycket annorlunda.

Har ni lekt leken ”lugga björn” någon gång ? Det gäller att resa sig till fullt stående, med hårda tag om öronen och en käpp mellan benen….

Leken ”Slåtterkalas !” motsvarar också till punkt och pricka en debatt i den finare svenska dagspressen, eller på Internet, fast är helt analog, och kräver ingen dyr utrustning eller förkunskaper, utan kan utövas av vemsomhelst, närsomhelst, varsomhelst.

Dra gränje” är en annan populär Jul-lek. Här leker en munk och en adelsman den leken, över Julelden, i Linderöds Kyrka 1558..

Dra gränje” som den utövas idag – ”men eld må brinna för Midgårds barn ” – det står OCKSÅ i Hávamál…

Sant är – emellertid – att jag i Pataholm, dit vi seglat och rott, anno 1997 icke stod kvar längst, men heller inte var den som gav mig först, eller ens som andre eller tredje man. I jul-leken ”Slåtterkalas !” kan man också slå löst, det finns inget krav på hur hårt man måste slå, men örfilas skall det !

”Och vi ska lära dem folkets lag – fast den ej står att läsa i bok – och den lyder:    FRAMÅT MARSCH !! ”

– Aningen fritt efter Elmer Diktonius ”Röd-Eemili – Ballad från 1918”

Detta var gårdstomte nummer 9, nu är det dags för nummer tio:

Från Hishult i Halland, 1937 och Helmer Olssons bok ”Tomten i Halländsk Folktradition” samt Göteborg, 1947, Knäred och andra orter i närheten av det danska Skåneland och Västkusten, kommer följande berättelse:

Oftast var gårdstomten på varje gård sedan hedenhös och hedna mäns tid, men fanns han inte där, påstods att man kunde åka till staden Köpenhamn, och leja en dansk ”Nisse” – för så kallades gårdstomten i de sydsvenska landskapen. Då skulle man bli nedförd i en viss källare, någonstans i Nyhavn, och nere i den satt det tomtar överallt… Tro det eller ej. Så hade man bara att välja sig en, och upprätta ett kontrakt.

En annan Halländsk sed var att gå tre Tors Dags nätter i rad till en korsväg, och den sista natten kom en gårdstomte dit – då kunde man städja honom, och så var han anställd. En Halländsk bonde hade en gårdstomte på sin gård, och när han dog, var där två döttrar på gården. När de skulle dela arvet, sa den ena: – Jag blir nöjd, bara jag får Familjebibeln, för hon var kristen av sig. Då sade den andra dottern, för hon var en sann och hednisk kvinna: Dra du dit pepparn växer med din bibel, och så långt benen bär dig och vägarna räcker – Bara jag får Tomtenissen, blir jag nöjd.

Som extranummer, denna dag – sajten ”Kulturminnets” citat från en av Ebbe Schöns böcker:

När jag och en kamrat höllo på att timra ett boningshus, hörde vi, hur tomtarna höggo och flängde och hjälpte oss med arbetet. Men de tyckte inte om, när vi arbetade efter solnedgången. Så en lördagskväll skulle vi arbeta längre än vanligt. Min kamrat, som var ganska vidskeplig, ville ogärna gå in härpå men fortsatte dock arbetet. Under detta klämde han sitt finger av en stock, som ramlade ned. En stund därefter ramlade hela ställningen ned och vi med den jämte alla verktyg, som vi hade placerade på densamma. Vi kommo emellertid undan, utan att någon av oss blev skadad. Min kamrat var övertygad om, att hela äventyret berodde på, att vi ej slutat före solnedgången. Vi satte åter upp ställningen, varefter vi gingo in i stugan för att äta. Då vi åter kommo ut och till arbetet, voro våra verktyg försvunna från den plats, där vi lagt dem. Efter mycket letande fingo vi till sist se dem ligga där vi brukade lägga dem, sedan vi slutat arbetet om dagarna. Då sade min kamrat, att nu gjorde han ingenting mera denna dag.

Berättat av Hallsjö Per Jonsson från Mobyn i Västerdalarna